Hotell ar bokat, tagbiljetter kopta, minuter och timmar ar uppradade i fina, raka linjer. Vissa minuter ar viktigare an andra. Vissa minuter ar livsviktiga och livet ar vart, tillsammans. Jag kan kanna hur tiden drar under fotterna, som nar man smaspringer genom en flygplats for att hinna fore klockan, hinna med, och hinna ivag. Bokstavligt talat ska en verklighet lamnas bakom och du ska landa rakt ner i en annan. En helt alternativ vag. Kanske har du valt den, kanske ska du bara doppa tarna, fylla lugnorna med ny luft innan du beger dig vidare... kanske ar det helt ovantat. Kanske fanns det helt enkelt ingenting kvar bakom dig att stanna kvar for?

Veckan ligger framfor mig, strackt som en katt i hostsolen och kanske inbillar jag mig, men jag tror att det ar den langsta veckan i varlden.

Egentligen har jag massor av Equity & Trusts att lasa till i morgon, egentligen borde jag springa ner pa stan nu och kopa ett par kangor, egentligen borde jag ha joggat en mil i morse men jag hinner inte just nu. Kan inte. Friskt gront blir sprakande orange i alla horn och vrar. Jag haller andan och maste koncentrera mig sa att jag inte missar nagot. Varje minut ar viktig nar det kittlar i hela kroppen och jag ar glad. Ett sant litet ord som rymmer sa mycket. Som dig och mig. Som oss. Runt, mjukt, litet. Nastan som hemligt.

Saklart ar jag radd ocksa. Jag drommer om det, jag petar artor, runt runt pa tallriken och hor inte alls vad Emma sager och tanker istallet att det kan ga fel. Men ibland maste man chansa. Vara modig och lita pa dem som litar pa mig.

Idag landar Maggie och i morgon Sandra. Pa tisdag lyser hela varlden upp. Da borjar det.

Det regnar. I hela varlden regnar det, i hela kroppen och bakom ogonlocken. Det smattrar mot alla ben i hela kroppen och nagon har spillt black over horisonten. Det flyter ut over himlen och droppar ner over de gula tradtopparna. Jag huttrar och kanner det kalla vattnet klibba fast over mina axlar och armar. Det kanns som att jag aldrig mer kommer bli torr och varm. I den varma duschen finns det ingen luft att andas, bara varm anga som slar som aska mot min iskalla hud.

Sangen ar for stor. Det finns plats for tankar och mardrommar. Overallt finns det plats och jag tanker ofta att jag ar halv.

Eftersom det ar sondag ar det tomt och tyst i hela biblioteket. Regnet haller mig sallskap - och Charlotte Carpenters helt otroliga nya EP.

 

I morse sa jag hej da till Isabell pa Earls Court, som var nere och halsade pa fran Derby. Efter Frankie & Benny's, glass, Brixton Jamm och mitt i natten-aventyr ar det dags att aterga till vardagen. Inga tutorials den har veckan heller - bara lectures sa var slow start fortsatter. Jag maste fortfarande klicka hem bockerna som jag behover till mina moduler det har aret och kanslan av att jag vill ut och resa, bort, sa nagot nytt vaxer sa det knakar i mig.

Kanske vill jag till Grekland och bestiga dess hogsta punkt i alla fall. For att vi lovade.

Fight For This Love ar fruktansvard idag, men jag kan inte hoppa over den. Kan inte byta lat, jag maste genomlida den.

Den tar slut och det finns ingenting kvar av mig.

Plotsligt ar tanken pa resan till Manchester skrammande.

Sa snalla Cheryl, hjalp mig.

Vad gor man nar det ligger illamaende och trycker i magen, nar alla ord kanns fel? Cheryl pa min iPod och jag vill byta lat men kan inte. Inte nu. Nu maste jag lyssna fardigt, kanske kan hon gora allting battre? Jag minns sa mycket jag onskar jag kunde glomma. Jag onskar att jag inte kande mig for lojlig for att paminna dig.

Jag tappar bort koncentrationen, appetiten och tankarna trasslar in sig tradkronorna over mitt huvud, de ar fortfarande grona och jag kommer ihag hur vi brukade lyssna pa precis samma lat, om och om igen. Tillsammans. Kanner mig dum igen, skakar pa huvudet, skakar ner dig pa tungan, ner i halsen och sa svaljer jag ner tararna och du sitter i brostet pa mig. Jag kan inte andas men det gor ingenting. Det finns i alla fall ingenting att saga hogt.

I veckan har Sandra flyttat in hos mig, tillfalligt och Isabell har varit nere fran Derby pa besok. Vi gick ner for Oxford Street i mandags och jag andades Londonluft, smasprang genom regnet och at lunch pa Starbucks. Precis som det ska vara. Shopping hade jag ingen inspiration till, och forsok nummer tva blev dagen efter pa Westfield. Det blev ett par sma inkop pa Make Up Store (tjejen i kassan tjoade glatt att nu finns de pa Carnaby Street ocksa... 'ha!' tankte jag, 'hemma i Kingston har vi Clas Ohlson, sug pa den karamellen!') men annars gick det trogt aven dar. Jag kanske ar mellan tva stilar? Kanske kommer jag aldrig tycka att det ar kul att shoppa mer?

Min forkylning borjar i alla fall ge med sig nu och jag ser fram emot att ha lite mer energi - och forhoppningsvis ett battre humor framover. Ibland tror jag att jag inte orkar mer. Att jag vill ge upp. Nar Phoebe inte hjalper, nar Cheryl Cole gor ont i hela kroppen och jag vill att Tom ska forsvinna och aldrig mer komma tillbaka... nar jag vagar, du skar genom hela mig med en kniv av precis ingenting alls och jag minns alldeles for mycket. Du sager for lite och jag tanker for mycket. Da tror jag att jag inte kan och att jag inte orkar.

Men jag har vunnit over varlden forut. Jag kan vinna igen.

Det borde vara forbjudet att ta £33 betalt for en core textbook. I alla fall nar det ar en av 5 som maste inhandlas, och da har jag inte ens letat reda pa cases och materials till modulerna, och inte heller kopt tillhorande statutebooks an. Har jag tur kan jag kanske hinna hitta en eller ett par utav bockerna jag behover pa eBay istallet. Jag ar ju ute i god tid i alla fall.

I ovrigt kanns det som att alla omkring mig hittar sig sjalva just nu. Kommer pa plats, kanner sig hemma och tillhor. Medan jag gar omkring och vantar pa att nagon, eller kanske bara livet, eller mojligtvis dem som jag redan trodde var mitt hem, ska hitta mig.

Jag angrar inte vintern och varen. Jag angrar inte den distans jag tog till det som gjorde oss illa men tio manader ar en lang tid att vanta pa att det som kanns jobbigt ska kannas latt. Eller i alla fall att det som togs fran oss och smulades sonder ska atervanda. Tio over fem, medan regnet slar mot taket och fonsterrutorna sitter jag upp i sangen och hor mig sjalv argumentera med mitt fornuft och hjarta. Jag suckar och tanker, det har ar ju inte riktigt klokt - andra manniskor brakar inte med sig sjalva pa det har viset. Andra manniskor ar inte sahar oroliga.

But I am this person, och jag lagger mig igen, vagar inte sova, utan tittar pa Phoebe In Wonderland tills jag grater sa mycket att jag inte kan se klart langre. Tanka klart var det nog lange sedan jag gjorde sist, och kanske ar jag radd for vad jag ska inse och upptacka om jag ger med mig. Kanske gor det ondare an vad det gor att klamra sig fast.

Sometimes you think you don't have hope but you keep on anyway and then you know you have hope.

Idag ar det lite svalare, och fastan morgonens scenario ar snarlikt gardagens med uteblivna sms och oroliga knutar i magen sa ar det utan hettan lattare att tanka klart och resonera logiskt. Jag har fatt paus fran mitt eget huvud en stund och valjer att inte fokusera pa den dar oidentifierade besvikelsen som legat och skavt precis under huden pa mig hela sommaren. Varlden har tagit ett enormt skutt och jag kan knappt tro det med C borjar pa nya jobbet nasta vecka och om atta dagar far jag mina resultat som jag vantat sa otaligt pa!

Mitt sommarlov ar saklart langt ifran over, da vi inte borjar igen forran den 27 september, men solbrannan flagar mamma och jag smabrakar om lojliga saker och jag tanker pa lagenheten hemma i London, bankarenden och mobiltelefonen. Hemlangtan fast bakvand och baklanges. Jag behovde Sverigeresan, kanske t.o.m dagarna pa Gotland men jag har lamnat sa manga saker bakom mig som jag maste ateruppta och avsluta.

Mamma kommer inte med en svang till London i augusti, istallet far jag aka sjalv, vilket inte gor mig nagonting saklart - men som det ser ut nu, blir da mitt hemresedatum uppskjutet. Kanske mitten av augusti. Kanske den 14, eller sa. Det kanns jobbigt och i huvudet hor jag mig sjalv rakna upp saker som borde fixas innan dess, som jag borde vara pa plats redan nu och gora.

Planerna kring mammas fodelsedag ar andrade, vadret ar utbytt och relationer ar efter mycket om och men avslutade. Hela aret har gatt for fort och valt omkull sa mycket, konstaterade jag och C igar natt och jag vet att det an sa lange inte ar ett ar jag kommer sakna nar det ar over. 2011 far garna komma rusande det med, nya manader och nu luft.

Nu ska jag vanta pa lattnaden som landar i magen nar ja vet sakert att allting gick bra igar kvall och natt och njuta av att den kvava varmen ar som bortblast. Jag ska invanta min party girl och historier om vad som hande medan jag sov.

And we didn't change the world, we didn't win,
We probably didn't even save my life, it's true
But I bet we had a better time than you

Med nytt mod och ny singel fran McFly ar det med en enorm lattnad jag haller fast vid det, och dem, som betyder nagot och later allt annat falla undan. Slapp taget, jag vill att du gar.

Party Girl - McFly (release sept 2010)

Inte end dag for tidigt (bokstavligt talat, jag skulle ha flyttat den 26 juni) gar idag flyttlasset till nya lagenheten. Sandra, Emelie och hennes kompis Ed hjalper till. Jag och Sandra var och hamtade nycklarna igar eftermiddag och tjuvkikade pa alla rummen och stadning igar kvall innan vi halvsov pa McDonalds med glass och appelpaj for att aterhamta oss. Dagarna har, trots trofast morker frammat kvallen, blir langa och trottsamma med varmen och turer fram och tillbaka pa tunnelbanan. Varje kvall har vi lagt oss i Sandras sang och konstaterat att sahar trotta har vi val aldrig varit forut...

Jag har haft en supermysig vecka med Sandra och har hjalpt till har och dar med au pair jobbandet. Hennes sma killar ar underbara och det ar alltid mysigt med frieri fran en fyraaring. Han ar aningen kort tycker jag men annars hade jag ju tackat ja, saklart!

Mycket har sahar langt inte alls blivit som planerat och jag var installd pa att den har sommaren inte alls skulle bli lika konserttat som forra, och det blir nog svart ocksa, men fler gig an vantat har det blivit i alla fall. Jag glomde helt att tala om att jag sag underbara Tegan & Sara pa Roundhouse i Camden i torsdags med Isabell. Tyvarr ar dem ett band, och en duo som jag tror manga inte ger en chans utan stoppar in i nagot fack och glommer bort. Deras musik skulle tilltala sa otroligt manga fler om man bara gav dem en chans och faktiskt lyssnade ordentligt. De var underbart bra live och jag grat och skrattade mer an pa lange.

Ikvall ska jag och Emelie ga pa Perez Hilton's... ja nagonting party gig, nagonting. Det ar ute pa o2 har i London och har ett gang artister och band som spelar plus en overraskning! Enda sattet att komma in ar om man vinner biljetter - och det gjorde Emelie. Hon far ta med sig en gast och jag ar gasten! Jag var lite tveksam till the line up, men The Hoosiers kommer, och more importantly, ledtraden till den hemliga gasten tyder pa att det skulle kunna vara Lady Gaga! Henne har jag inte sett live sedan forra sommaren - aven den gangen gratis faktiskt!

Efter the party surprise gig something, whatever, ikvall ska jag och Emelie sova i den nya lagenheten och sedan blir det en tidig start for oss bada da vi maste vara pa flygplatsen vid 9.00 i morgon. Det blir nastan en och en halv manad i Sverige for min del for att sedan atervanda till London andra veckan i augusti.

Jag lagger upp bilder pa lagenheten nar vi kommit i ordning lite.

Jag hade nastan precis somnat, med sommaren vilandes mot de oppna fonstren, nar Claire ringde i gar natt. Jag smog ut ur sovrummet och satt sedan i det svara badkaret inne i badrummet och lat de nattliga hemliga aventyren lagga sig over armar och lar. Med hennes valbekanta rost i huvudet krop jag tillbaka ner i sangen och sov till langt efter 10 i morse. Nar jag duschat och kom ner pa undervaningen hade fodelsedagsbarnet Sandra redan bakat tartbotten och det doftade av solsken och varme med socker och vanilj.

Det ar skont nar dagarna flyter forbi och mattar ut en precis som de ska, tycker jag. Nar jag var yngre vande jag pa dygnen pa sommarloven. Det blev langa, langa natter som strackte sig efter solen och innan jag hunnit i sang hade de dragit den tillbaka over den rosa himlen och faglarna kvittrade utanfor. Det sprudlade och sprakade i hela kroppen och nar morgonen kom gick jag och la mig for att jag var tvungen.

Har i England blir det dock morkt mer som det ska, aven pa sommaren och kroppen tycker att det ar dags att sova precis som den ska ocksa. Jag spar pa morkret, det lugna, trygga och smakar pa det langsamt. Kanner trottheten efter dagens hetta sprida sig i kroppen fran tar till fingertoppar och kommer ihag att snart ska jag tillbringa ett par manader, nastan tva, hemma hos mamma i Sverige och da ar jag tillbaka i den rosalila nattvarlden dar somn inte far plats.

Jag tycker dock som vanligt om att fa, tillfalligt, atervanda till min och Claires gemensamma tidszon. Jag tycker om nar min tid ar hennes, och hennes ar min. Fastan jag geografiskt inte alls befinner mig narmare henne sa slar vara klockor midnatt tillsammans, och idag blir i morgon i takt.

Nu ligger jag och Sandra utmattade pa hennes sang och senare ska vi ata tarta. Det strommar frisk luft genom de oppna fonstren och fastan sa mycket fortfarande ar upp och ner sa kanner jag mig lugn. Snart ska jag fa krama om mamma och mina broder och atervanda till familjens varld innan det ar dags for McFly spelning igen i augusti, den har gangen pa hemmaplan! Nar mamma fyller ar atervander vi till London, jag vet inte hur lange hon stannar men jag blir kvar forstas och fastan jag langtar bort nu sa vet jag att da kommer jag vara glad att fa komma hem igen. Hem till London.

Jag minns sa val hur vi flog tillbaka till London mitt i McFly's europaturne, efter en underbar, svettig och helt out of this world Tysklandspelning. Jag minns hur jag med tarar i hela brostet slet mig fran Claire i Frankfurt och hur resan till flygplatsen gick som i en dimma. Megan sov pa min axel och jag kande i hela kroppen att jag lamnat mitt hjarta kvar pa trottoaren. Dagen efter packade vi in hela min varld i Alice bil och vi korde genom Hammersmith och Putney till Kingston. Jag flyttade in i mitt rum pa Campus och kastades rakt in i mitt forsta ar pa uni.

 

Nu ar aret slut. Rummet star tomt och jag kommer aldrig tillbaka till Chancellors, flat E01. Mycket har forandrats men mycket ar ocksa precis som det var. Hjartat slar vidare nere i Frankfurt och andra vanskaper har tagit slut. Mitt universum ar alldeles lagom stort medan sommaren rusar forbi.

 

Idag bakar jag och Sandra kladdkaka och i morgon kommer Emelie och halsar pa. Pa fredag flyttar jag in i huset och pa sondag flyger jag till Sverige. Nu kanns det att det ar sommar pa riktigt.

Idag har Claire forsokt lara mig om fotbolls VM, jag trodde ju att allt vi behovde var att heja fram vara brittiska pojkar till att vinna sa manga matcher som mojligt, och samtidigt gora sa manga mal som mojligt - det finns tydligen mer taktik bakom den hela an sa. Idag ville vi tydligen att Slovenien och USA skulle spela lika (hur manga mal det blev spelade inte sa stor roll), och saklart att England ska sla Algeriet (garna med massor utav mal 6-0 skulle inte sitta fel vad jag forstod) men om Tyskland blir tvaa i sin grupp, da vill vi bli tvaa i var grupp sa vi slipper mota dem i nasta omgang. Jag nickade och holl med och langtade till Wimbledon smaller igang - da jag faktiskt har koll pa reglerna!

Jag ska vandra Putneys spokgator fram (ja for ingen kommer vara ute - helt tomt blir det nar England spelar, alla sitter antingen pa lokala puben eller hemma i vardagsrummet och gastar) i kvall och ga ut och ata middag med Sandra. Nandos, till C's stora besvikelse som garna ville att vi skulle ga till Frankie & Benny's och flirta med serveringspersonalen istallet. En annan dag, sa jag, nar du kan vara med och flirta alldeles sjalv.

Ar sa radd nu, just nu, att ingenting ska bli som det skulle. Sa mycket star och vager och ar inte alls sa sakert och stadigt som vi onskar.

Dagar som dessa sa far jag paminna mig sjalv standigt om hur tacksam jag ar over att vi har vad vi har i alla fall och att det racker med nagon trygghet for att alltid ja nagonstans att vanda sig. Vi kan ordna upp det har ocksa. Dock slog det mig idag hur otroligt fel detta kan sla - flytten kanns jobbig och nervos igen. Jag vill bara kunna sluta oroa mig en liten, liten stund.

Jag skrev, med skakiga hander, ett email till mamma, och sa att jag tycker det ar sa svart att vara vuxen, men inte vuxen nog. Hon ordnade och var stor medan jag fick vara liten och efterat var jag sa lattad att jag grat och skrattade pa samma gang, en lang lang stund. Jag laste ut en kar bok pa koksbanken och varmde fotterna mot ungsluckan. Claire ringde och sa godnatt fastan det var morgon och jag behovde inte vara vuxen mer, just da.

Ibland ar jag tacksam for distans. Kanske hade kanslor som redan kanns sa smartsamt nara varit annu narmre utan distansen. Kanske hade jag da inte orkat alls.

Eller sa kanner jag, for forsta gangen i mitt liv, alldeles for lite. Som att hela varlden holl andan och vantade pa min reaktion. Pa mina kanslor som skulle komma rusande genom kroppen... och sa hande ingenting. I huvudet blev det helt tomt.

I hemlighet undrar jag om det gjort nagon skillnad om jag gatt sonder. Om jag rasat ihop inombords och tappat allt.

Idag ar en dag jag onskar jag kunde beskriva i ord. Inte for att den ar magiskt minnesvard och underbar utan for att jag ar radd att satts den inte i ord kommer den inte att finnas. Dagen da ingenting kandes, ingenting hande och ingenting sas. Inte pa riktigt. Men jag har fosokt och det gar inte. Mojligtvis for att jag kanner att dagen inte tillhor mig idag.

Tredje dagen med forkylningshuvudvark och svidande halsont. Jag ar frustrerad i hela kroppen och onskar jag kande mig frisk nog att ga ut och promenera men far vanta en dag eller tva till.

Jag har en lang lista med saker jag ska hinna med innan flytten - men veckorna jag har pa mig att utfora sysslorna pa kanns langre an listan och jag har svart att hitta realistiska utmaningar till mig sjalv for att fa tiden att ga. Jag sag ju fram emot att sova men insag ganska snabbt att jag inte ar bra pa det alls.

Jag tror jag ar besviken. Pa mig sjalv. Dumma, dumma jag.

Jag har varit vaken ganska manga timmar. Det branner och svider i halsen efter en kort men handelserik natt i mardrommarnas varld. Jag drommer ingenting annat, nagonsin och minns inte sista gangen jag dromde nagonting bra eller roligt men man vanjer sig, heter det ju, och visst ar det sa. Ibland minns jag ingenting efterat, och da ar det bara min upprivna hals eller Colins blick over rostmackan i koket som paminner mig - och ibland minns jag precis allting.

Trott var jag forstas, nerbaddad i sangen fortfarande, huvudet fullt av tankar som springer ivag och inte spelar nagon roll, sa jag jagar inte, rattar inte till och inte ens jag sjalv forstar men de blandas med somn. Jag var vaken men anda inte nar sms:et trillade in i min telefon tio i sex och jag skrev tillbaka. Halsont och telefonsamtal till Tyskland for att borja min lordag, och avsluta C's fredag. Som tva band av tid som knyts ihop och loses upp om och om igen pa nya stallen. Trassel och knutar och rosetter av forlat och jag ar har.

Jag trodde jag hade halstabletter i nagon lada men det verkar inte sa, och forsta gangen pa manga ar ar jag sugen pa frukost sa jag ska dra pa mig ett pa board shorts och hoppa pa bussen till affaren. Nar jag kommer tillbaka har jag tid att tvatta en maskin, lyssna pa musik och lasa nagonting som inte har nagonting med juridik att gora och vanta pa att varlden ska vakna.

Senare idag ska jag, Emma och Sunny ga ner till banken och forsoka oss pa konststycket att oppna ett joint bank account for att latt kunna betala hyran for huset fran och med 26 juni - da det ju ar tankt att vi ska hamta nycklar och skriva kontrakt och jag vet precis hur knepiga de ar med bankkonton har sa jag forvantar mig inte att de ska sla nagra kullerbyttor for tre stressade studenter men vi gor det har tillsammans i alla fall.

Mitt hav av tid ligger lika djupt, morkt och kallt framfor mig fortfarande men jag maste vaga mig i snart. Igar stadade jag skrivbordet och bokhyllan och slangde en hel kasse till med papper och annat som inte maste med i flytten och jag forstar inte hur jag kan ha samlat pa mig sa mycket saker under de har tva aren. Jag tanker pa allting som fortfarande ar kvar hos mamma, i kallaren och far nastan svindel. Sa mycket saker jag vet att jag aldrig mer kommer behova ha hos och kring mig, men som jag aldrig skulle kunna tanka mig att slanga eller ge bort i alla fall. Sa mycket saker som ar mina, som jag saknar med hela kroppen, just for att de ar mina. Som ett av fyra syskon sa ar ditt och mitt jatteviktigt. Att ha nagonting som ar bara, bara for mig inte att dela ar stort fortfarande.

Varlden ar klarbla redan och det ar tyst och tomt pa campus. Lordagen vilar fortfarande och just nu ar den bara for mig och det kanns tryggt och varmt sa. Som en hemlighet som fortfarande ar hemlig, eller berattelsen om en utekvall som bara delas mellan oss nar vi bada ligger i vara sangar och alla mil mellan oss ar som osynliga.

Nagonstans mellan de fordragna gardinerna kikar sommarlovet in. Ja det har jag nog sett fran min plats i hornet, pa sangen mellan kuddar och det stora tacket, huvtrojor och stickade sockar. Det ar 23 grader varmt ute fastan dagen for lange sedan lagt sig bakom tradtopparna i Richmond Park och jag ar nog den enda som huttrar och onskar jag hade varma ben kring mina och trygga fingertoppar dansandes over magen. Kanske haller jag pa att bli sjuk. Eller sa har inte chocken lagt sig riktigt an. Jag ar klar med forsta aret av Law School.

Jag tittar pa den spada men bestamda skivan solljus som klyver rummet i mitten och vet inte vad jag ska ta mig till. Ska jag tvatta, eller sticka, packa, stada, lasa? Det ar tyst pa campus nu, festligheterna var igar och inne i stan i natt och jag ar radd for att skramma ivag tystnaden med musik eller en film. For sista gangen det har aret har jag gjort resan till och fran lilla Chessington tillsammans med Emma och Eratela och jag haller nu en manad, minst, av precis ingenting i min hand.

Som vanligt ar jag val radd att jag ska fylla den med for manga tankar, for mycket somn och langtan till nagon och nagot annat. Jag kanner mig otacksam samtidigt som jag med bestamda andetag genom snyftningar och tarar intalar mig sjalv, slar och sliter i mitt eget huvud, sparkar och skriker att langta ska man.

Ofta tanker jag pa hur det ar att vara nagon annan. Att ha latt for mina svarigheter, och ha svart for nagot jag inte ens tanker pa. Malet under sommaren kommer vara att lara mig tycka om nagonting jag har svart for. Kanske inte for att bli nagon annan, men for att utveckla den jag ar. Bli lite modig igen.

Samtidigt kanske jag kan lara mig att tycka om mig sjalv ocksa.

Sommarlovet ser sa forvantasfullt och ihardigt ut dar det bryter in i mitt morker genom gardinerna. Det gor lite ont i huvudet, men det gor det alltid efter exams och jag ar radd att jag ska gora solen, varmen och friheten besviken. Jag ar radd att jag inte kan ge sommaren vad den forvantar sig.

Igar regnade det hela dagen. Som om natten tussat ihop sig med morgon och skymmning och i ett trassel av gratt molnludd fastnat pa himlen. Varken antingen eller och jag var somnig i hela huvudet. Jag vaknade aldrig riktigt, kunde inte na ytan av en enda tanke. Det blev en dag da det brusar i hela huvudet och allting som ska goras och tankas over liksom samlas pa hog och blir ingenting alls.

Klockan hade hunnit bli tva innan jag halkade ner till the work back office pa andra sidan campus, i vata converse pa blacksvarta nya trappsteg - campus ar som en legoplatta just nu, varje gang man vander ryggen mot en stund sa bygger de dit en ny bit, trappa eller vagg nagonstans - och hamtade ut min Land Law assignment. Var lite besviken forst, inte sa pass bra resultat som jag hoppats pa men insag i efterhand att det faktiskt ligger ganska i fas med mina andra assignments och jag far val vara nojd sa. Forhoppningsvis gar det vagen i det stora sammandraget i alla fall.

Med himlen hangandes over huvudet pa mig sa tog jag bussen till affaren och handlade lite pa eftermiddagen ocksa och med hjartat bankande i fingrar och knan sa betalade jag och Emma in £500 i holding deposit till the agency och vart hus pa Vale Parade. I huvudet slappte sa manga sparrar i samma sekund och nu har jag lamnat "men gar det verkligen?" bakom mig for att huvudet fore kasta mig in i "nu ska det ga!"

Jag tror att de flesta av oss behover nagonstans de kanner att de hor hemma. Sedan spelar det nog mindre roll for manga av oss just var det ar nagonstans. Nar jag vaxte upp flyttade vi mycket. Mamma trottnar pa hus och tradgardar, badrum som redan blivit kaklade och och uteplatser som redan rivits och byggts upp pa nytt, och hon trottnar snabbt och ofta. Kanske ar det darfor jag varderar kanslan av att komma hem till mer av en trygghet i tillhorande an i vaggarna sjalva. Samtidigt bubblar det glatt i hela magen pa mig, lite i hemlighet sadar, nar jag tanker pa att kanske kommer detta ljusa lilla hus i Putney Heath vara just det, mitt hem, where I belong, i tva hela ar.

Mamma har lovat att komma och titta och halsa pa i sommar, kanske kan vi aka over tillsammans, hon och jag, eftersom jag for bade min egen saklart, men ocksa Claires skull sagt att jag ska forsoka spendera sa manga utav sommarmanaderna som mojligt i Sverige i ar. Jag kanner mig stolt redan over vart fynd, och over var is i magen. Som vi vantade och sag till att titta pa sa mycket innan vi bestamde oss for att inte kasta oss in i nagot vi senare skulle angra - och jag vill visa mamma, vill visa vad vi kan och vad vi har.

Jag kande mig varm och stolt i hela kroppen nar jag fick telefonsamtalet (nagot ovantat men alltid valkommet) fran Tyskland igar kvall innan middagen. Goda nyheter, och i alla fall ett alternativ till den situation jag varit lite radd for. Just precis i den student glomde jag helt bort att vara besviken over att Tyskland forblir Tyskland, och inte sadar sommarvarmt och nastan magiskt tryggt och bekvamt ska bytas ut mot England som det var tankt. Magin far tillforas i nagonting annat den har sommaren. Kanske Wicked pa Victoria, kanske McFly i Esher i augusti. Sma saker som aven i fortsattningen far betyda mycket medan de stora aventyren far vanta.

Lag som inlindad i forvirrande morka mardrommar i natt. Ofta med trotta gnalliga dagar som foljd och aven sa idag. Det ar mulet ute, varken varmt eller kallt och jag orkar inte vara varken glad eller arg. Det ar en forvirrad dag, huvudet hinner inte med. Samtidigt maste jag sa mycket idag, jag maste plugga in de sista kapitlen Public Law, jag maste till stan och kopa en statute book till, jag maste hinna med att kopa och ata middag.

Ofta onskar jag att jag inte maste nagonting alls.

Kanner mig vilsen idag. Jag vill bara hitta tillbaka till det som kandes konstant.

Det krop en fjarilslarv i sakta mak over mitt skrivbord. Han bar pa ett litet blomblad jag maste fatt med mig in tidigare idag - och kanske fick jag aven med mig honom. Jag var sa nara sa nara att doda honom innan det slog mig att jag inte visste varfor det kandes tvunget. Nagon var sa nara att krossa mig, och det har varken jag eller C aterhamtat oss fran an. Jag tittade pa honom dar han slapade och drog och tankte pa vad han skulle med bladet till.

Vad det an var sa far han nu gora sig till godo sitt blad utomhus, pa fonsterkarmen, alive and well och jag hoppas han uppskattar sina aterigen vidgade vyer. Jag tanker att ingen vill sitta fast har inne i dunkel sommarkvall som bara speglas genom det stangda fonstret, kanns inte, finns inte... inte pa riktigt.

Hogen med textbooks ser sa fanigt stor ut nu nar proven sakta men sakert har blivit skrivna och inlamnade. Jag bladdrade i mina sma buntar av post-it's i morse pa bussen till Chessington (dar vi skrev) och konstaterade tillsammans med Emma att nu kandes det inte som en school trip langre. Vi fnissade och skojade som vanligt, men allvaret lag som ett tjockt vintertacker over oss i den kvava varmen, och vi vande och vred pa oss. Jag kande hur magen bestamt sa ifran och forsokte paminna om panik och nerver som jag ignorerat hela morgonen.

Pa nagot satt ar det anda underbart befriande nar vi antligen far klartecken, "open the examination paper" och huvudet stanger av precis allting som inte stavar "jag kan!" Ogonen letar, undermedvetet, efter termer och fragor som matchar svaren, fallen, principerna som flyger runt i huvudet och det sager klick, klick, klick nar de ratta fragorna ar hittade. Sen aker pennan fram och i diagram och mindmaps sa placeras svaren ut i kartor och monster och jag far nastan for mig att jag trivs - att det har skulle jag kunna gora hela dagarna om jag fick.

Det ar saklart inte riktigt sant, och det enda jag skulle kunna gora hela dagarna egentligen ar att titta och lyssna pa Claire nar hon full eller bara sa nykter som bara hon kan vara (alltid antingen eller, alltid helhjartat, passionerat och allt eller ingenting) dansar over parkettgolv och skrattar at hela varlden. Fram och tillbaka och magiskt som ingenting annat. Kanske for att hon skrattar, kanske for att hela varlden ar glad nar hon ar glad (jag kanner ingen annan med hela varlden i sin hand).

Men med stor risk for att lata otroligt tontig nu, och jag kommer sakert ta tillbaka allt det har senare, sa ar det skont att fa visa vad man kan. Inte bara for universitetet saklart, men for mig ocksa. Jag tycker om att bevisa for mig sjalv att det jag hort under aret betyder nagonting, det kan sattas i ett sammanhang och sammanhanget ar mitt. Det ar mitt val, mitt framtida liv och mitt intresse. Jag ar otroligt tacksam att jag vet vad jag vill, jag vet var jag ska... och da ar det lattare att se mening i varje steg pa vagen.

Meningen i fortsatt, vad jag bara, i brist pa annat, kan forklara som den dar trotta, omma smartan i alla hjartats vrar och horn efter en natt och en dag med panikangest - pulsen som rusar och rasar i fingertoppar och i halsen, for fort, alldeles for fort och det gor ont, alldeles for ont - ar fortfarande oklar. Jag ar inte religios och har svart att anamma konceptet, "it wasn't meant to be" medan jag samtidigt ser tecken i det mesta omkring mig och ofta kanner igen C i vinden som blaser i traden over mitt huvud eller den dar varmen som sprider sig over ryggslutet precis innan jag somnar. Pa sa vis har jag kanske mitt eget andra plan, kanske delar jag det med henne och om vi kunnat gora det i ett ar, sa ar det klart vi kan gora det i ett ar till. Eller tva. Eller sa manga som det behovs.

Jag inser idag att eftersom jag varit sa fokuserad pa att ta mig igenom mina exams (med allt annat som hant vid sidan om, saker som jag kanske talar om nagon dag, saker som kanske kommer blekna i solen i sommar) sa har jag helt ignorerat att efter att de ar over sa borjar den nervosa vantan infor resultaten. Jag vet att manga, ca 25% av de som sitter proven blir underkanda och att de ar svara, ofta mycket svarare an vad de ser ut i forsta anblick, men jag hoppas och vill sa garna!

Det dricks enbart vatten i natt nere i Tyskland och kanner mig nastan lite galen som funderar pa att uppmuntra annan konsumtion via sms da det faktiskt ar fredag, och jag vet att hon vill.

Det ar tur det att ni tycker min accent ar sa fin, annars hade jag val behovt halla tyst in public, log jag idag. Igen. Som vanligt.

Bergochdalbanedag har det varit idag, och tyvarr ar den inte over an saklart. Vaknade med ilska i magen, som nog egentligen var samma frustration och osakerhet som drabbar mig varje gang vi blir trotta och stressade och kanner att vi varken racker till for varandra eller oss sjalva. Upp och ner, ner och upp gick det och vissa stunder i morse var som de ska och andra var stela och katastrofala. Det var skont att bryta av med en helt vanlig och mysig timme pa skype med Cajsa (efter att hon 20 minuter sent insett att hon nog glomt bort mig). Ibland satts saker a ting i helt nya perspektiv nar man pratar om dem hogt, och ibland ar det helt enkelt bara skont att fa lyssna pa hur det star till i nagot annat horn av varlden, hur nagons annans hjarta mar.

Jag pluggade mer Land Law pa formiddagen, duschade, drack diet coke till bade frukost och lunch (ja... alltsa...) och pratade mer med Claire. Jag overtygad om att hennes beteende var konstigt och hon overtygad om att det var jag som forsokte dolja att nagot hant. Vi ar bra pa att prata med varandra och sa fort den muren rivits sa flot det pa mer som vanligt igen.

Jag var tvungen att kopa en ny Property Statutes-bok eftersom det finns notes och annat i den jag har sedan tidigare sa jag tog bussen in till stan. Handlade pa vagen hem och nar jag val var hemma pa campus igen sa var det nastan dags for C att sluta jobba.

Solen star fortfarande ganska hogt pa himlen har, pa garden sitter musikelever och spelar tillsammans medan andra grillar och baren och Subway ar oppna bada tva. Det ar inte lika varmt idag men det kanns inte. Jag onskar jag fick ha annat i huvudet an Land Law, kanske precis ingenting och konstaterar att i morgon kvall ar jag fri aven fran den modulen. Sen ar det bara Public Law (min favorit) kvar nasta torsdag och sen ar jag fri!

Jag haller tummarna for flytt den 26 juni och sedan Sverigebesok efter det. Om nya huset blir vart blir jag sa glad. Vi gillade det verkligen, alla tre och det ligger jattebra till! Hyran ar lagre an vad vi vantat oss att betala och extra pengar over ar aldrig fel! De laggs at sidan for McFly och Tysklandsresor saklart.

Ikvall ar det Eurovision-dags igen, och fastan forvantningarna pa Sveriges jobbiga lilla Anna med gitarrtricket (ja den forsvinner ju halvvags?) ar sa sa laga sa ska det bli roligt i alla fall och innan dess ska jag koka pasta och plugga lite till! Det ska ga.

Det ar ett fint, men smartsamt datum idag och for din skull D, ska jag avsluta dagen med ett leende, for det fortjanar du. Vi ar sa ledsna att vi aldrig fick chansen att lara kanna dig och jag onskar du visste hur mycket du betyder for min allra karaste van. Grattis pa fodelsedagen killen!

Igar kvall var det sommar sommar sommar hela kvallen och natten och Dougie (i McFly) sag ut som en liten solstrale hela han nar jag och Sandra sprang in i honom pa gatan. Han skulle bara ta ut pengar och bad oss sedan komma med honom ner till puben for att hamta Harry. Han tjot till hysteriskt och tog ett hogt skutt nar han fick syn pa en hundvalp ("I have that dog!!") och pratade pa om skivan och bilder och latar som blivit stulna ur email-konton. Harry papekade glatt att min Claire gick i skolan med honom. Han ar sa sot... for det visste ju inte jag saklart? Hade jag ingen aning om, haha! ;)

Sen sag vi Four Lions, en helt underbart rolig och sorglig film pa samma gang och jag vet inte ens hur jag ska beskriva den. Det ar en film som behovs, den behovs sa otroligt mycket har i England och jag hoppas manga gar och ser den pa bio nu. Det finns en insikt som behover skapas om hur manskliga de har manniskorna ar, samtidigt som det kravs, pa nagot sjukt tvistat satt, att det hanteras med lite humor. Jag var nere pa en av tunnelbanestationerna i the July bombings, och har pa det sattet first hand upplevt det kaos som kan skapas, men jag tror vi alla vet for lite om fenomenet i allmanhet.

Vi skrattade sa vi grat genom hela filmen och sedan grat vi sa vi skrattade. Det ar en helt otrolig film!

 

Idag fyller C ar, firandet paborjades redan igar, kommer fortsatta i kvall, sondag kvall samt mandag kvall...! Det betyder ganska rastlosa och langa natter for mig, men det ska vara sa. Det ar sa det fungerar. Vantar pa att hon ska vakna nu (om hon kommit i sang an, jag har ingen aning for en gangs skull) sa att vi kan skratta lite till at Harrys skolkommentar, jag ska avsloja fler fodelsedagspresenter och fa hora om allting som hande igar.

 

I eftermiddag ska vi pa fler husvisningar (vi har tva ytterligare bokade for onsdag som jag ser fram emot mer) och just nu ar det bara mysigt att bo precis har dar vi bor. Solen skiner, det ar 28 grader varmt, nasta exam ar inte forran pa fredag och Putney ar sa fint sa fint pa sommaren. Jag smalter inombords bara jag tanker pa det och det lockar inte massor att spendera sommaren i Sverige istallet. Vi far se.

Vi har en varningsskylt for byggarbete i hallen, lutad mot koksdorren. Det ar inte mitt fel alls, for jag var inte ute igar. Istallet sa jag och C godnatt klockan 22 efter en lang dag! Jag gick upp redan 7.30 for att lasa igenom mina Contract Law notes ett par ganger till och sen var det ett nervost vankande fram och tillbaka i sovrummet blandat med skratt at bilder pa C fran helgen nar hon gick ut. Jag, Eratela och Emma mottes pa campus och gick till bussen tillsammans. Hela vagen kande jag att jag ville vanda om och ga hem igen. Men det gjorde vi inte. Vi klev pa och det var helt tyst, forutom oss tre och Sheena som likt Chandler i Friends tacklade situationen med comedy. Vi skrattade sa vi grat hela vagen till Chessington och sen stod vi i 25 gradigt solsken och fnissade at hela situationen tills det var dags att ga in.

Det var annu mer formellt att skriva exams den har gangen an vad det var nar jag gick IB, och da ar det allvarligt! Det fanns annu fler regler och det var manga formular att fylla i for att de skulle forsakra sig om att vi var den personen vi utgav oss for att vara. Vid en Contract Law exam sa far man ha med sig en statute book som enda hjalpmedel, den ska vara helt fri fran notes och det inkluderar minsta lilla streck eller prick man rakat gora med nagon penna nagonstans! Medan vi skrev sa blev bockerna kollade, och jag tror de kollade min bok fyra eller fem ganger innan de tre timmarna var slut! I och med detta sa kikade de i boken fler ganger an vad jag gjorde.

Det kandes lattare an jag hade forvantat mig och jag ar nu jattetaggad infor nasta prov aven om jag vet att Legal Systems and Method kommer definitivt vara svarare! Pa fredag galler det och till helgen har jag alltsa skrivit halften! Det ska bli sa skont.

I morgon ska jag, Emma, Sunny och Chris kolla pa ett till hus som vi hoppas pa. Det ar inflyttning sent i Augusti i sa fall och det skulle passa oss mycket battre an forsta juli eller t.o.m mitten av juni som manga andra landlords har varit intresserade av. Blir det sa att vi tar det har huset sa aker jag till Sverige i slutet av juni om jag inte far nagra EF-kontrakt nagonstans i landet och sen aker jag till C nagon gang i juli istallet. Det kliar i fingrarna och det ar jobbigt att inte veta an hur sommaren kommer se ut men jag kanner i hela mig att jag kan inte losa det forran jag skrivit klart mina exams, sa det far bli spekulationer an sa lange.

Dagarna har ar sa mycket lattare an kvallarna och natterna, med varme, sol och inte sa mycket tystnad. Jag kanner mig stressad och ledsen nar det blir for sent och jag vet att C mar daligt over att hon maste upp till jobbet nasta morgon samtidigt som jag mar daligt over att jag inte kan overtyga henne om att det ar okej, hon kan lamna mig de dar timmarna. Jag onskar nagon av oss hade koll pa hur var sommar kommer se ut i alla fall. Jag onskar ibland att vi stod stadigare an de grepp vi har om varandra for just nu ar jag radd att faller en av oss sa foljer den andra med.

Nu ska jag kla pa mig och aka till Asda i Roehampton. Det ska bli pluggmat, coek och appeljuice och sen ska jag tvatta i kvall innan C kommer hem fran jobbet. Det ar varmt varmt varmt och stralande sol och det blir nog en bra dag det har!