Never forget. Never forget the tears I've cried for you.

När luften slits ur lungorna och hela världens färger stormar omkring mig som en ilsken orkan... vad kan jag göra för dig då?

Du som låter mig se rakt in i dig, på samma sätt som du ser rakt in i mig... hela vägen igenom.... tills jag känner mig alldeles matt och tom.

She don't wanna know,
Don't say you love her
You should let her go...
Don't say that you need her.

Jag vill att du ska stanna tiden åt mig. Jag vill att du ska skydda mig från den ilskna orkanen och floden av tårar som snart fyllt mitt bröst.

Fötterna vill inte flytta på sig, inte ta ett enda steg mer, mina knän har låst sig. Luften känns kall mot mitt hjärta men bränner mitt skin. Blickarna sticker mig som nålar. Adrenalinet skriker i mina öron... jag är rädd.

Jag vet att mina instinkter borde säga "Spring! Spring och vänd dig inte om!", men jag väntar på dig.

Jag vet inte om jag fryser eller svettas, men det spelar ingen roll när din röst smeker min hud som en mjuk julivind.

Det är inte lättnad jag känner. När du är arg och ledsen blir du oförutsägbar men jag vet att det inte är mig du är arg på. Med handen på din bröstkorg känner jag ditt hjärta slå.

Hårt. Hårda snabba slag som ska hjälpa mig att lugna mitt eget rusande hjärta... Jag ser in i dina ögon och undrar om du är lika rädd som jag?

Trying to wash away unwanted memories...

"Jag ska inte vara rädd... det är inte därför jag är här" viskar han utan att egentligen svara på min fråga.

Jag känner hans hand i min. Han ler mot mig och han vet att jag är precis lika rädd som innan. Både han och jag vet att det inte gör något. Det spelar ingen roll. Små cirklar i min handflata, en stöttande hand på min rygg... Lätt som en viskning med tyngden av en evighet.

Never forget...

 Vill jag lämna vår bubbla?
 
Du vet den där känslan när man är någonstans man inte vill vara? Man tycker att allt luktar fel och det är besvärligt, trångt eller för stort. Det kanske t.o.m. låter konstigt, pip, surr, fågelkvitter, trafik… och man har liksom redan i förväg bestämt sig för hur fruktansvärt allt är. Jag gömmer mig för just denna plats. Den plats där saker och ting inte alltid är som jag vill att de ska vara.
 
I den bubbla vi skapade finns bara skratt, glädjetårar och kärlek. Vi vaktar vår bubbla med våra liv. Vem som helst kan inte bara kliva in inte… nej nej. Ibland får jag för mig att bubblan bara ska vara en viss tid. Jag får för mig att jag nog borde lämna den och kliva tillbaka till den där världen utanför. Den där världen som inte går att lita på och som är full av människor som inte alls älskar mig.
 
Jag sätter ut ena foten, som när man ska bada och ska kolla hur kallt det är i vattnet. Världens vatten är iskallt. I bubblan däremot är det sommar året om - brunbrända ben, surfingshorts och glass i stora lass. I ena handen håller jag hans hand och i andra hennes. Jag håller hårt och varje gång jag står där med foten i det iskalla vattnet drar de mig tillbaka in i bubblan. Jag vet, och jag förstår att de kan dra in mig igen för att jag tillåter dem. För att jag till och med vill att de ska göra det. Jag vet att bubblan är vår för att vi ska stanna där. Tillsammans. Ändå verkar det ibland för bra för att vara sant.
 
Har man inte varit i bubblan så förstår man inte. Det vet jag.
 
”Ni står nära varandra va?” Nära? Som i inte precis men nästan? Det räcker inte. Kanske kan det verka löjligt men jag vet att han känner mina tårar på hans kind…
 
------
 
Han lovar. Han lovar och du får plocka upp skärvorna efter mitt brustna hjärta. Jag hör orden om och om igen… ”I promise”. När jag ser orden på pappret, i sms:et, i emailet så är det som om han skrivit dem i blod. Orden stirrar på mig… de skriker mig rakt i ansiktet och jag vet att nu är det kört. Jag vill att han ska lova att aldrig lova något mer… men det går ju inte.
 
Han är ledsen och jag är ledsen och där kommer det, igen som så många gånger förr, löftet. Det är en hemsk känsla. Känslan av att så fort någon jag älskar lovar något så vet jag att det aldrig kommer att hända.
 
Jag kan lova jag med. Jag har lovat. Jag har lovat att inte ge upp… hon lovar hon också. Tillsammans ska vi lösa detta. Det känns som om hela världens bekymmer vilar på våra axlar… egentligen är det bara hans bekymmer. Hans goda hjärta av guld som någon trampat på igen.
 
Ibland vill jag skydda henne. Jag vill att han ska lova mig och låta henne slippa löftena.
 
Tre pussar och ett löfte… ”I morgon” säger han och jag vet att han lovar både sig själv och mig. Men jag vet att när morgondagen kommer, så finns bara pussarna kvar. 
 
Hon ger mig en kram. Tårarna finns fortfarande på hennes kinder. Jag vill gråta med henne men kan inte förmå mig själv till det. I kramen ligger så mycket mer än det ”Tack” hon viskar i mitt öra. Tillsammans längtar vi som så många gånger förr. Tillsammans minns vi.