Jag ska erkanna att jag inte ar saker pa om den har videon fungerar att spela med ett svenskt IP-nummer, Claire far felmeddelanden nar hon forsoker fran Tyskland, om den inte gar att spela sa ar jag tacksam om nagon papekar det sa ska jag leta fram en annan, men den har dansvideon muttrade vi over pa twitter hela halva dagen igar.

Det ar dansgruppen Goin Hard som verkligen satter en rutin till Single Ladies sa att det smaller, problemet ar bara att de ar 8 ar gamla och man kastas alldeles fortvivlad mellan att vara imponerad och helt horrified!

De allra flesta kommentarer lyder "impressive, really good but not my daughter!" eller liknande och jag tanker att visst ar det sa... men om inte min dotter, och inte din... vilka ar foraldrarna som latit de har tjejerna ova in det
da?

 

Sist jag forklarade var i varlden jag ar satt jag vid mitt lilla skrivbord i Newcastle. Det var den 24 januari 2009 och da hade jag fortfarande ganska manga manader kvar till flytten. Precis som da tycker jag lite synd om de lasare jag har som aven kanner mig i verkligheten da mycket i foljande inlagg inte kommer vara jattespannande for dem.

Jag saknar graa, lugna, mysiga Newcastle ofta. Jag saknar dialekten (som jag snappar upp och blandar in i min annars irlandska accent (!) sa fort jag tittat pa for manga intervjuer med Girls Aloud eller pratar om Newcastle) och jag saknar gemenskapen och vanligheten som ar i en hel klass for sig i the north east.

Sedan juli 2009 ar jag bosatt i London. Jag bor i stadsdelen Kingston (Upon Thames) och har the river Thames tio minuter i ena riktningen och Putney och Harry Judd fran McFly i den andra...

Jag ar 21 ar gammal och flyttade ner till London fran Newcastle for att borja lasa LLB Law pa Law School har i Kingston. Jag jobbade tidigare heltid pa Procter & Gamble, ett av varldens storsta foretag som ager t.ex Braun, Oral B, MaxFactor, Pringles, Lacoste osv. (i princip hela halva varlden ager dem). Det var en stor omstallning att flytta ner och bara processen att soka universitet har var lite laskig. Jag vande mig dock - aven om jag ofta fortfarande saknar friheten som jag hade i och med min fasta manadslon och mina generosa semesterdagar, medan jag nu ar beroende av studiestod fran CSN.

Jag kanner anda att jag gjorde helt ratt val for mig. Jag borjade jobba pa P&G direkt efter att jag tagit mitt International Baccalaureate diplom och hade saklart alltid siktet installt pa uni, och pa juridik men manga i min omgivning trodde att jag skulle bli bekvam och inte orka eller kanske vaga slappa den trygga fasta anstallningen pa P&G for att leva som student i nagon korridor nagonstans. Det ar ett jattetrevligt foretag att arbeta for men det tog inte mer an ett ar for mig att inse hur studiesugen jag var och hur jag var mer an redo att investera min tid i mer an mitt konto pa banken - jag ville investera i mina egna drommar.

Anledningen till att det blev just London ar delad. Dels ar det lattare att flyga till/fran London, bade for resor till Sverige men ocksa for slakt och vanner som vill halsa pa. Dels har jag ocksa de allra flesta av mina vanner i sodra delen av landet. Jag var och tittade pa olika universitet och fastnade for Kingston da det ar gront och fint men fortfarande valdigt mycket London!

Den 3 juni ar jag klar med mitt forsta ar pa uni har, och efter att jag ar klar med alla tre aren det tar har att fa en full Law degree sa ska jag lasa ytterligare ett ar av Music & Media Law for att fa min masters degree.

Pa fritiden skoter jag och ett par kompisar McFly's officiella hemsida och deras forum, gar pa massor av konserter och pa bio. Jag har en Claire som ar det finaste jag har, och en fellow Swede som heter Sandra som underhaller och tar hand om mig. I host har jag ocksa kompisar fran IB som flyttar till London efter ar i andra stader, lander och varldsdelar och det ska bli jattemysigt med lite nygammalt sallskap.

Dougie, Danny, Tom & Harry - McFly

Jag bor och studerar har i England som permanent resident (ar svensk medborgare men skriven i England), ar alltsa inte har pa utbyte eller sa men ar det nagon som ar intresserad av att flytta over for att jobba eller studera pa heltid och har funderingar sa kan jag forsoka hjalpa till. Jag ska dock papeka att jag inte sokte till universitetet med svenska betyg - men det funkar det med, men skolan kan krava att du gor ett spraktest for att visa att du har ratt niva pa din engelska om du har svenska betyg som du soker med.

Fastan England ar ett Europeiskt land fortfarande och pa manga satt darfor paminner om Sverige pa manga satt ar det helt annorlunda ekonomisk och socialt. De har inte samma sociala skyddsnat som svenskar ar vana vid och standarden pa i princip allting, sakerhet, hem och hus, sjukvard osv ar samre. Det ar dyrt att leva har, och speciellt i London! Man kanner ofta att man far betala valdigt mycket, for valdigt lite - speciellt nar det kommer till boende.

Ska man flytta over som svensk ska man nog vara valdigt sugen! Man maste vara oppen for att ata mat som inte smakar sa mycket, och inse att inredning inte ar nagot alla nationaliteter har en fallenhet for, trots etablerade IKEA-butiker. Tvaglasfonster ar en riktigt sales point har t.ex medan det ar mer eller mindre en sjalvklarhet i Sverige.

Sist men inte minst ska man ocksa vara helt pa det klara med att vad man an vet/tycker om henne innan man flyttar hit sa far man acceptera att ca tre dagar in i vistelsen kommer man anse att Cheryl Cole (var national treasure) borde vara Premiarminister.

Star man pa Cheryls sida, tanker pa att bilarna kor pa fel sida av vagen och gillar earl grey te (det gor inte jag, detta ar lite av ett problem!) sa har man ingenting att oroa sig for! Jag lovar. De dagar som kanns tunga finns Totally Swedish i Marylebone dar med svensk mat och svenskt godis.

Har klivs det omkring pa eggshells tanker jag nar jag stoter pa de flesta av mina vanner just nu. Om det ar uppenbart enbart for mig sa ar det fornekelse pa hog niva som pagar overallt annars. Det ar som att det ligger en vit brannande spanning i luften, som att de spanda sakerhetslinorna langsamt och i tystnad gar sonder och kvar star en grupp unga manniskor pa hoga torn och sneglar ner pa marken, i hemlighet onskandes att en av dem ska ge upp snart och bara hoppa sa att de alla kan borja om, nere pa marken igen. Nere pa jorden.

Vi ar nog allihop ganska medvetna om att allt som kravs ar att en person borjar prata, sa kommer allting bubbla ut med en small sen. Jag maste dock erkanna att jag ar mer lattad over att C och jag kan sta utanfor an vad jag ar sugen pa att putta omkull ett av de dar tornen, eller kanske allihop, sa att de tvingas ner med fotterna pa jorden igen. Jag vet inte om det har med aldern att gora men det har tjafsiga smaseglandet pa sma arga regnmoln hela tiden borjar bli valdigt trottsamt men om de vill tortera sig sjalva sahar sa far dem val gora det da.

Behover jag bekrafta by the way att jag inte skrev klart min uppsats igar? Idag ska det goras dock, det har jag nu lovat mig sjalv. Klockan 3 ska jag oppna dokumentet (flashback till IB days och procrastination) jag har dock inte bestamt mig an for om det ar kl 3 UK time (som pa min laptop) eller Swedish time (som pa microvagsungnen...)? Vilket dilemma.

Nagon onskade att jag skulle lagga ut mer bilder nar jag ar tillbaka i England igen, och det ska jag absolut forsoka gora. Jag ar ganska pratglad och gillar att uttrycka mig sjalv i skrift men vill ju saklart bjuda pa och dela med mig av min London-varld i bilder ocksa om det uppskattas. Min alskade kamera fros nar jag flog London-Stockholm i julas men ska lamna in den och fa den lagad sa blir det bilder sen!

Idag ar min rygg markbart battre, solen skiner, C har ingenting att gora pa jobbet forutom att maila med mig och pusselbitar har fallit pa plats sedan igar kvall. I helgen ska jag, Maja och Emelie forhoppningsvis se Remember Me pa bio. Det enda som star mellan mig och topphumor just nu ar egentligen bara den dar uppsatsen... att man standigt ska behova komma ihag att man gar pa Law School!

Det kandes skont ocksa att en gang for alla satta ner foten och saga till Ellie att nej, jag kan inte kora McFly's Wigan-datum i sommar for vi vet alla att tredje varldskriget utbryter da och jag ar trott pa att folk forsoker slata over det och peppa for att det skulle val ga bra, och du ska inte lata det faktum att du sitter i klam styra din sommar - men ibland far man gora val, och jag staller mig bakom trygghet och valmaende i det har fallet. Alla pratar sa mycket om att valja for deras egen skull och for att ma bra i sig sjalva, ja men da sa. Det har ar mitt val, och jag valjer min varld framfor er.

Egentligen borde det vara forbjudet for mig att blogga sa har tatt in pa handelser (vadda tanker Isabell och andra, det har ju gatt en hel vecka, ja det ar snubblande nara i min varld) da jag har en formaga att nastan som forbanna mig sjalv genom att kliva rakt ur ett moln av handelser och stanka regn eller kasta solsken omkring mig for nastan alltid gar det inte manga timmar innan nagonting hander och hela varlden rasar dramatiskt omkring mig medan jag forsoker komma ihag att andas. En av manga anledningar till att jag aldrig skulle kunna byta plats med Egoina, eller Spiderchick (som jag beundrar och respekterar enormt) ar att saker hander sa fort i min varld, och sa ofta, men jag tar sa lang tid pa mig att vanja mig och analysera att det ofta gar veckor mellan mina inlagg. Lagom tills mitt hjarta har bankat klart genom alla tunnlar av ovis- och osakerhet, jag har vagat mig genom alla morker och gomt mig bakom alla horn - ja da ar dessutom de harda orden som stavas svart pa vitt i min blogg sa personliga och specifikt otydliga att det bara ar jag som vet vad som hant.

Det struntar jag i just precis idag. Jag har haft en bra och lang helg forra veckan, har skrattat mer an jag gjort pa otroligt lange och aven om jag nastan standigt faller i sma gropar av osakerhet och jag sallan tycker sarskilt bra om mig sjalv sa brydde sig inte tiden om det utan flot pa som vanligt, nastan dansade fram och efter ett par timmars somn pa eftermiddagen och med varme i magen kandes det okej att krypa ner i sangen alldeles ensam for forsta gangen pa vad som kanns som ett enda virrvarr av skratt, musik, god mat och lata dagar i sangen i en evighet och lite till.

Veckan som foljde pa min lilla vag och nyfunnen acceptans och fylld social kvot i form av Claire, Sandra och Isabell har fungerat helt okej den med. Tarar och panik raknar jag nastan med i dagslaget och varje kvall som fungerar utan problem ser jag nastan som for bra for att det ska vara sant - och sa ar det oftast ocksa. Ibland ar det lattare att halla emot nar Claire ar hemma och vaken och nara, och ibland ar det helt tvart om, men nar hon haller ihop, ja da faller allting sonder nar hon slapper.

Jag staller mig sjalv, och varlden sa manga fragor de dar natterna, nar klockan slar 03.00 och jag magiskt nog kanner att allting jag trodde var ratt ar helt fel. Jag saknar kvallarna da det var okej att kanna hur ont det gor. Jag saknar nar saknaden var kall, hard och skarp. Att inte kanna nagonting ar det varsta jag varit med om och att rakna dagarna, veckorna... manaderna ar som att rakna regndropparna pa fonstret, snart ser de likadana ut och de flyter ihop. Kallt, vatt och gratt.

Katherine Jenkins var helt fantastisk i lordags nar vi sag henne da hennes turne kom till London och the o2 Arena. Jag vet inte alls vad vi hade forvantat oss men det var en helt otrolig show hon bjod pa! Det var som att se 10 musikaler i samma forestallning och hon ar sa sot och snall att man nastan svimmar! Escala var forband och fick aven spela i ett av Katherine's nummer, vi kande oss alldeles stolta over dem! Sa roligt och vilken upplevelse!

I morgon ska jag traffa tjejerna som jag ska gora min Moot med (nervost!) och i helgen ska jag gomma mig fran resten av varlden med Sandra och forsoka att inte ha for mycket panik over min sista vecka innan de tre veckor jag har ledigt over pask och alla timmar av saknad de innebar.