Landade i Vasteras tio i tva idag, har atit losgodis, kottbullar och potatis med brunsas och lingon och virtuellet vinkat av Claire som ska ut med en kompis ikvall. Mina broder anlande hem fran skola och gymnasium en efter en och blev sa glada, och overraskade, att jag blev lite rord. Jag ar glad att jag valde att resa hem over pask i alla fall. Jag har Land Law boken med mig, ska skriva uppsats i morgon och sedan forbereda infor inlamning av grupparbetesredovisningen i Contract Law och Legal Systems and Method och sen preppa infor mina exams. Snon glittrar utanfor under det rodgula skenet fran gatlyktorna och jag kanner mig lugn och inspirerad hemma i huset som aldrig varit mitt men med familjen som ar allt ett hem ska vara.

Vissa dagar glommer jag bort hur mycket de betyder for mig. Ibland vaknar jag mitt i natten och kanner tyngden av hela varlden over mitt brost i morkret. Jag kanner mig ensam, men mest skyldig over hur jag lamnat min mamma. Jag ser spillror av minnen och drommar bladdra och falla bakom mina ogonlock och grate, ihopkrupen och kall, over hur mina broder vaxer sa fort, och sa blir det bara hon kvar. Stark och modig pa alla de vis jag beundrar. Min alskade mamma som gav oss barn mojligheter och valmojligheter - drommar - hon aldrig fick utforska. Hon stottar och varmer sa som hon onskade nagon hade funnits dar for henne, och nu flyger vi runt halva varlden pa de vingar hon varsamt gett oss.

Det har hant mycket de senaste dygnen - som vanligt antar jag - men vi har tagit steg jag lange bara dromde om. Det var inte jag som var modig dock, aven om jag nickade och sa ja och, ja jag lovar, nar C fragade om jag var saker. Med flygresor och tid med familjen har jag knappt hunnit reflektera over det med C men det hinner vi i morgon, nar det ar tyst och lugnt har. Forandringar och konfrontationer ar alltid skrammande men jag ar tacksam for visdomsord och bestamda steg i ratt riktning aven dagar da jag sjalv inte orkar trampa pa genom leran och trasslet som ar var vanskapskrets just nu.

I huvudet och i hjartat trasslar jag in mig sjalv, tusen bil bort. Aven kvallar som dessa ar tunga ibland och jag onskar jag ville mindre. Jag onskar jag spelade spelet battre, och att jag inte blev lika sarad. Jag vill skrika och slita, tala om att det gor ont i hela kroppen. Anda vet jag att jag log igar, varm och glad i hela magen kanske inte ens for vad som ar men for vad som var, och da vet jag att jag kan halla ut.

---

Slit och slang, kasta och sparka. Tiden branner mot din bleka panna. Ogonfransarna, langa svarta som natten. Remember her face. Skynda, skynda det ar brattom nu och jag har vantat sa lange. and in the end they died.

Jag skulle ga och lagga mig. Ska upp tidigt i morgon och det ar en viktig dag, samt ett datum jag fasat for ganska lange nu, antagligen helt utan anledning ska jag tillagga. Istallet sitter jag pa min sang och funderar pa vad i den har roran som ar mitt fel. Jag laser om grat och panik, om saknad och langtan och tanker pa min egen saknad. Jag tanker pa hur jag saknar saknaden. Jag slar vad om att du skulle vara tacksam om du slapp, om det gjorde mindre ont och du ser ingenting vackert i tararna.

Jag tanker att det ar skillnad pa dig och mig.

Jag tanker pa ilska och avundsjuka och allting som man aldrig tror ska vara skrammande tills de far ben och armar och sparkar och slass, river och sliter. Jag forstod det inte da, och jag forstar det om mojligt annu mindre nu ironiskt nog. Jag stirrar mig blind pa dina ord och forstar inte om du vill in eller ut. Jag suckar och tanker att jag ville aldrig nagonstans alls.

Remember the time you drove all night
Just to meet me in the morning
And I thought it was strange you said everything changed
You felt as if you'd just woke up
And you said “this is the first day of my life
I’m glad I didn’t die before I met you
But now I don’t care I could go anywhere with you
And I’d probably be happy”

Nagon gang efter midnatt i natt fick jag ocksa for mig att jag skulle flyga till Sverige om ett par dagar och overraska Cajsa. Det pratar vi om i morgon, tyckte Claire. I vanliga fall ar det jag som tycker att vi ska tanka efter och det ar hon som tittar pa flyg. Kunde jag skulle jag ta med henne hem till mamma. Hon skulle ma bra dar, med min mamma.

Jag tror att jag ocksa skulle ma bra av en vecka eller sa med min mamma. Jag vet att det ar dags nar jag borjar prata om henne med hela varlden och min leverpastej ar slut, och jag skulle vilja halsa pa pa min gamla montessoriskola. Eller sa vill jag stanna hemma, och kora upp till Manchester med Alice och se Elliot Minor med henne och Claire. Plugga Contract, Land och Public Law och lasa Legal Systems and Method textbocker pa Starbucks och ata lunch pa biblioteket. Kanske vet jag inte alls vad jag vill.

Jag vet att jag kommer kanna mig sa pressad om jag stannar. Det ar svart att gomma sig har.

Idag, for tre ar sedan reflekterade jag over ett Fall Out Boy gig pa fryshuset i Stockholm som jag, Emelie och Isabell varit pa samt vad livet hade varit just den dagen, just det aret, om vannerna fran forsta aret pa gymnasiet inte varit dar och inte snubblat over min varld precis som jag snubblade over deras. Inte visste vi da saklart att vissa utav oss skulle ramla ur den dar bubblan redan ett ar senare men just den har dagen for tre ar sedan gjorde det ingenting - for det ar svart att oroa sig for nagonting man inte vet om, och vi overlevde ju bade det dar aret, och aret efter det.

Ur det raset klev jag, Cajsa och Emelie och jag ar idag sa otroligt glad och tacksam for det som Glada Ganget gav det dar aret vi hade tillsammans, och for det jag larde mig om mig sjalv, samt det fina jag fick behalla i och med oss som star kvar tillsammans fortfarande.

Pa alla hall och kanter i min nuvarande varld handlar det mycket om vanskap just nu, vad det ar och vad som ska inga, kanske till och med vad vi anser att det garanterar och vad som ar helt och hallet forbjudet. Jag ar sallan ett stort fan av att definiera och kategorisera manniskor och kanslor och blir ganska latt sarad nar nagon forsoker gora det at mig, och oss. Ibland onskar jag att saker kunde fa bara vara och bli, och att alla runt omkring skulle ha farre asikter och krav - men sa tanker jag efter och inser att jag nog ar lika skyldig som alla andra, for visst funderar jag mycket pa andras relationer just nu, men inte minst ocksa mina egna.

She's feeding your pride
As you go for a ride
Down the Star Mile

Sakerligen kan man overanalysera bade sig sjalv och andra - men det ar svart att inte gora det nar vi ar sa manga och ar sammanlankade pa sa manga satt att forfattarna och regissoren till Love Actually hade ramlat baklanges. Ibland nar jag tanker att det gar onaturligt fort, att vi verkar rasa genom vaggarna, igen och igen pa alldeles for kort tid sa inser jag att det ar for att vi alla har var tid, och nar vi lagger ihop vara dagar, och vara natter, sa rinner minuterna som vatten mellan vara fingrar.

All's well at the base of the hill
You might need to fill
A prescription to kill
Off the silence

Pa tal om tid sa hade jag planerat att tvatta kl 7.30 i morgon. Sen planerade C ingenting utan spontant gick pa gig och kom hem mitt i natten och jag spontant slog huvudet hart nagon gang mitt i natten igar natt - sa med huvudvark och forprogrammerad instinkt i hela kroppen att sova gar inte forran jag vet att C ar hemma och nerstoppad i sangen fann jag mig sjalv vaken alldeles for lange. Ar ledig pa onsdagar sa kan tvatta nar som helst i morgon - innan nagon av er kanner er superforskrackta over min missade tvatt-tid - och med Contract Law Moot helt under kontroll faktiskt sa kommer min onsdag bli ganska lugn om ingenting ovantat intraffar.

Tjejerna i gruppen jag ska genomfora min moot med var forvanansvart trevliga och inte alls laskiga (nog bara jag som ar forvanad). Vi trivs bra tillsammans och tva av dem kande jag igen fran andra moduler. Kat och jag har bestamt oss for att attackera Land Law uppsatsen vi har due den 12 april tillsammans pa lordag! Det blir bra det da jag som vanligt ar pa jakt efter distractions sa att jag inte tappar bort mig sjalv alldeles (att Emma aker hem over pask ar inte good news!) under de har tre veckorna da jag ar ledig och C jobbar.

Jag har fatt helt fantastiskt goda nyheter den har veckan ocksa (och det ar bara onsdag an sa lange! Vilket flyt...) och aven om det ligger ganska manga manader in i framtiden an sa lange sa forandrar det min varld pa ett satt jag gett upp pa tidigare det har aret. Jag har firat lite med Sam, da det ar en ganska kanslig sak det handlar om, inte minst for majoriteten av alla andra jag hade kunnat fira med. For tillfallet kommer det forbli just sa av respekt for andra inblandade. Det smyger en trygghet och varme tillbaka mellan orosmolnen och tillsammans med det fina vadret och att Maja kommer hit och halsar pa inom en mycket snar framtid gor att jag ar pa battre humor an pa lange - aven sahar mitt i natten!

Sitter med en burk Felix smorgasgurka och ett paket leverpastej i knat och kanner mig allmant munter och sa dar skont trott i hela kroppen. Det ar roligt hur man kanner att man maste dela med sig av det mesta och basta ur sitt liv till tjejerna i Totally Swedish affaren pa Crawford Street - for att de ar blonda, har bla ogon och pratar svenska... som att vissa av livets bordor bara gar att dela med sig av pa modersmalet anda. Vi stoppar lakritskarameller i munnen och vips bubblar allting ut med en small, som Madicken hade sagt (nej har inget Madicken-tema pa bloggen men hon ar fortfarande en av mina idoler).

Tror att jag har pratat om Claire konstant, med alla som rakat korsa min vag, inklusive en och annan bus driver, de tva senaste dagarna. Forst var det Sam som fick sta ut med suck och ston och krokodiltarar (hon var glad anda for hon fick en All Saints scarf och en Mulberry purse av arbetskamraterna eftersom det var hennes sista dag). Sov hos henne och akte till posten och hamtade Katherine Jenkins-biljetterna tidigt i morse. Sen fick Laura och Sandra ocksa lyssna pa tjat om Claire. Det ar for att hon ar langt borta, och for att jag inte sett henne pa en vecka. Det ar som att min vanstra (hon hade valt att vara vanstra om hon blev tillfragad) arm ramlat av och tappats bort i varlden och jag desperat kanner att jag behover paminna min omgiving om hur sot och snall och oersattlig den ar for mig i fall nagon av dem skulle hitta den.

Inte sa manga sleepsies kvar nu. Bara 5. Det klarar ju jag! Och Emelie och Victoria kommer hit nasta vecka ocksa, allt och alla pa samma gang och det det kommer bli helt fruktansvart nar de aker igen.

Jag siktar pa tidigt kvall och tidig morgon i tvattstugan med stickning och min iPod. Ska forsoka fa tag pa Norway ocksa och se om hon vill komma och halsa pa mig i Kingston i morgon for jag orkar inte central London en dag till den har helgen, t.o.m med tristess upp i halsen kan jag inte tanka mig att brottas pa Oxford Street i morgon igen. I och med att de bygger om tunnelbanesystemet just nu (infor OS) sa far vi Londonbor trangas pa annu farre linjer och bussar medan de haller halften stangda (pa helgerna) och inte far man mer andrum for det precis. Ett fro av hat for turister gror i magen nar de star pa fel sida i rulltrapporna och forvirrat och vilset blockerar sparrarna i tunnelbanan.

Hat i magen vaxer ocksa for kallan av tarar och oro den har vintern, som nu ser ut att bli varen ocksa. Jag vet att just nu finns ingen losning runt hornet och jag vet att snart, snart rasar nagonting fullstandigt och nagon kommer bli krossad. Grunden spricker och det knakar i fogarna just nu. I ett panikartat tillstand brottas vi allihopa med tanken... vi kan inte gomma oss for varandra for alltid. Att konstant vakta vad jag sager, hur jag sager det, nar, var jag sager det ar fruktansvart och jag kan inte gora mer an vad jag gor for tillfallet.

Vi haller ihop, for vi hor ihop.

Jag kanner mig trott i hela huvudet, ligger i sangen och ater choklad och raknar timmar och minuter tills livet blir nagonting annat igen. Vaknade i morse och visste att skorna jag kopte kvallen innan nog ville tillbaka till butiken i alla fall - jag har flera par som liknar dem och de var ju inte vad jag letade efter, dessutom gar mitt railcard ut i morgon - tankte jag. Tog mig in till stan och fick en refund, val pa tagstationen i Kingston slog det mig att det bara ar onsdag, och det var bara lunchtid och jag har bara mig sjalv att umgas med i nastan en hel vecka till! Jag stirrade forvirrat och forskrackt pa den stackars kvinnan i biljettluckan och fingrade pa mitt railcard.

Jag samlade mig och mina tankar och med en upprord och lite trott "men vad gor du? Ga hem!" rost i bakhuvudet, som kanske inte ens lat som mig, utan som dig, fann jag mig sjalv pa taget till Wimbledon (utan att ha fornyat mitt railcard). Alice sms:ade precis nar jag klev pa taget och undrade om jag ville ata lunch med henne och hennes kompisar men jag var ju redan pa vag. Jag var ju upptagen nu!

Det var med sorg i hjartat som jag sag mitt nya railcard tryckas utan "issued at: Newcastle" for nu star det istallet Wimbledon i harda svarta bokstaver och jag far aka tag billigt hur mycket jag vill i ett helt ar till, log tanten i luckan, och drog £26 fran mitt VISA-kort. Hemma i Newcastle kostade det minsann £24 ville jag muttra till henne men log och tackade sa mycket istallet.

Med tankar om allt annat, och ingenting alls gick jag fram och tillbaka pa gatan utanfor Centre Court i Wimbledon tills det kandes som att det gatt tillrackligt lang tid for att det gick bra att aka hem igen. Solen varmde ingenting langre helt plotsligt och nar jag precis missade taget mot Shepperton var det inte sa kul att vara ute pa tidsfordriv och aventyr i varkappan langre.

For att fordriva annu mer tid valde fingrarna en tagbiljett till Norbiton i automaten. Jag lyssnade pa Katherine Jenkins pa perrongen och kopte en diet coke some jag slangde i en (sallsynt i London) papperskorg innan det rullade in ett tag till Richmond som fick duga for hemfard. I Norbiton kranglade jag till det annu mer, och eftermiddagen blev annu lite kortare, da jag tog bussen in till Kingston istallet for upp pa Kingston Hill. Mal- och inspirationslos gick jag runt pa Primark dar jag hittade Isabel bland skorna och vi suckade lite over jobb, gym och Contract Law Moot innan jag gick och kopte min choklad och hon sangklader.

Jag har gratit over ett email fran Maud, sovit middag och pratat med Sam i telefonen. Nu ar jag trott pa choklad, och sangen och allting som rasat under mig. Klockan ar bara 8 och det ar sa manga timmar av den har onsdagen kvar. Ska packa ihop min laptop och dra pa mig ett par jeans och ga till biblioteket pa campus. Det borde vara relativt tyst och lugnt dar nu och trakiga Law Law fall att luslasa och analysera borde vara mer effektivt som distraction an Madicken pa DVD vilket ar plan B.

Lever och andas just nu for fredag da jag ska till postkontoret och hamta biljetter till Katherine Jenkins och Escala och ata take out med Sam. Pa lordag far Sandra och Laura distrahera mig och pa sondag kommer min alskade Norway till London. Efter det ar det bara 4 sleepsies kvar...