Egentligen borde inte jag lata mig sjalv blogga sahar tidigt pa morgonen (eller alls, for jag borde plugga public law), och speciellt inte for att saga att det har varit en bra morgon... for da forbannar jag nog hela resten av dagen sen. Men klockan ar inte ens 10 har an, och jag har pratat med C pa telefonen tre ganger, och bara det faktum att hon fick byta plan innan det havererade och var tvunget att vanda om och nodlanda (tva ganger) den har gangen sager mig att vi har turen pa var sida idag!

Tanken ar att vi ska vara effektiva idag. Kanske for att ratta till varlden lite efter gardagen da ingen av oss gjorde nagot sadar jattevettigt. Igar jagade jag och Emma var estate agent och fick hastigt och lustigt klart for oss att den ena lagenheten vi var intresserade av inte alls blir ledig i sommar, och vi tvivlar nu pa att den nagonsin var det egentligen... den andra ar fortfarande ledig dock sa jag tror att vi faktiskt kommer aka ner och betala in var holding deposit (£400) pa den i eftermiddag - forutsatt att ingen annan lagt deposit pa den igar eftermiddag that is. Fingers crossed! Vi ar verkligen taggade pa den, fastan det blir inflyttning 1 juli och vi garna sett att det skulle bli senare.

Jag uppdaterade mitt CV igar ocksa och ska ge mig pa mitt personal letter i kvall ar det tankt, efter en Legal System and Method lecture over lunch, en trip in till stan och Public Law revision! Allt detta medan C letar klanning till morgondagens brollop.

Bara 15 grader varmt idag, besvikelse efter gardagens 23! Speciellt med tanke pa att jag inte spenderade manga sekunder ute igar och idag ska jag in till stan en svang. Annars ser det ut som att det kommer bli regn hela helgen. Jag haller tummarna for ett regnfritt brollop dock!

Sag "Valborg" overallt i min facebook feed och var tvungen att skicka ett nod-email till mamma for att kolla vad detta var for spannande fenomen. Nej okej, riktigt sa illa var det inte, men jag var tvungen att fraga om det ar idag eller inte, och det var det ju... sa nu sms:ar jag och Sandra om vad vi alltid sms:ar om I suppose; var vi ska ata ikvall!

Jag kom pa mig sjalv med att tanka, "ah jag behover nog reflektera over det har", och fick da halla tillbaka mig sjalv med ett "Nej! Jag behover reflektera mindre over det har!"

Jag vet inte om det ar ett vanligt problem eller inte men det knyter an val till mitt generella tillstand idag da jag konstant pendlar mellan att vilja grata, sparka och skrika och att kanna att nej det har gar bra, sahar ar det, och det ar bra sa.

Jag vet, under klara stunder, att varje dag ska inte vara en konstant kamp mot mig sjalv och en fullstanding analys av vad jag och andra runt omkring mig kanner och tycker. Sjalvinsikt och sjalvanalys ar sakert nyttigt men det for inte ga till overdrift... men sen sa kommer det dar regnmolnet och trycker over hela varlden och det hanger stora droppar av ilska i luften och alla ord jag nagonsin hort rinner ner for mina kinder och kanslorna river och sliter i borstet.

Jag ar radd att jag ska se tillbaka pa den har varen, sommaren... kanske hela det har aret, och se samma tankegangar hos mig sjalv, samma osakerheter, samma desperata oformaga att satta ord pa hur mycket jag alskar och hur smartsamt jag hatar. Jag ar radd att det har nya aret, ska flyta ihop med den senare halvan av det gamla och om jag inte kan satta emot nu, nar ska jag kunna gora det?

Sen ligger solen och varmer och stralar tappert bakom nagon molntuss som splittrats i vinden som helt enkelt ar tiden som gar och min evighet som ats upp av var dodlighet, langsamt langsamt och jag vet att det ar ingen som kan tala om for mig att jag har fel. Jag maste inte finna ord som ar stora nog for att fanga vad som ar, eller vad jag kanner. Jag far kanna det anda, och de som raknas, ja de hor tystnad.

Idag gor det ont att lyssna pa precis allting, iTunes, radion, Ioannis som skojar om vad the head of school kommer gora med honom nasta ar om vi inte skriver vara finals val i maj/juni. Det finns dock olika sorters tystnad. Den man vill fylla, den man vill bevara, den osynliga tystnaden som finns mitt i det hogljudda kaoset och sen det som inte sags, men handlingar och det som skrivs. Ibland glommer jag det ocksa, och tar kanske vissa kategorier av tystnad for nagot den inte ar.

Just precis idag vet jag att jag vill att du ska bekrafta att jag ar fri att bevara min tystad, genom att flylla din egen. Men genom att se pa situationen pa det sattet sa ser det ut att vara en ganska komplicerad onskan, och framfor allt sa bygger den pa att du inte ovillkorlslost later mig kanna och behova precis vad som helst - pa att du inte alskar mig mer an vad du nagonsin kunde beskriva... och det gor du ju.

Och plotsligt vill jag inte onska alls langre. Jag har ju det jag behover, precis har.

~*~

Jag ar fortfarande osynlig, sitter fast i en annan del av varlden bakom skuggan av ett askmoln och det kanns som att jag jagar skratt och skatter i min egen hemstad i hemlighet. Igar kvall gick jag och Sandra och sag Boys Like Girls (But Girls Like Girls Better) spela pa Shepherds Bush Empire tillsammans med forvanansvart fa neonfargade tutu-kjolar och bunny ears. Vi dansade i baren (inte pa baren!) och roade oss sjalva mer an nagon annan, men kanske aven de tva killar som holl oss sallskap. Jag tappade rosten och pa vagen hem glomde vi bort vilken ordning veckodagarna kommer i och detta trots bandets oppning med en halv cover av I've Gotta Feeling som inte alls holl samma matt som Harry Judd's version i Koln i hostas.

Hur och varfor jag tappade rosten ar oklart med tanke pa att jag kan valdigt lite text till deras latar och att vi sjong med valdigt sparsamt men det slutade anda med att jag fick sms:a C med det gladjande budskapet att vi nu later likadant hon och jag. Hon har for ovrigt inte heller nagon riktig ursakt for att vara hes och skrovlig forutom att hon forsokte stoppa en oncoming forkylning med starksprit.

Solen skiner, det ar 20 grader varmt och jag ska strax ata (ja jag gor det ibland, men sallan i veckorna sa detta ar lite av ett undantag) innan jag svaljer klumpen i halsen och osakerheter och koncentrerar mig pa Legal Systems and Method revision for att distrahera mig fran det faktum att jag inte alls kanner att saker ar som de ska idag. Kanske gick varlden i kras idag och jag var for naiv for en gangs skull och missade det?

Natten till idag sov jag langt borta men nara, nara. Tatt intill och mina skakningar svaldes i dina varma andetag mot min handled. Dygnet som ledde till denna natt finns inte. Det foll ur kalendern och ur vara hander rakt in i dimma och det starka ljuset. Timmarna tappade bort sig och dagen rasade ner over himlen, efter natten, efter stjarnorna som vilar i disigt storstadssken. Det far inte talas om an, kanske aldrig.

Out the many broken back doors and windows,
Through the valley of the love of the lost

The moment was over in time

Istallet ("i stallet?! Inte i bondgarden?" hade Sandra gastat nu...) distraherar jag mig sjalv med vacker varhelg. Sandra och jag gick pa bio i Fulham Broadway pa lordagen och satt i solen och njot med resten av London's posh tottys i var ande av stan, ie Putney pa sondagen innan vi gick hem till henne och lekte Londonsvenskar lagandes Flygande Jacob. Trots allergier at jag jordnotter och forsokte att inte fundera over hur fa veckor jag har kvar till mina exams nu, men desto mer pa hur jag ska kunna kombinera exam-plugg och solsken framover.

Solen stannar med oss sa lange nu, och lyser sa sjalvsakert pa kullar och hustak att dagarna riktigt stracker pa sig och natterna kanns obetydligt bleka.

Glassbilen stod och plingade vid utkanten av parken och telefonen talade glatt om att det var 19 grader varmt. Jag far for mig att jag langtar till sommarvarme som klibbar sig fast pa armar och ben och tung ingen luft alls i tunnelbanan... men det tror jag bara nu saklart. I sommar sen kommer jag gnalla och pusta over turistkaos och andnod i the underground.

Idag har jag sorterat alla mina lecture, och tutorial, notes i mappar och sovit middag med huvudet fullt av C. Jag har kopt en ny glodlampa till min skrivbordslampa och sovit lite till. Hon lanar ut sina hjartslag till mig och jag inbillar mig att det ar okej att fall in och ur mig sjalv pa det har sattet.

I'm the hero of the story.

Det ligger krossat glas, skrikskarvor och tarar av alkohol, och glittar som sno under solen pa den morkbla mattan pa morgonen nar jag vander mig i sangen, vackt av ett email som faller in i min telefon, mitt rum, mina nya dag. Det ligger citrongul varmorgon i mitt kna som ramlar in genom glipan i de slarvigt fordragna gardinerna. Overallt ligger glaset, vasst och kallt och paminner om skora hjartan som gatt i kras under skosulor och harda slag.

Vaggarna ar hoga och kala, vita och tomma och tystnaden bryts bara av mina hjartslag och C som undar, "vad hande i natt?" Det blaser, och allting far fart kring mig, det som var sa langt borta, kanns i samma sekund sa nara och jag tittar upp, fran vackarklockan som hunnit bladdra fram 08.49, tar ett andetag och jag, kudden, tacket, solen och morgonen sitter i knat pa henne, pa kontoret. I den hoga byggnaden, mitt i den stora staden som inte ar min. Jag kisar och luften star stilla, det ligger ett vitt sken i just den har minuten och jag vill grata och saga att det spelar val ingen roll? Det var anda inte var natt, inte vara skrik, men du vill veta anda - vill veta varfor jag inte vackte dig, varfor jag trodde du skulle bli arg. Jag far ett forlat och som om du stavat ursakten i klartblatt black pa en vit mjuk servett haller jag ordet forsiktigt mot hjartat da jag blundar igen och faller tillbaka pa sangen... tillbaka langt borta.

Jag duschar, klar pa mig och ryser nar jag kanner att jag bar pa natten fortfarande. Det hander, ibland, att saker du sager stannar kvar - men inte lika lange som de saker du gor.

Som klara regnpolar ligger det som vi inte sa, och de vi sa fastan vi inte borde kvar. Jag stracker mig mot solen nar jag gar till bussen och ber den snalla snalla torka bort dem at oss. Tarka tarar och det dar kalla godnatt, for att det ska vara sa. Fastan stralarna varmer kinder och hander ar det an sa lange bara kulisser och glitter som glimmar. Det ar tyst i mitt huvud och min hand ar alldeles ensam.

Jag saknar dig.

~

I morgon ska varlden vara skarp och klar. Jag ska traffa Kat och tjejerna som jag gjorde min moot med for att lamna in var research och latsas att jag inte finns nagon annanstans an just har och nu. Jag ska viska, jag alskar dig, mot din urtvattade och lena t-shirt arm och kolla med Sandra om hon vill ga pa bio. Jag ska sitta i solen och glomma att om en stund blir det natt. Jag ska doppa manen i blacksvarta hustak och glomma.

Jag ska borja om, gora allting fran borjan. Jag ska blunda och onska.

Flog hem till England i eftermiddag. Trots bla himmel och 15 grader varmt bade i Vasteras och i London sa var det en ganska skakig och problematisk flygtur, och inte var jag pa battre humor for att vi var forsenade och att jag blev tvingad att checka in mitt handbagage da nagon nyanstalld Vasteras-tant kande sig extra viktig i incheckningen och inte tyckte att det gick att flyga med samma 13kg som jag hade med mig till Vasteras...

Jag hade sallskap av Patrick fran Belfast (omm!) som precis som alla andra Irlandare blev forvanad nar jag sa att jag bor i London, och inte ar Irlandsk. Han skulle vidare till Belfast senare pa kvallen och vi vinkade av varandra val framme pa Stansted. Han pluggade hela halva vagen och jag kande mig lite guilty for att jag inte bara ignorerade min Land Law bok, men for att jag till och med checkat in den!

Sitter hemma i mitt rum i Kingston nu, har njutit av kvallens sista solstralar och vilat mig efter tunnelbane- och bussresan fran flygplatsen. Tog bussen till Asda och fyllde kylskapet som stog tomt efter tva veckor i Sverige och konstaterade att the boys har haft sonder koksdorren! Hur lyckas man?! Har atit pizza till middag, druckit farskpressad appeljuice och myser framfor datorn. Snart blir det glass och 500 Days of Summer medan C ar pa nattliga aventyr.

Ser fram emot pyjamasen nu efter slapande pa vaskor och skumpiga flygturer. Jag ar inte ett fan av Stansted och Heathrow ar mycket smidigare att ta sig till och fran - varfor minns jag aldrig det nar jag bokar flyg?

Arets exams narmar sig med stormsteg! 17 maj satter vi igang och min sista exam ar den 3 juni. Det ska bli otroligt roligt samtidigt som det sakart ar fruktansvart nervost, och det ar alltid svart att veta exakt hur man ska plugga ratt och vad som forvantas av oss. Just nu, idag, kanns allting hoppfullt och latt. Jag har egentligen bara haft mig sjalv att oroa mig over idag, och har inte kant mig sa jagad och pressad. Det kanns som att jag kan njuta av de sista manaderna av universitetet for det har lasaret och som att jag ar fullt utrustad for att prestera sa bra som jag vill. Jag ser fram emot sa mycket i sommar aven om det ar mycket som just nu ar osakert och problem som inte ar losta sa kanns det just ikvall okej.

I juli flyttar min fina fina hem till England igen och det kan ingen ta ifran mig.

Ibland far jag hora, i samband med nagot blogginlagg, att, "oj vad kar du later!" vilket jag alltid brukar skratta lite at, for det ar jag definitivt inte. Jag har jattesvart att bli kar och ar lite avundsjuk pa kompisar och andra i min omgivining som vet precis vad de faller for och gor det helhjartat och vaghalsat och mest hela tiden. Jag tror inte jag ar radd for det, och motarbetar det. Inte har jag heller bestamt mig for att det ar fel tidpunkt i mitt liv och att jag ska fokusera pa annat (Land Law vore nog vettigt i sa fall, eller kanske Contract Law) - men jag har i ett par ar nu kant mig ganska likgiltig till det mesta som har med karlek att gora. Kanske till resultat av ganska knepiga erfarenheter och kanske av nagon helt annan anledning.

Eller kanske for att jag har andra som fyller mitt hjarta till den otroliga grad att jag har svart att se deras perfekta imperfektioner (jag sager ofta till C att det dar hon inte tycker om det alskar jag for oss bada) i andra, i framlingar som annars kanske fatt chansen att bli allt annat an frammande?

For mig ar det har fenomenet och den likgiltighet jag kanner igen i mig sjalv i stark kontrast till resten av mig och mina kanslor. Jag kanner precis allting i hela kroppen och jag tanker, funderar och analyserar mig sjalv och min omgivning precis sa mycket som det verkar. Jag alskar hur otroligt mansklig C ar, och jag alskar hela henne. Allt hon kanner och allt jag far kanna for henne. Att erkanna och lata det man kanner satta sig i benmarg, andetag och att lata hjartat svalla i brostkorgen tills pulsen sitter i fingertopparna och langtan och saknad trycker mot revben och porlar i polar i magen ar viktigt for mig och jag kanner mig levande och mansklig. Run down the beach kicking clouds of sand. Detta ar nagot jag och C har gemensamt och bade de vanner omkring oss som tror vi ar foralskade i varandra och de som tror sig veta precis hur var vanskap fungerar har missuppfattat var varld.

Dandelion, milkweed, silky on a sunny sky
Reach out and hitch a ride and float on by
Balloons down below catching colors of the rainbow
red, blue and yellow-green: I love you.

Vi ar skarpt och skort, manskligt och spannande omtaliga tillsammans. Men narmre an sa av en definition kommer man inte. Kanske kanner jag till och med att det som inte kan namnges och definieras precis och exakt utan det som flyter under utan, fritt och stort ar det som ar allra vackrast - kanske blir jag inte kar for att det finns nagon sa specifik uppfattning och bild inom mig som talar om vad det ska vara?

Min varld ar valdigt ofta sa stor att ord och handlingar ekar i det stora universum som vi har som vart spelrum, alla ni och jag. Jag har pa sista tiden dragit en ganska snav grans kring mig sjalv, latit bubblan som bara ar jag och ett fatal stor fa vara hel och starkt och tryggt avskarmad. Ibland skakar jorden under mig och himlavalvet som ar var spegel slas i kras over oss och det regnar vassa skarvor som hotar var sakerhet. Det har hant pa tva plan i mitt liv under forra hosten och vintern och att inte kunna prata och beratta om detta pa det vis jag onskar tynger mig och ar nagot jag bar med mig som ett vatt och tungt tacke, en dimma over allt jag gor just nu.

Min version av sjalvbevarelsedrift ar kanske inte konventionell men den skyddar mig och den person som just nu star mig absolut narmast och vars hjarta slar med mitt och da ar det vart alla dessa graa dagar.

Dag 10 med ryggskott har varit ganska handelselos. At rokt lax och skagenrora pa en rostad macka i soffan i morse med Pemberton snarkandes i knat. Tittade pa Madicken och sag vannerna i de allra narmaste tidszonerna i alla fall vakna till och kika in pa twitter en efter en. Igar kvall var vi hos pappa i villan i Stureby och firade forsenad pask och fastan smartan i ryggen inte gjort sig paminnd knappt alls under dagen sa lagom tills vi skulle aka hem kom den tillbaka sa starkt att jag nu har varit tillbaka pa ruta ett hela dagen. Jag kampade mig upp till overvaningen och valde lange och val mellan att installera The Sims 2 och The Sims 3, och 3an spelade jag mycket i somras och julas och 2an ar fortfarande favoriten sa det fick bli TS2. C holl mig sallskap pa msn (saknar henne i hela kroppen).

Kvallen har varit en sadan dar katastrofalt forvirrande och kanslosam kvall som vi har ibland... ibland ganska ofta.

Jag vet sjalv hur det ar ibland, man vill vara arlig, men ar inte redo att avsloja mer an att det ar - och da maste det respekteras. Jag later tankarna fara fram i den takt de vill, stressar dem inte, den har gangen, och litar pa signalerna jag fatt.

M reflekterade idag, i sin blogg, over internetvanner och hur man ofta kan kanna att de vet saker som man aldrig skulle dela med sig av till sina verklighetsvanner. Hon sager att man kanske kanner sig tryggare pa internet och bland sina online vanner da den varlden ar mer selektiv och man kan valja bade vad man ska ta del av, och vad man ska dela med sig av, samt vilken tid man ska vara tillganglig for informationen... eller ar det tvart om? Ar vi standigt tillgangliga pa internet och ar det i verkligheten vi valjer exakt hur vi ska tolkas och ses av andra?

Jag tror absolut att man kan komma nara nagon over internet, och manga utan mina vanner har jag fran borjan bara haft kontakt med over natet men samtidigt tror jag inte att man kan komma forbi den dar magiska gransen innan man aven delat verklighet med varandra. Utan kroppssprak, rost, ton och upplevelsen av mitt har och nu som krockar med ditt har och nu sa kommer man inte narmre varandra an vad de utvalda uttrycken ger vika for. For att jag ska halla reda pa vem jag ar medan varldens alla intryck och patryckare pressar och sliter, paverkar och inverkar sa behover jag manniskor omkring mig som kanner mig rakt igenom, som kan saga stopp och nej nar jag tappat greppet och har glomt bort var jag ar pa vag och jag tror inte att nagon kan kanna mig utan och innan om den bara vet vad jag valjer att ge ut, och inte sett mig ta in och hantera varlden omkring mig.

I morgon har jag och C kommit overrens om en pakt (Robinson nasta!) - om hon har training pa jobbet sa ska jag skriva klart min uppsats som ska lamnas in om en vecka.