Sitter i köket och äter hallonpaj med Pontus. Allting känns lite konstigt just nu. Det har hänt så otroligt mycket skumt de senaste dagarna. Har varit hemma hos Philip idag med mamma. Hans mamma och pappa ville att jag skulle förklara för honom hur pass borta och svag han faktiskt var i torsdags efter att han hade stoppat i sig den där hjärtmedicinen. Han tog tre - fyra hade stannat hans hjärta och han hade dött uppe i mitt badrum eller i Andreas säng och jag hade aldrig kunnat förlåta mig själv. Jag hade inte ansvaret för honom, det var inte mina tabletter och han åt dem inte ens hemma hos oss men jag kan inte sluta tänka på hur nära det faktiskt var att han dog under min tillsyn i alla fall. Vi skulle ha ringt en ambulans... vi skulle ha ringt hans mamma så mycket tidigare och värst av allt är att jag är rädd att han ska känna att jag skvallrat. För det var verkligen inte så... jag är bara rädd att Bodén ska lura i honom någonting annat nästa gång och då hade jag suttit där med vetskapen om dessa tabletter och hur nära det var den här gången och då hade jag dött. Då hade jag aldrig kunna sluta tänka på att jag visste, att jag hade kunnat sagt något. Jag gav Andreas chansen att berätta istället. Han tog den inte. Jag får väl ta på mig det här då... förhoppningsvis kan Philip också förstå hur pass nära ögat det var.

Andreas får inte gå tillbaka till skolan nu. Han ska få hemundervisning de kvarvarande veckorna och Pontus ska inte få gå kvar han heller. Nu bryter mamma totalt med den skola som jag hatade och älskade på samma gång. Lärarna på det där stället borde bli anmälda till alla möjliga instanser.

Samma piller som togs på eftermiddagen innan Philip och Bodén kom hem till oss togs även i skolan tidigare den dagen... vilken jävla soppa.

Folk ger liksom upp runt omkring mig. Jag orkar inte ens ge upp. Jag har inte mindre att leva för än andra och jag kan inte döjla att det faktiskt räcker med vetskapen att jag ska få se mitt favoritband i december tillsammans med några av mina bästa kompisar i världen för att jag ska orka lite till och för att jag ska fortsätta kämpa och stå ut. Kan låta hur dumt som helst men jag kan leva för musik som gör mig glad. Jag kan leva för fyra personer som påminner mig om att vissa saker i världen är underbara rakt igenom. Jag kan leva för och på känslan man får av deras musik.

Vi spenderade helgen i Göteborg på Rädda Barnens Undomsförsbunds förbundsårsmöte. Det var... en upplevelse. GG har nytt vokabulär så nu orkar ingen spendera mer än en halvtimme med oss i taget. Vi tvingades sova i samma klassrum som Karlstads största horor i årskurs 1 på gymnasiet. För de första var det esteter utan morrhår och kattöron vilket vi på Eskil aldrig sett förut och för det andra strippade de till Sex Bomb av Tom Jones mest hela tiden. Ni skulle ha varit där... om ni tänder på fjortisjävlar med irri dialekt. Det gjorde inte vi, och vi önskade att vi inte var där.

Jag och Cajsa har kommit fram till att Little Joanna gör en helt sjukt glad. Cajsa är btw tillbaka i Sverige igen nu vet jag. Har saknat dig like crazy hun.

~*~

218 dagar kvar.

 Lördag kväll och jag är smått uttråkad. Tycker att L kan ringa mig men hon är ute och pysslar med annat just nu vilket lämnar mig själv hemma med McFly som mimar till Il Divo... vilket i och för sig är hysteriskt roligt men jag känner mig inte särskilt social. På min balkong sitter Andreas med Jonas, Liv och Jonathan och röker vattenpipa. Jag skrämmer dem då och då genom att sätta på diverse McFly-låtar på cd-spelaren och de hoppar till av förvåning hela tiden. Tror inte de har listat ut att jag är hemma. Just nu diskuterar de tobak med vetekli-smak.

Önskar Isabell lycka till ikväll. Hon ska försöka gå ut med mitt ID. Vi får väl se hur det går.

Cajsa är hemma igen och det känns helt otroligt lyxigt. Ja lyxigt! Kanske ska man inte ta förgivet att ens kompisar finns kring en hela tiden. Vaniljkrämen är lite lättare att gå genom nu. Snart kommer Stina hem också. Då ska allt vara bra igen... nästan.

You're standing in moonlight,
But you're black on the inside,
Do you think you ought to cry?

Tiden kan man aldrig vrida tillbaka. Det som är gjort är gjort... det som hänt har hänt, och don't right your wrongs with my mistake.


Glowsticks har f.o.m nu förbjudits på McFly's Up Close and Personal spelningar till alla fansens stora fasa. Det hela var mystiskt och skumt ända tills någon avslöjade anledningen, de kastas under konserterna upp på secenen och "McFLY kept slipping on them at Portsmouth." Hahahaahaha. Jag dör.

Officiella videon till Baby's Coming Back. Not just another boyband. No way.

                         

~*~

232 dagar kvar.

 Blev aningen sur igår kväll när jag segade runt på det officiella forumet. De flesta fjortis-kommentarerna om att Danny borde platta sitt hår igen osv. brukar jag kunna ignorera eller bara sucka åt men när en tjej som berättade att hon aldrig varit ett av Toms fans, men efter att ha sett dem live i förrgår nu är ett stort fan av honom och sedan tillade, "but I only like the anorectic Tom" trodde jag att jag skulle trilla av stolen. Hur sjutton kan man skriva någonting sådant? Och i samma andetag påstå att man är ett av hans fans? Jag fattar ingenting. Det spelar ingen roll att det råkar vara just Tom från McFly det handlar om nu, det hade kunnat vara vem som helst, jag tycker fortfarande inte att man kan påstå att man tycker om någon, fast bara nu när den personen råkar ha anorexi! Det är inte ens på något sätt fastslaget att Tom lider av någon slags ätstörning överhuvudtaget och offentlig person eller inte så borde hans s.k fans inte uppmuntra honom till att utveckla en!

Jag hade kunnat fått världens utbrott på tjejen, argumenterat sönder henne och ägt henne men med hög feber och irri hosta så orkade jag faktiskt inte det utan tog det lungt och svarade i trevlig ton att jag faktiskt inte håller med och att jag tycker att varje centimeter av Tom varit perfekt ända från början och att Toms vikt har lika lite med deras musik att göra som huruvida Dannys hår är lockigt eller rakt varpå jag fick svaret: "Aww, you're cute."

Cute?! Jag råkar anse att det inte alls var något fel på Tom innan han rasade i vikt och jag är fucking "cute"?!!

Jag blir så trött på sånt här. Man säger att media och kändisar påverkar unga människor negativt och att de skapar ideal som gör unga människor osäkra och sårbara och man skyller ofta ätstörningar på samma fenomen men uppenbarligen är vi ungdomar precis lika duktiga på att skapa ideal och pressa andra människor till att tvivla på sig själva och sitt utseende som kändisarna och skulle den här tjejen säga samma sak till en kompis med anorexi? Läskigt tycker jag. Läskligt och helt fel.

Jag hoppas fortfarande och innerligt att Tom själv valt att gå ner i vikt och, även om folk allt oftare påstår att han ser ut att kunna gå av snart, att han har kontroll över det. Att han skulle ha pressats av fans eller hans management eller bara musikindustrin i allmänhet är en skrämmande tanke tycker jag och "fans" som tjejen jag träffade på igår borde fundera på varför de faktiskt lyssnar på McFly.

Jag är btw fortfarande jättesjuk. Mamma tror att jag har influensan. Taskigt läge. Får sitta hemma i sängen och sippa Cola hela påsklovet liksom... roligt värre. Har i alla fall ingen feber idag, vilket är mycket skönt. Igår var det värre. Åt ingenting Tom varning heller och det visade sig inte göra saken bättre när jag sen skulle försöka ta mig ner för trappan. Ska inte ens dra den historien. Det är ingen lustig en.

Påskfirande hemma och sen ytterligare påskfirande med Glada Gänget, eller i alla fall bitar av Glada Gänget, på söndag. Emfaan firar påsk stenhårt bara så ni vet. Jag klandrar henne inte. Det handlar ju faktiskt om godisätande och godis kan man ju aldrig få för mycket av! Jag tycker alla borde fira påsk lika hårt som Em.

Min tidsuppfattning har varit lite off de senaste sjukliga dagarna och jag ska erkänna att jag var helt säker på att klockan var minst 4 på morgonen när Ärikaf ringde i går. Det var den inte. Den var 22.10. Man har ju koll. Det var samma sak hemma hos L i måndags, där vi sov natten till tisdag för övrigt. Jag trodde klockan var 2 på morgonen. Klockan var 20.30. Vad VILL jag?

070508 London - de har gjort det igen!

~*~

Josefin och Oda är smyg-McFly-fans de jävlarna! BUSTED!

 Har hunnit med mycket de senaste dagarna fastän det känns som att allt går i slow motion in the ocean när delar av Glada Gänget är borta. Att få dagarna att gå när Stina nu är i USA är att gå omkring i vaniljkräm ungefär. Det går frammåt men det går trögt och jag funderar ständigt på at bara ge upp och acceptera att jag sitter fast i smeten... nu har någon hällt cemenet i vaniljkrämen. Nu känns fötterna ett ton tunga och varje minut verkar ha samma problem. Timmarna och dagarna sitter fast i vaniljkrämen...

Jag såg Music & Lyrics i går natt... morse... ja vad man nu ska kalla det och jag tycker den var bra. Men min smak är väl kanske inte alltid någonting allmänheten ska och kan lyssna så där fantastiskt mycket på. Har den på DVD hur som helst så jag kan ta med den hem till L på måndag om någon skulle vilja se den. Soundtracket måste vara det roligaste jag varit med om på länge.

För mycket ledighet ska inte jag ha för då funderar jag alldeles för mycket. Det tror både jag och min omgivining redan kommit på för länge sedan. Hur som helst har jag kommit på att det nog är okej att hoppas i alla fall. Jag har alltid haft drömmar och förhoppningar men jag har alltid ansett mig själv vara en idiot för det, för desto fler drömmar man har och desto mer man förväntar sig, desto mer besviken blir man... men ibland måste man nog våga leva lite mer än så... våga chansa och tro sig själv och det stöd man faktiskt har om man bara bryr sig om att leta.

If we go to a place we know,
I can show how good life could go
If you take a chance leave all you know

Jag tror inte att det handlar om att man inte ska låta sig själv hoppas ifall man blir besviken, istället handlar det om att inte acceptera att bli besviken. James tror på "I guess it wasn't meant to be"-grejen men jag kan inte påstå att rikrtigt håller med om det heller för jag skulle aldrig kunna utlämna mig själv till ödet men om jag själv tar steget ut i något jag hoppas på, men inte är säker på så är det jag som tagit det beslutet, inte ödet. Jag har chansat men hur ska man kunna vinna något om man aldrig riskerar någonting?

Would you hate me if I don't believe you?
It's hard to love you from the signs I get from you.
Could you trust me if I said that I love you?

If you take a chance leave all you know...


Firade Sara i fredags och jag tror inte att jag, Jennie och Erika var roligaste party-gästerna men jag tror att jag kan tala för alla tre när jag säger att jag hade kunnat somna när som helst, och det var såklart inte Saras fel på något vis, det är bara det att det var en fredagskväll som sagt och sömn prioriteras ju inte direkt under veckorna på IB.

Firade pappa som fyllde 50 igår på eftermiddagen. Faster och Lukas, min kusin var där också. De bor i Göteborg så jag träffar dem inte så ofta. Är definitivt ett av Lukas stora fans, och han behöver fans. Han kommer bli någonting stort den där killen. Inte för att han är så liten nu precis, han är jämngammal med Tobias. Det skiljer två veckor mellan dem men de har aldrig umgåtts. Nu ska pappa och Anki till Paris i ett par dagar. Anki berättade att förra gången hon var i Paris så gifte hon sig. Mamma skämtade och sa att hon kanske skulle vara det den här gången också och Anki såg inte så glad ut. Vem som ägde vem är svårt att säga.

Fred var där också, pappas tenniselev från USA som målar tavlor och grejer. Han har bott i Sverige hur länge som helst men pratar ändå engelska när man tilltalar honom och Pontus och Tobias fattade inte alls varför han inte bara kunde prata svenska när han ändå bodde här och förstod. Jag förstår honom å andra sidan. Vana, bekvämlighet och det finns ju ingen anledning att prata svenska när alla förstår engelska.

Mamma satt å fnittrade åt alla farbröder, som hon kallade dem, som hon senast träffade när hon var 20 och de var 25. Pappa pekade ut "snittarna" och mamma sa "ja, gurkrutorna med prickigkorv var riktigt goda". Pappa blängde lite på henne, tills faster kallade dem "småplock" och det var hennes tur att bli blängd på. Pappa smakade en själv och blev sedan stillastående en lång stund, uppenbarligen förvirrad och vilsen. Han visste inte var han skulle göra av tandpetaren och mamma föreslog att "den stoppar man ner i en blomkruka lite diskret... men du bor ju här så du kanske inte vill göra det" sa mamma och stoppade sin tandpetare i en kruka.

Självklart bjöds det på tårta med sån här glaserad frukt uppepå. Det är pappas favorittårta och mamma brukade baka dem åt honom. Den här gången var det ett kondetori som gjort den så frukten var placerad var för sig på något korkat vis. För syns skull så klart men vem gör en tårta utan att fundera över hur den ska ätas? Man vill ju inte ha en bit med bara bananer! ("They're yellow. Not that there's anything wrong with the colour yellow but on a fruit?! And I've heard that the black stuff in the middle is poisonous, why would you want to eat something like that?!" - Tom Fletcher) Nej jag ville ha en bit med bara jordgubbar, bara för att jävlas. Jordgubbarna fanns liksom i mitten en bit in. Mamma fnittrade lite igen och skar ut jordgubbsbiten i mitten så att det blev ett stort hål i tårtan. Sen ville Pontus ha alla hallonen så då skar vi ut en ruta med dem också och tillslut fanns det långa gångar och hål i hela tårtan och varenda jordgubbe och hallon saknades.

Lukas och faster gick fram till tårtan och grenade av gången mitt i tårtan för att Lukas skulle få all passionsfrukt. Rätt åt den dumma tårtan. God var den, dock inte alls lika god som mammas. Vi hann åka innan Ankis äldsta son, Karlsson på taket hann dyka upp. Får kolla in hans propeller någon annan gång. Har bara träffat Danne, sonen som är jämngammal med mig och som saknar propeller.