Jag vill ju prata om precis vad det ar, exakt vad som gick fel och alla stallen det gor ont pa. Jag vill prata och forklara och trassla ut men det gar inte alls. Det tar stopp och orden fastnar i benmargen och pa tungan rullar sma fina vita logner, latta som snoflingor men vassa som glas och det gar ju utav bara farten.

Du ar sa mycket sotare nar du star oskyldig och forvirrad, vadar fram i det blanka vattnet av oro, till mig. Du haller hart i min hand, kramar om mina fingrar och viskar, vem gjorde dig illa? Varfor skulle jag smutsa ner dig med orden, "Det gjorde du." Varfor skulle jag slappa din hand och se dig rakna och backa tillbaka, 1 steg, 2 steg, 3 steg - vi sprang sa fort tillsammans att vi aldrig hann. Vi hann aldrig rakna och dagarna och stegen var inte samma.

Vi sprang sa fort, och foll sa hart att varlden hunnit ikapp. Med blodiga knan och vata kinder skulle jag flacka ner dig med sanningen.

Istallet skyller jag pa nagot annat. Ett oidentifierat orosmoln, en oforklarlig katastrof och du tror mig inte ens. Men anda vill du inte fraga mig igen. Vi latsas bada tva att varlden inte alls raserat himlen och alla flyktvagar.

Nar du tror att ingen ser sa tittar aven du mot horisonten och jag far ytterligare en anledning till att fortsatta ljuga. Dolja.

Du har dina egna hemligheter och jag ska vara lattad och glad. Trygg och lycklig, for nu spelar det langre ingen roll.

~*~

Ingenting saktar ner. Jag ar tillbaka i England, tillbaka i London och allting ar lite morkare, lite regnigare och magen kniper lite hardare.

I fredags infann sig nastan alla i var varld under samma tak for inspelningen av Danny's tv serie Popstar to Operastar. Sam och Lisa lyckades halla sams i nastan en hel kvall och Ellie, Ellen och Sandra motte upp vid studion. Von fick ta hand om min Claire under fredagen och vi sprang omkring med sa mycket fjarilar i magen over alla olycksscenarion vi kunde tanka oss medan vi vantade pa att fa bli inslappta och fa vara platser, Claire vid min sida och Lisa flitigt tuggandes mint for att halla henne pa gott avstand.

Valkommen till var sandlada. Hink och spade finns att hamta hos Danny Jones.

Harry behovde inte manga sekunder for att kanna igen var lilla influgna klasskompis och vinkade till Claire med ett finurligt leende nar han anlande. Fantastiskt komiskt tyckte jag, ren fasa, tyckte inte sa ovantat, Claire. Gladare blev vi dock nar Tom skuttade forbi och vinkade och log glatt at oss. Hans mamma hade tipsat om att vi var dar men det visste vi inte forran efterat.

Ant var dar ocksa, vilken hojdpunkt! Vanessa fran The Saturdays hamnade i the bottom two igen och fick den har gangen aka hem! Danny var jatteduktig och ar saker och kvar i tavlingen.

Lordagen var en top 10 mest forvirrande och frustrerande dag... dag! Eftersom det pa annat hall ordnats forsenad fodelsedagsoverraskning at mig (och Claire inte tillhor detta halls favourite people sa hon fick inte under nagra omstandigheter folja med - hon funderade pa att crasha det hela anda men tyckte vi hade varit sa duktiga och fredliga so far under helgen) var jag tvungen att vara tillbaka och ensam till klockan tva. Det slutade med att jag tog bussen till gemensamma kompisar 30 minuter away dar hon spenderat natten (allt for att undvika WW3) kl 9 pa morgonen. Hon sov fortfarande men jag och Ellen drack lite juice i koket och sen krop jag ner i soffan jag med och sen spenderade vi tre timmar i en hog. Lite muttrande och viskande utbyttes mellan oss men annars var det en lugn morgon aven om jag led av att hjartat slog for fort och lugnorna tog in for lite luft nar klockan borjade bli for mycket.

Det var svart att saga hej da, aven om jag vet att vi ses igen om tre veckor, som allra mest, kanske tidigare an sa till och med.

Kastade mig pa bussen tillbaka, det tog alldeles for lang tid nu nar lordagstrafiken kommit igang pa allvar och med trafikolyckor och kaos vid Golders Green sa slutade det med att jag fick kliva av bussen i Cricklewood (ingenting du vill gora frivilligt) och vanta pa att Alice skulle hamta upp mig med bilen fran deras postkontor. Darifran akte vi till West Hampstead for ett klassiskt komplett tea party. Det var jattefint och mysigt. Tack sa mycket Sam, Lisa, Alice och Sandra for en jattetrevlig fodelsedagsfika.

Idag ska jag och Lisa aka ut till Brent Cross for att hitta lite nya dvder och ata lunch och sen blir det en lugn kvall hemma. Claire flyger till Frankfurt idag, men aker direkt fran en kompis sa aker inte med henne till Heathrow som jag i vanliga fall gor. Kanns konstigt men vet ocksa att det kanske ar lattare sa. Farre tarar och mindre brak har i the flat dar de inte stottar flygplatsbesok i den aran. Eller flygplatsbesok i storsta allmanhet faktiskt... och inte tagresor heller.

Pa mandag har Lisa ledigt fran jobbet sa vi aker in till stan for shopping - eller hon ska val shoppa och jag ska vara smakrad, jag vill inte gora sant innan Tyskland som narmar sig med stormsteg. Sen ar det tillbaka till Kingston, och uni pa tisdag och kanske, men det ar lite hemligt, besok fran Claire igen nasta helg.

Danny ar tillbaka pa ITV for att sjunga opera igen pa fredag, och det ar aven vi! Ser fram emot det.

Kanns nastan helt ofattbart att den har helgen som vi oroat oss for sa lange nu faktiskt lider mot sitt slut bade utan slagsmal och verbal smutskastning. Well... bakom stangda dorrar raknas inte.

Det ar svart att veta vem man kan lita pa - nagot som jag i storre skala, som denna, aldrig upplevt forut. Jag har aldrig haft behov av att fundera pa varfor vissa personer i min omgivning ar oppnare an andra - varfor nagon ler, varfor nagon ar snall. Visst har jag varit forvirrad tidigare. Jag har varit frustrerad och vant ut och in pa mig sjalv for att lyssna pa alla och forsoka sa gott jag kan att fixa, lappa och laga.

Idag ar jag glad att jag har erfarenheten misslyckande i den har situationen bakom mig for jag vet att aven om jag tror att det alltid ar vart att gora sitt basta for att forhindra det - om du verkligen alskar vannerna i fraga - sa faller bitarna pa plats runt omkring dig anda, ibland. Man kan inte kontrollera allt, och speciellt inte andras kanslor.

Kanske ar det just den erfarenheten som gor att jag accepterat att dagen da aven den har tryggheten kollapsar kommer sakerligen, och jag vet fran de senaste manaderna att det kommer gora ont pa ett helt nytt satt. Jag trodde det skulle vara en skarp, blodig, stickande smarta. Med sma smakprov bakom mig vet jag att det inte fanns nagonting skarpt alls. Allting var inlindat i en dimma av luddig, tjock chock och istallet for skarphet fick smartan och varlden en dov smygande effekt. Luften var for tung for att andas och langsamt smog sig smartan in tung och tryckande tills hjartat hade svart att orka med.

Jag ar tragiskt nog tacksam over att jag forvantar mig ny smarta och nagonting valdigt morkt och kallt av det nya aret eftersom det innebar att nar det har aret nu lider mot sitt slut, sa ar saker a ting fortfarande som de ska. Raset har inte intraffat an.

Den sista halvan av 2009 fick jag sa mycket karlek att jag trodde jag skulle do ibland. Sadar sa att det kryper under huden och kroppen skakar och blir rastlos, vet inte var den ska ta vagen. Det kommer alltid vara ett mycket speciellt ar; aret da varlden skakade om oss allihop och vi landade pa nya platser pa jorden.

Att tanka tillbaka ar svart och jag inser att jag nog inte dokumenterat mitt liv tillrackligt val det har aret - jag skulle lova att jag ska gora battre ifran mig inom det omradet nasta ar men jag kan snarare lova att jag kommer kanna tvart om.

Mitt 2009

Januari
Jag var i Sverige fortfarande ett par dagar efter arskiftet och samlade en udda blandning kompisar pa grekisk restaurang eftersom jag skulle fylla 20 helgen efter. Firade fodelsedagen, inte alls, egentligen, pa mitt rum i Newcastle med karamellkungens smagodis, Ben & Jerry's och min nya laptop som jag kopte till mig sjalv i fodelsedagspresent. Fick ingenting av familjen det aret nu nar jag tanker efter, haha, och forvantar mig inga fodelsedagspresenter 2010 heller, har inte rad att kopa nagra till mig sjalv. Far ta igen fodelsedagsfirande om tre ar sen nar jag forhoppningsvis jobbar och fyller... 24!

Februari
Jag sag Reemer live igen, med Johanna, pa lilla (da) Newcastle Academy hemma i Newcastle och det var sa underbart bra att jag fortfarande vill skratta och le bara jag tanker pa det. Fick traffa dem efterat och de kande igen och kom ihag mig och gav mig merch som de skulle salja egentligen helt gratis. Fortfarande jatteglad over bilderna! Resten av manaden gick at till jobb och tidiga stressiga mornar - biljettslappen till McFly's olika konserter haglade tatt!

Mars
Akte mycket fram och tillbaka ner till London for att halsa pa Lisa och Ellen i Kilburn. Nastan varje helg tog jag taget ner pa fredagen och tillbaka upp igen sondag kvall. Mycket McFly-skvaller och tour planning blev det. Amsterdam narmade sig med stormsteg! Lycka! Cajsa flog over och tillbringade en vecka med mig i Newcastle!! Aven det ett minne som gor mig alldeles glad och varm bara jag tanker pa det. Mycket shopping och Starbucks blev det och tyvarr kunde jag inte ta mycket ledigt fran jobbet (med upcoming tour runt hornet) men kul hade vi!

April
McApril kom tillslut! Vi var sjukt peppade och battre var har jag aldrig haft i mitt liv. Jag har nog aldrig njutit sa av en var och sommar forut. Killarna akte till Mexico och jag hade svart att trassla ut hur jag skulle valja uni. Twitter hade gjort full entre vid det har laget och vi njot av det med! Vi kom ivag pa tour och i Amsterdam traffades jag och Claire igen och pa nagot konstigt vis glomde vi helt bort att vi bara traffats en gang forut. Tillsammans fick vi aven for forsta gangen traffa var alskade Maud ocksa! Konserten var fantastisk och vi traffade sa manga fantastiska manniskor!

Maj
Hela manaden gick at till McFly tour och jag var inte i Newcastle (eller pa kontoret for den delen) mer an ett par dagar sammanlagt och aldrig sammanhangande! Arbetskamrater och flatmates trodde inte sina ogon, men sa gar det till i var varld...! Hann med svininfluensa ocksa... Jatteroligt att traffa Matilda och tjejerna fran Sverige! Traffade Loran for forsta gangen ocksa.

Juni
Jobbade lite uppe i Newcastle men det stod mer McTour pa schemat och vi akte land och rike och sjong oss hesa i sommarvarmen. Hann inte med sa mycket annat! Larde kanna annu fler manniskor som jag aldrig kommer glomma!

Juli
Tom fyllde ar, och jag bokstavligt talat rymde fran jobbet i Newcastle, med hjalp av en av mina team leaders, sa upp mig och flyttade fran Newcastle ner till London samma helg. Jag kunde helt enkelt inte missa hans fodelsedag...! Ytterligare en konsert och vi hade sa underbart roligt att det gjorde hela kalaset med P&G uppe i Newcastle helt vart modan. I slutet av juli kom Andreas och Pontus, tva av mina yngre broder till London och halsade pa. Jag bodde hemma hos Lisa i Kilburn och jag fick visa dem mitt London. 25 juli kom Claire over till London och total lycka och katastrof intraffade samma dag/natt.

Augusti
Jag och killarna flog till Sverige efter att Claire akt hem till Tyskland, dem for att borja skolan och jag for att planera ytterligare tour date, den har gangen i Koln, Tyskland, och uni-starten den 21 september. Det var varmt, varmt, varmt hemma i Sverige sa det blev mycket bad och lata dagar. Jag kopte ny kamera och fick alla besked jag behovde om studentrum och CSN-pengar. Problem med fotolog och Brasilianska fans vaxte och vaxte och Debbie, Tom's mamma, kom oss narmre och narmre.

September
Tidigt denna manad flog jag tillbaka hem till London! Det var ett kart aterseende aven om det var mysigt att traffa mamma och c/o i Sverige en stund. Jag fick mitt studiebidrag och det blev turer till IKEA for att forbereda infor uni med Lisa. Annars bestod September bara av en enorm langtan till den 13 da det var dags att flyga ner till Frankfurt och aterse bade McFly och Claire igen. Giget i Koln var det basta gig killarna gjort (enligt mig) - helt otroligt, otroligt, otroligt sjukt bra och fastan det regnade massor pa oss och de tyska fansen ar dumma i huvudet hade vi sa roligt att jag nastan spricker! Flyttade fran Kilburn till Kingston utanfor London for att borja uni.

Oktober
Jag och Claire hade svart att hantera att hon var langt borta i Tyskland och jag langt borta i England - gemensam namnare, ingen av oss var pa samma stalle som den andra (fatalt misstag) sa plotsligt bokar hon flyg till London och sa faller vi rakt in i varandras armar pa Liverpool St station (igen). Mysig helg som vi bada behovde tillsammans da det stormar kring oss. Avundsjuka fran olika hall gor livet svart och det gor sa ont att behova saga hej da till henne pa Heathrow att jag grater hela vagen hem pa taget/bussen. En vecka senare finner jag mig helt ovantat och oplanerat i Birmingham med Claire runt halsen. Hon hade varit pa ett gig men de hade krangel med flygen nar hon skulle flyga hem och flygradd som hon ar ville jag inte lamna henne ensam. Vi bestamde att hon skulle vanta, fa tid att lugna ner sig, och flyga dagen efter istallet sa jag fick en lugn dag med fika och kramar i Birmingham.

November
Jag minns november som smarta och kyla. Var, eller atminstone min varld blev kall och mork. Jag blev orolig och pressad och det var inte mycket som kandes bra. Uni flot pa sadar i bakgrunden, tester och uppsatser, lectures och tutorials men den riktiga varlden var min och Claire's och med hjalp av patryck fran manniskor runt omkring oss sa tvingades den forandras och forvandlas och manga natter blev tunga da jag inte hann med. Mycket mardrommar och upplevde panikattacker och stark oro.

December
Hade huvudvark for forsta gangen i mitt liv, gick pa Oxford St mitt i julruschen och satte upp min forsta plastjulgran hemma hos Lisa. Det knakar fortfarande i varldens fogar och horn och jag har nog aldrig gratit sa mycket som jag gjorde den har vintern. Var jag an befann mig sa kandes det som att jag hittat fel och jag kanner att jag blivit dragen och sliten i, anklagad och nertryckt. Det ar fortfarande svart att andas och det for fortfarande sa ont i hela kroppen nar Claire ar langt borta. Jag tappade i vinterkylan allt hopp om att jag ska vara bra och stark nog och ser slutet pa de basta manaderna jag nagonsin upplevt.

~ ~ ~

Efter att ha skalat med familjen, tittat pa fyrverkerierna och ringt London ar det nu sangdags for mig efter en titt eller tva pa twitter.

Promised Claire that the dog should at least be able to say Happy bday (according to my brother he's got a problem with his Rs) in May so I will spend my New Years Day trying to get at least a "Happy" out of him then. Goodnight.