Kulturkrock

Jag sitter bokstavligt talat och vantar pa att min Loka paron ska bli kall. Pappa hade med sig tre stycken 2-liters flaskor till mig nar vi skulle fira min fodelsedag och jag blev ungefar lika glad for dem som jag blev for mina faktiska fodelsedagspresenter. Det ar galet dumt att britterna ar sa emot smaksatt vatten... eller i alla fall smaksatt vatten med kolsyra. Smaksatt stilla vatten har dem, men det bluir ju bara som blaskig saft. Det har i alla fall blivit lite av en rolig grej det dar med min karlek till Loka, och speciellt den med paronsmak sa nar jag ar ivag pa jobbresor i Sverige och Danmark sa star det ofta Loka och vantar pa mig pa mitt hotellrum nar jag checkat in, for att den som ar bokningsansvarig vet att jag blir glad da. Mina kollegor koper ocksa alltid Loka paron till mig nar de kan. Det ar akta karlek det!
 
Idag vaknade jag lite halvt kallsvettig och kande hur det riktigt krop under huden pa mig av stress som jag egentligen inte vill lata mig sjalv tanka pa eller kanna igen. Jag blundade envist en stund till och latsades att jag sov. Hunden kom hem fran sin promenad med mamma och la sig som en sten pa mina ben och efter ett tag var jag ju bara tvungen att erkanna for mig sjalv att jag var vaken. Det ar ju sa dumt nar man har, ofta sma saker, som man skjuter pa och sa later man stressen vaxa i takt med att man kanner sig skyldig och dum for att man inte tagit tag i det med en gang. I vaskan fick jag syn pa ett kvitto och det slog mig att jag aven maste skicka in min reserakning for december. Suck och ston. Nar man ar ledig vill man ju bara vara ledig. Ikvall har jag i alla fall gjort och skickat in den dar reserakningen och det kanns bra. Har aven tagit mig i kragen och till 99% gjort klart det andra jag hade som lag och skavde och grodde en kall klump av stress i magen pa mig. Jag kan finjustera i morgon. Det ar ju sa fanigt for nar man val satter sig ner sa ar det ju aldrig sa svart och jobbigt som man byggt upp i huvudet att det ska vara. 
 
Hur som helst sa ar det forberedelser infor min Performance Appraisal som jag ska ha nasta vecka nar jag ar tillbaka pa jobbet. Det fungerar ungefar som utvecklingssamtalen gjorde nar man gick i skolan, och ar en utvardering av mina framgangar, min utveckling och mina mal. Att tala om for sin chef hur himla bra och duktig man ar gar ju lite emot hur de flesta manniskor fungerar tror jag. Som svensk ar det kanske ibland extra svart att skriva ett 4 sidor langt dokument om hur javla duktig man ar, men det ska ju goras. Sedan ska man ju vara mogen about it ocksa saklart och balansera allt det dar duktiga med lite nyttigt "det har vill jag lara mig och bli battre pa". Svarast ar nastan biten som handlar om feedback till ledningen, foretaget och arbetslaget. En ganska glasklar punkt pa dagordningen pa ytan kanske, men nu jobbar jag for ett amerikanskt/Nya Zeelandskt foretag i Storbritannien och da oser man inte ur sig forsta basta sanning precis utan det ar viktigt med artigheter och val balanserade halvsanningar. Later hemskt kanske men kulturen ar sa pass osvensk att dar man i Sverige inte ska krangla till det i onodan ska man helst i England linda in saker a ting sa mycket man kan. Hur det later ar bra mycket viktigare an vad man sager. Formalia ar viktigt. Ord for ordens skull ar viktigt.
 
 
 
 
Sjalvklart marker man aven som svensk i utlandet hur mycket skumt vi svenskar har for oss ocksa, och vad som kanns typiskt svenskt som man skrattar at nar man ser det med lite distans. Det finns t.ex. en brittisk kille pa Youtube som mina kollegor alskar. Han har flyttat till norra Sverige for att jobba och gor lite parodier pa hur vi beter oss (nar vi inte sitter brevid framlingar pa bussen, gar hem lite nar vi vill fran jobbet, ater makaroner med ketchup pa och alltid ar tidiga till allting). De skrattar sa de nastan dor hemma i London nar de tittar pa honom och alskade aven filmen fran Eurovision Song Contest nar aven stadsministern maste satta sin egen kopp i diskmaskinen for att hans mamma inte jobbar pa Rosenbad... Dem tycker att vi ar helskumma som har platta organisationer dar alla har en rost och input. Haftigt saklart att man kan vara sa olika fastan vi rent geografiskt inte ar sa skilda at.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Gym och kalas

Fodelsedagsfirande 2 av ? klart. Pappa och hans sambo kom hit ikvall pa middag men da min faster och hennes sambo inte hade mojlighet ikvall sa kom de over i torsdags istallet. Nasta vecka nar jag kommer hem till London ska jag forst fira med tjejerna jag delar lagenhet med, sedan med ett gang jobbarkompisar och sen med ytterligare ett gang kompisar... sen far jag se om jag staller till med nagot lite mer officiellt kalas ocksa dar pa slutet. Jag fyller ju 25 namligen, och det ska ju firas ordentligt.
 
Nu ar det bara nagra dagar kvar pa Sverigevistelsen och jag har smygkollat i jobbmailen och vet vad som vantar. Har till och med ett och annat jag kanner att jag maste ordna med for jobbets rakning innan den 9 januari nar jag ar tillbaka pa kontoret och det kanns lite jobbigt. Jag onskar att jag vore en sadan dar person som bara blint och utan samvetstvivel kunde slappa allt och konstatera att "nej men jag ar faktiskt ledig". Istallet hatar jag att lata folk vanta pa saker och ting, och da spelar det ingen roll om det ar vardag eller helg, dag eller natt. Det gor att jag ibland kor rakt in i kaklet, och nog egentligen sliter pa mig sjalv mer an vad jag borde ibland, men det kan inte hjalpas. Man ar ju som person precis den man ar.
 
Sista dagarna i Sverige kommer i alla fall att delas med goda vanner bade i Stockholm och i Uppsala och jag tankte klamma in ett par till traningspass. Bade december och januari har jag kommit ivag till gymmet 6 dagar i veckan och fungerar bara det har med pendlingen fran jobbet (eftersom vi nu flyttat vart kontor) sa ser jag ingen anledning till att jag inte kan fortsatta med ett snitt pa i alla fall 5 ganger i veckan framover. Det blir bra det.
 
 
 
Idag gick jag tillsammans med min ena bror och jag sprang 3km som uppvarmning forst innan vi gav oss pa resten. Jag korde mest ben, men vi hade aven lite fokus pa rygg for jag har besvar med mig rygg som jag forut lyckats fa ganska bra ordning pa under perioder nar jag varit med valtranad. Med den erfarenheten i bagaget sa ville jag att vi tillsammans skulle klura lite pa vad som skulle vara bast. Det gick bra och det kanns som att jag har lite av en rygg-plan att ga vidare med. Det kommer bli spannande! Jag tanker aven att jag ska ta lite extra hjalp nar jag kommer hem genom den forsakring jag faktiskt har fran jobbet. Jag har haft problem for lange nu och tycker att jag ar lite for ung for att bara behova acceptera det. Med lite extra traning fran mitt hall och lite extra hjalp fran en lakare eller naprapat sa hoppas jag att vi kan motas pa mitten.

Gott Nytt Ar!

Nayarsafton ar en ratt trevlig dag, med hummer, kraftor, raker och lax. Alltsa bra mycket godare mat an pa julen/midsommar/pask. Desto mindre trevlig ar den dock for var hund, Pemberton. Jag blir lite arg for hans skull, for han ar en sa lattsam, trevlig kille och sa kan ingen tanka sig att halla sig till att skjuta raketer vid tolvslaget utan det ska smallas lite har och dar over dygnet tills han sitter pa helspann har hemma och knappt vet var han ska ta vagen. Vi brukar konstatera att han inte skulle klara sig 10 minuter i ett krigsharjat land, men vem skulle det? Lite sa ser jag pa fyrverkerier i allmanhet. Ett tag sag jag ganska manga dokumentarer om barn i Gaza, som varje dag star hjalplosa pa marken och ser glada farger flyga over himlen for att sedan sluta i forodelse och katastrof sekunder senare.
 
 
Vara raketer ar inte robotar forstas, utan ett satt att fira men jag kan anda inte lata bli att tanka pa alla de manniskor som lever i en verklighet dar smallarna inte representerar nagonting annat an krig.
 
Det ar det jag onskar mig varje ar, att vi ska hitta nagonting att samlas kring vi manniskor. Inte pa ett sadar Froken Sverige-aktigt fred pa jorden-vis men att aret som kommer ska bjuda pa mer liv och mindre onodig dod och forodelse. For samlas och enas kan vi ju. Vi gor det ibland, som nu nar Filippinerna drabbades av en naturkatastrof, da kan vi alla (nastan i alla fall, fanns ju manga Sverigedemokrater som tyckte att vi skulle koncentrera oss pa oss sjalva istallet) halla med om att nu ska vi gora allt vi kan for vara medmanniskor. Jag onskar att det fanns mer att paverka pa sa manga fler stallen, men tyvarr ar det ju svart och det kanns ibland som ett stort svart hal som aldrig gar att fylla igen.
 
For egen del, hemma i den lilla varld jag verkligen kan paverka om jag bara vill, ska 2014 bli ett ar da jag lar mig mer. Inte minst vill jag lara mig mer om mig sjalv. Mycket av mig, mina intressen och mina drommar har liksom pausats av ett otroligt hektiskt schema pa jobbet och 2013 blev det ar da jag verkligen klev in i min roll pa riktigt. Det var inte forran i januari i ar som jag slutforde mitt allra forsta helt egna projekt pa jobbet, i Dublin och sedan slog jag rekord efter rekord inte bara i intakter men i storlek och omfattning pa mina projekt ocksa. Det blev verkligen ett ar da jag gick in for mitt jobb med buller och brak. Det har varit roligt, utmanande, jobbigt och frustrerande. Jag har lart kanna vanner for livet, och hunnit tappa respekt for ett helt gang andra manniskor med mycket snack men otroligt lite verkstad.
 
T5, Heathrow, juli 2013 - där jag spenderat mer tid än hemma i princip
 
Planen ar att plugga nagonting mer efter sommaren nasta ar. Inte for att jag maste, men for att jag vill, for att det ar roligt. Det ska vara nagonting jag tycker ar intressant sa antagligen digital kommunikation eller grafisk design. Jag kommer att gora det pa halvfart, eller kanske t.o.m 25% och helt pa distans men det kommer bli ett bra litet aventyr, det har jag bestamt. Nu nar jag ar forbi den dar forsta chocken pa jobbet, de dar manaderna nar man far ta en massa extra sma simtag for att halla nasan over ytan sa blir jag ibland uttrakad. Jag fastnar i samma gamla rutiner och inser ibland i efterhand att jag har utfort halva jobbet utan att ens marka det, som om jag gjort det i somnen. Jag hittar fardiga dokument och material som jag inte minns att jag skapat men det har jag ju. Det ar ett tecken pa att jag maste utmana mig sjalv. Kanske byter jag jobb helt och hallet 2014. 
 
Det nya aret borjar i alla fall med en ovanligt lang resefri period for mig. Jag ska inte ut och resa alls i januari, forutom resan hem till London. Det blir skont och jag har dessutom 3 langhelger i januari med helt lediga fredagar. Mjukstart!
 
Regnig hemstad. Mitt fina London.
 
 
 

Christmas Day

 
 
Det har trillat in manga fina julhalsningar fran kollegor och vanner hemma i England idag eftersom det ar idag som ar deras stora juldag, med julklappar och julmat. Jag ser verkligen fram emot att se dem igen och igar passade jag pa att boka mitt flyg hem, lite som en julklapp till mig sjalv. Den 7 januari lamnar jag Uppsala och beger mig hem till London igen. Nar jag flyger at andra hallet, London till Arlanda sa tror jag alltid att jag inte kommer hinna langta tillbaka men det gor jag nastan alltid. Det ar nagot speciellt med sin alldeles egen hemstad, sin egen sang och sina vanner.
 
Julafton var inte sa speciell eller sa igar, men hade ett grymt bra gympass och julskinkan smakar riktigt bra idag. Tycker alltid att julmaten ar godare dagen efter.
 
Nu ser jag fram emot Nyarsafton och nytt ar!
 

Och sa var det dags for Jul nu igen...

Jag verkligen kampar for att julen ska infinna sig... eller i alla fall gora sig paminnd pa nagot satt. Ett par juldukar pa borden och jag och min bror gick och kopte den storsta granen vi kunde hitta och sedan hoppades jag att det skulle ga lite av sig sjalvt. Utan sno och utan storre engagemang fran nagon annan i familjen har det dock visat sig vara lite smaknepigt. Idag ska jag forsoka overtala yngsta brorsan att vi i alla fall kan ge oss pa att gora ett pepparkakshus. Det har absolut varit tradition tidigare men aven den nagonting jag alltid envisats med. Sa en personlig tradition ar det kanske mer an nagonting annat. Det ar lite i sista stund att bygga pepparkakshus dagen innan julafton men vad ska man gora?
 
I morse slog jag in julklapparna jag kopt i alla fall och har egentligen en till jag skulle vilja ordna. Ett sallskapsspel kanske eller ett pussel eller nagot till i morgon, som en present till alla, men det ar sa svart. Spelen i leksaksaffaren sag antingen alldeles for barnsliga ut, eller for avancerade. Alternativet ar ju att plocka fram Monopolet, men usch sa lang tid det tar att spela och det ar alltid nagon i familjen som trottnar halvvags igenom och sa far man sla och ga at den personen ocksa och langsamt men sakert sa ar det inte roligt langre... 
 
Lite sa kanns hela situationen i allmanhet. Langsamt men sakert ar det inte roligt langre.
 
Jag ser fram emot nar det kanns roligt igen och inte bara bortglomt och undantrangt. Kanske tar det manga, manga ar men for min egen skull kommer jag nog att gora nagonting annat pa julen tills dess. Jag ar inte en person som mar bra av att avveckla allting. Jag tycker om lekar, pyssel, presentinslagning och overraskningar. Problemet ar bara att ingen annan i min omgivning gor det, utan tvart om tycker att desto mindre man behover engagera sig desto battre.
 
Jag ar glad over att jag ar jag dock, och att nagon dag i framtiden sa kommer jag ha nytta av min kreativitet, pahittighet och mitt pyssel. Just nu kanns det lite ensamt och bortkastat, men nagon dag sa.
 
Just nu drommer jag om vad jag kan hitta pa nasta ar istallet for det har det har. Det har varit samma sak i flera ar och nu tror jag faktiskt att jag har trottnat pa riktigt. Jag hoppas kunna resa, riktigt langt bort. Varmt eller kallt spelar inte sa stor roll faktiskt, men garna nagonstans jag inte tidigare varit! Det far bli en julklapp till mig sjalv, att helt enkelt lova att jag inte ska kampa pa med det har helt sjalv en gang till. De senaste fem aren far racka.
 
 
Bild fran tidigare denna manad nar jag var pa julmarknad pa Tivoli i Kopenhamn.
 

Grattis, min basta van, min mormor

Idag hade min mormor fyllt 75 ar, om hon levt. Hon var min basta van, och jag vander mig fortfarande till henne for extra styrka och mod ibland. Jag ar inte religios pa nagot satt, sa det kan verka ironiskt kanske, men jag fokuserar ibland lite extra pa minnet av den person hon var och anvander den energin for att sta fast vid den person jag vet att hon var med och gjorde mig till innan hon gick bort.
 
Vi ar lika, hon och jag. Bada tva analytiska och kreativa pa ett satt som min mamma inte har talamod till. Ibland lyser min mormor dock igenom i min mamma, i smak och i en fin och stadig moralisk kompass som jag ar stolt over. Min mormor hade sa mycket hon ville se och gora. Hon pluggade, jobbade och designade. Hon larde nyankomna flyktingar svenska och jag kommer alltid att forknippa henne med handlingskraft och aventyr.
 
Jag onskar varje dag att jag hade fatt nagra ar till med henne och att mina broder fatt det med. Jag har ju tva fantastiska broder, tva helt egna personer med mammas grona ogon, som hon aldrig han traffa. Fick jag onska en dag med nagon, vem som helst, levande eller dod sa skulle jag onska en dag tillsammans med min mormor. Jag skulle onska mig ett till vykort, bara ett till brev... en stickad troja och en sommardag till i skanelangan utanfor Ystad.
 
Mamma har lart mig mycket av det hon kunde, och nar jag stickar eller virkar framfor tvn sa tanker jag pa henne. Jag tanker pa det svala golvet i koket, Zingos tunga vattenskal och svajande vallmofalt.
 
Jag kampar varje dag med att minnas sa mycket som mojligt av henne, for att jag ar den enda av oss som minns nagot alls. Jag vill liksom spara pa henne, se till att jag alltid kan beratta. Ibland kanns det sjalviskt och hemskt, och ibland kanns det som att jag bar pa en magisk skatt at oss alla fyra barnbarn.
 
 
 

Sammen står vi stærkere nu

Det gjorde riktigt ont i magen igar formiddag nar jag med tunga steg gick ut till taxin som vantade. Jag ville vanda om och springa tillbaka in i lobbyn, i restaurangen och krama om alla fina i ganget som jag hade mitt senaste projekt med (for andra aret i rad). Men vi hade ju redan kramats, pussats och sagt hej da och "vi ses snart igen!" och jag hade svalt tarar och den saknad som genast bubblade upp i hela brostet. Mitt jobb ar fantasiskt. Det ar fantastiskt jobbigt och frustrerande ibland, det ar utmanande och utmattande... det ar otroligt socialt och ibland jobbar jag med manniskor som jag rent utav tanker att, snalla, forvinn inte.
 
Det gor de ju inte heller... oftast, utan finns dar igen sedan pa telefonen, eller pa en regning tagperrong med kaffe, mineralvatten och kanelbullar fran pressbyran.
 
Pa flygplatsen forsokte jag distrahera mig sjalv med lunch och at en varm, grillad macka som maste ha varit gjord pa sotaste honokakan som de kunde hitta. Det smakade kaffebrod och jag var tacksam for den sallad jag fick plocka ihop ocksa. Jag svarade pa jobbmail och smsade med lillebror. Allt for att inte ta en taxi tillbaka igen. Val pa planet gick det battre. Den geografiska distansen blev pa riktigt och jag laste min forsta bok pa svenska sedan jag gick pa gymnasiet!
 
Jag hade ju faktiskt raknat ner dagarna, nastan varje minut till detta ocksa. Jag skulle hem till mamma.
 
Jag skulle hem till pepparkaksdeg i kylen, tanda ljus, varm hund pa soffan och mandlar. Jag skulle hem till Loka med paronsmak, promenader till ICA och leverpastej pa kavring.
 
 
I morse gick vi till Panduro, jag och mamma. Frost och is knastrade under mina stovlar och graset glittrade i den bleka vintersolen som modigt trangde sig genom molnen. Med lite fantasi inne pa Indiska ocksa kom vi hem med nog med glitter och fairylights och jag gjorde en krans till mammas ytterdorr.
 
Nu ar denna lordag strax slut och i morgon har jag en riktigt grym workout planerad.
 
Jag tanker fortfarande pa er. Pa hur glad jag ar att jag har er, att jag fatt chansen att lara kanna er.
 

Jonkoping, nasta!

"I morgon tar vi sovmorgon!" utbrast en kollega fran Stockholm, nar vi gick tillbaka till hotellet i stormvindarna pa Oland i gar kvall. Vi hade precis atit middag pa narmasta korvkiosk (jag protesterade inombords hela tiden och at precis bara sa mycket som jag behovde for att vara saker pa att ingen av dem skulle ifragasatta det - flottiga pommes och sladdriga hamburgare fran en kiosk sadar ar INTE min grej) och langtade allihop till vara sangar.
 
09.45 i morse star jag i morgonrocken med nytvattat har och tycker inte att de tagit sa hemskt mycket sovmorgon i alla fall, grabbarna, nar de stampar och vill aka vidare till Jonkoping vilket var nasta stop pa var Sverigeturné. Det var sa skont att verkligen ta en sadan dar riktig sondagsmorgon for mig sjalv pa hotellet och det tog verkligen emot att packa ihop och aka. Innan vi begav oss ivag over Olandsbron dock sa hann jag med veckans omgang med silvershampoo (nar man bor i London sa maste man, minst en gang i veckan, for med avgaser och dalig luft sa blir ljust slingat har som mitt sa trist i fargen) och inpackning. Lyckades aven med en ansiktsmask och mysig frukost pa rummet. Trots lugnt morgonpyssel innan vi akte sa somnade jag i bilen till Jonkoping av ren utmattning. Jag sov inte alls sa manga timmar i natt som jag behover och vet egentligen inte vad det var som blev fel. Det ar mycket tankar som far runt i huvudet nu, saker jag vill gora och forandra, och aven mycket jobbgrejer som jag aldrig riktigt kan slappa. Jag ar en person som tar mycket ansvar och ibland betyder det att jag engagerar mig valdigt intensivt i saker, jobbet inkluderat. Nar man dessutom jobbar for ett foretag som mitt, dar alla ar valdigt involverade sa dras jag med ytterligare. Jobbar man med manga manniskor som man tycker om och bryr sig om ocksa sa blir det extra svart att bara lagga saker at sidan for att det rakar vara helg eller mitt i natten...
 
Aven nar vi kom fram till hotellet och hade fatt ata sen middag sa lag jag och vilade en stund. Det blir ju morkt har i Sverige sa fort pa vintern, och aven om dagarna blir kortare i England ocksa pa vintern sa ar det inte alls lika manga timmar som gar bort som har och jag marker, t.o.m efter tva veckor i Sverige att jag blir trott fortare har. Fran klockan 16.00 sa gar jag omkring och tror att klockan ar 21, minst! Jag var sa trott dar pa eftermiddagen efter ett par timmar i bilen och thaimat och nar jag blir trott sadar sa fryser jag. Det fick bli dubbla tacken i sangen och en kollegas jacka och en timmes somn till.
 
Nu pa kvallen har vi varit ute i Jonkoping for ett par glas vin och lite plockmat men med lite halvtaskig service och en lang dag framfor oss i morgon sa stannade vi inte sa lange. Det ar trakigt nar det blir sa, for vi som kommer over fran England ar forstas vana vid toppservice nar man ar ute och dricker, men aven de som inte bor dar tyckte att det var riktigt dalig attityd hos personalen (som tog betalt for saker vi bestallt men aldrig fick t.ex).
 
 
Nu nar jag ar instangd pa ytterligare ett hotellrum och kanner att jag mest suttit stilla eller sovigt middag hela denna sondag sa langtar jag tillbaka till blasten och oronbedovande ljudet av vagor ute pa Oland. Igar var jag ute i flera timmar och gick langs vattnet. Det var svart att ta sig fram pa vissa stallen men det gor mig ingenting sa lange jag far rora pa mig och andas riktig luft. Med riktiga skor och varm jacka, halsduk och vantar sa fros jag inte en enda gang och vande egentligen bara hem for att solen var pa vag ner. Torrt, klart och kallt pa ett sa friskt satt att jag ville spara lordagsluften pa flaska och ta med hem till sotiga London.
 
 
 
 

McBusted

I kvall har Children in Need sin stora insamlingsgala hemma i the UK. McFly ar en ganska sjalvklar programpunkt efter 10 ar av engagemang och superkarriar. Just i kvall sa fick de aven hjalp pa scenen av kompisarna James Bourne och Matt Willis - tva tredjedelar av Busted. Deras forsta skiva fick jag tillslut kopa ett nytt ex av minns jag for att jag helt enkelt spelade sonder den. Den stod pa konstant hemma 2002 och varvades senare med deras uppfoljningsalbum och McFly's debutalbum.
 
 
Pa Royal Albert Hall i London sag vi McFly och Busted tillsammans pa scenen for ett par manader sedan for forsta gangen sedan McFly oppnade for dem 2002. Nu slass fansen om biljetter till den superturné som dem ska ut pa tillsammans i april och maj. Pa minuter sa forsvann biljetterna, fler datum fick laggas till och da kostar biljetterna anda nastan 2000kr. Det ar pengar som manga McFly-fans ar helt redo, och ganska vana att lagga. Det har nastan alltid varit sa och det ar en otroligt stor del i vad dem gor - att analysera sin fanbase och lagga upp koncept som fungerar for just deras fans. Det ar unikt fortfarande idag att salja en upplevelse snarare an en skiva eller en download och kanner man sina fans riktigt ordentligt sa kan man ta betalt for just ratt saker och overlever ganska latt aven i dagens musikvarld och pa en marknad dar manga artister gnaller och klagar over att de inte far de intakter de fortjanar pga Spotify, youtube och nedladdning.
 
Jag ar stolt over 10 ar tillsammans med dem och vet att finns det nagot band som klarar 10 ar till ar ar det dem.
 
Skont ocksa att nastan alla hemligheter avslojats nu. Det finns ett par saker till som inte riktigt ar officiella annu, men vi tar ett par saker i taget i McFly's varld. Hemlisar ar lite mysiga, specieltl infor turnéer. Det vet alla sedan sist.
 
 
Nu ar det dags att krypa ner i Tom Fletcher's panda-onesie och i morgon blir det mer spa-mys pa Oland.
 

Tillbaka till verkligheten

Nu har jag inte bloggat sedan januari och det ar det langsta uppehall jag haft fran min blogg sedan den startades. Jag har bloggat lite pa annat hall (har en blogg pa engelska ocksa) men det ar anda den har bloggen jag vaxt upp med och jag vill absolut inte tappa den.
 
Sista fredagen jag hade inne pa kontoret var inte superprodutiv for da hade vi spa-dag pa jobbet med manikyr, massage, frukt och mysiga sallskapsspel och fika. Baren oppnade redan efter lunch (vi har oppen bar pa kontoret... valdigt brittiskt) och vi drog aven igang en tavling lite spontant dar vi satte upp bebisfoton pa oss sjalva pa en vagg och sa var man tvungen att gissa vem som var vem. Till och med med dessa tva fredagar i bagaget sa kanns den har dagen annu lugnare! 
 
Jag och en kollega ar ute pa jobbresa till Sverige faktiskt och befinner oss pa Oland av alla stallen sedan i onsdags. Vi bor pa Skansen, dar vi alltid bor nar vi ar har och har det mysigt och lugnt i det fina, torra vintervadret. Jag har lite smaplock att gora for nasta stora projekt jag har men ingenting som ligger och stressar vilket ar skont. Har pa Skansen finns det spa och mojligtvis varldens godaste mat sa det kanns extra lyxigt att vara har i ett par dagar nu nar jag jobbat sa intensivt hela aret. Just det har projektet och nasta ar mina sista for i ar och direkt, dagen efter att nasta projekt ar klart sa gar jag pa semester i en hel manad.
 
 
Sist jag bloggade var jag precis pa vag till Dublin for jobb och nu ar jag alltsa pa Oland for jobb. Livet ar ungefar precis likadant med andra ord. Saxa, du ville att jag garna skulle lista landerna jag flugit till och kanske missar jag nagot nu men Danmark, Irland, Norge, Finland, Tyskland, Estland, Lettland, Litauen, Ungern, Holland, Schweiz, USA, Spanien, Frankrike, Kanada, Belgien, Sydafrika och Ryssland har jag flygit till med jobbet. Och Sverige da saklart, for flyger ju hit och jobbar ocksa precis som att jag aven har vissa projekt lokalt hemma i England. Pa semester har jag aven varit pa andra stallen men just for jobbet tror jag att jag fatt med alla lander ovanfor.
 
Jag gladjer mig verkligen at att det inte regnar har och njot hela vagen nar jag tog en promenad i morse, trots att det blaste hart. Sa lange det ar torrt ute och man har ratt klader pa sig sa ar det mysigt med kyla kan jag tycka. Jag gick langs vattnet och i morgon tanker jag satta pa mig riktiga skor och ga langre. Idag var jag namligen tvungen att ga tillbaka och ata lunch med min kollega. Nu sitter jag pa mitt hotellrum och dricker kaffe och ater delicatoboll med Marianne-smak. Gott, men hade garna fatt smaka mer mint! I kylen star en Loka paron och vantar - lyckan ar total denna fredag!

Tillbaka till verkligheten

Det ar dumt egentligen, hur jag alltid saknar mitt rum, var lagenhet, och min stad som mest de dar sista dagarna innan jag ska aka. Jag har varit hemma i en vecka, och i morgon ska jag ut och resa igen. Klockan 10.00 gar flyget till Dublin och vaskan har varit packad sedan igar. Det gick fort da jag bara halvt packade upp efter Sverigebesoket, och inte alls innan det da jag reste via Danmark.
 
Harom dagen fyllde jag i en enkat at British Airways som de skickat i ett email. Jag hade precis rest med dem hem till Heathrow fran Arlanda och kande att jag hade ett och annat att papeka. "Hur manga ganger har du flygit de senaste 12 manaderna?" fragade dem och jag skrattade hogt. Tror de pa en om man svarar "50-100 ganger"?
 
Emma vill aka skidor och jag kan inte hitta luckor i mitt schema riktigt for att det ska ga ihop men lovar att forsoka. Tid blir ett sadant konstigt koncept nar man jobbar sa som jag gor. Flygresor, hotellnatter och tidszoner ater liksom upp vardagar och energi pa ett satt som inte riktigt gar att forklara. Kvar blir enstaka helger och de dar kvallarna de veckor jag jobbar hemma pa kontoret har i London. Kvallar da jag och Emma sitter i hennes sang, med ryggarna more elementet och ser pa NCIS eller Revenge med hjartat i halsen! Pa helgen koper vi nya strumpbyxor (kommer att ha spenderat en formogenhet pa strumpybyxor nar karriaren har i England ar slut) och ater sondagslunch pa Nandos.
 
Sen borjar det om igen. Parker Cars star utanfor vad som kanns mitt i natten och en av deras killar vantar pa att fa kora mig till flygplatsen och sa snurrar allting vidare igen.
 
Men Irland blir kul. Jag ser fram emot att fa traffa alla jag lart kanna pa radiostationen samtidigt som jag ocksa ser fram emot att fa det hela gjort och ur vagen for i ar. Nar jag kommer hemma blir det tva veckor hemma innan det bar av till Danmark i 3 veckor foljt av Londonkontor, pask och sedan Sverigejobb.
 
Men som sagt, just nu sahar kvallen innan avfard onskar jag mest att jag fick stanna hemma anda. Sista natten i min egen sang kanns alltid lite vemodig. Borta bra men hemma bast.
 
 
Instagrambilder fran helgen.

Ovanligheter

Idag ar jag ledig. Det ar forsta gangen sedan juli som jag inte ar pa jobbet, pa affarsresa eller i heldagskonferens pa en vardag. Men Att gora-listan ar lang, och tyvarr ar det inte bara fritidspyssel och hemmafix som star med. Jag minns nar jag var helt ny pa jobbet, och min kollega James, som borjade 5 manader innan mig sa att det tog honom just 5 manader att ha tid och ork att ga tillbaka till gymmet igen. Det lat lite extremt tyckte jag da. Det later helt realistisk tycker jag nu efter mina 3 manader. Jobbet har verkligen tagit over mitt liv och jag ser fram emot nar jag kan borja slappa taget och slappna av da och da. Men det ar ju sa nar man ar ny - det gar konstant at energi till att hanga med, visa att man kan och vill och man ska inte bara ta in information som ar frammande och obekant, man ska ocksa producera resultat. 
 
 
Det blir inte sa langvarig, den har ledigheten, da jag flyger till Dublin pa affarsresa tidigt i morgonbitti. Jag maste packa, se till att jag ar helt palast och har alla dokument i ordning och boka min taxi. Samtidigt har jag alla andra projekt att se efter ocksa. I alla fall nu under formiddagen och kanske tidig eftermiddag tanker jag och Emma agna oss at vart personliga projekt istallet - var graduation. Hon letar fortfarande klanning och jag letar stovlar. Dock inte till graduation, men i allmanhet. Jag hoppas pa en riktigt produktiv dag, for nagot annat har jag inte tid med!
 
Tisdag-onsdag spenderar pa Irland. Torsdag har vi heldags konferens med jobbet och fredag ar det dags! Fredag ar den stora dagen med gowns, hats och diplom. Det ar examensdag! Mamma och mina broder flyger over pa torsdag kvall och mandag morgon flyger jag och ett par skandinaviska kollegor till Kopenhamn for att ta taget over till Sverige for ett klientmote. Vi kommer vara borta i 3 veckor. 
 
Snart ar det jul. Lite sa kanner jag just nu.

Something I can hold on to

 
Ibland glommer jag nastan var kultur. Nu pratar jag ju inte bara om Sherlock Holmes, afternoon tea, marmite, crumpets, X Factor, noll poang i Eurovision Song Contest, fotbollshuliganer och mushy peas utan sant dar vi inte delar med oss av. Kulturskatten Cheryl Cole... Girls Aloud. De enda som nagonsin raknats, i alla fall pa riktigt, sedan vi gav varlden Spice Girls.
 
Det gar liksom inte riktigt att forklara detta fenomen for nagon utomstaende.
 
Cheryl, Kimberley, Nadine, Sarah and Nicola haller tillsammans med mandelmassa och ett stort glas vatten mig vaken den har tisdagskvallen. Det vantas ett nytt avsnitt av NCIS over i USA och jag har inget talamod sa ligger och vantar pa att klockan ska bli 01.00 har och 20.00 pa den amerikanska ostkusten.
 
Jag kommer att undra om det faktiskt var en sa bra ide i morgon bitti nar klockan ringer halv atta och det ar dags att ga upp och ga till jobbet men det kommer vara vart det. Det ar det alltid. Sen ar jag fortfarande forkyld, vilket inte gor saken battre, men kanske kan jag jobba en halvdag i morgon och ga hem efter lunch.
 
Dagens lunch blev pa Starbucks med Isabell. Det ar nastan ironiskt hur vi maste klamma in en snabblunch pa Starbucks under min lunchtimme for att hinna ses nar vi delar lagenhet! Men hon har varit uppe i norra England i ett par veckor medan jag var pa Irland och var bara hemma en snabbis (tva natter) nu innan hon flyger till Sverige for att overraska sin mamma som fyller ar. Sen reser hon direkt norr ut igen for en praktik efter det och jag flyger tillbaka till Irland med jobbet nasta vecka, for att sedan flyga till Sverige for en tre-veckors affarsresa efter det sa den har lunchen var allt vi hann med.
 
Ibland kanns det som att allting snurrar pa alldeles for fort, som att jag inte hinner med. Da ar det skont att dyka tillbaka ner i vad livet faktiskt ar har.
 
Och hur det alltid kommer vara hemma.
 
 

Frammande

"Men jag tycker om mig. Jag tycker om att jag ar jag och ingen annan," sager min fina, fina van som jag delar lagenhet - och faktiskt det mesta, med.
 
Jag kanner att magen vrider sig konstigt och jag hor hur hjartat dunkar i oronen. Pulsen kanns anda in i tungan och jag haller ju med. Jag tycker ju om just den hon ar ocksa, men anda ar det som att hela min kropp ar forvirrad och fortvivlad. Jag kanner ju inte igen det dar alls, hur mycket jag an onskar att jag visste hur det kandes sa ar det nagot jag inte forstar.
 
Jag har aldrig tyckt om mig sjalv.
 
Det ar svart att skriva om, men kanske annu svarare att bara lata snurra runt i huvudet. For jag minns ingen gang, ingen tid i mitt liv, da jag faktiskt varit nojd med just den jag ar. Jag har aldrig tyckt att jag varit riktigt bra nog.
 
Men jag ar javligt bra pa att latsas. En riktig stjarna.
 
"Du ar som en superperson," sager han dar han sitter vid koksbordet och jag vrider och vander obekvamt pa varmeljuset pa bordet. Jag forsoker titta pa honom men det gar inte. Det dar vet jag... men kan inte andra pa - hur jag liksom inte kan se folk i ogonen nar de pratar om mig, eller nar jag maste prata om mig sjalv. "Du ar sa stark."
 
Jag vill skratta. Kanske grata men det gar inte. 
 
Inte nu nar han ju bestamt vad han tycker om mig - nu nar han malat upp vad jag ar i hans ogon, vare sig det ar en tom komplimang for att han tror att han borde, eller for att han faktiskt kanner sa, det spelar inte sa stor roll. Allt som spelar nagon roll ar att om jag sager nagot nu, nagot som han inte forvantar sig, sa kommer jag att forstora den dar bilden, och sa kommer saker a ting vara annorlunda for alltid. Jag sager ingenting. Ler kanske, jag vet knappt sjalv.
 
Pa insidan ar jag ingen superperson alls. 
 
Jag vill ju bara vara nagon annan om jag fick. Vill helst andra pa tusen saker. Vill helst vara battre an sahar.
 
Jag tror jag var nara en gang. Att tycka att jag ar helt okej anda... men jag har tappat bort den kanslan och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta dit igen.
 

Tar tidig helg

Trott pa hotell- och restaurangmat ater jag vanlig hederlig yoghurt till lunch. Jag gick forbi Dunnes och kopte en lokalproducerad persikoyoghurt, ett apple och osaltade cashewnotter. De ar namligen helt galna i pommesfrittes har pa Irland (eller potatis i allmanhet) och jag ar ju inget stort fan av potatis i nagon form sa nog fick vara nog!
 
Efter fyra valdigt intensiva dagar med tidigt flyg, tidiga mornar och jobb till sent in pa smatimmarna fick jag antligen sova till en bra bit efter atta i morse da jag ligger sa pass langt fore i planeringen nu att jag fick fredagen ledigt! Jag tittade bara upp en snabbis pa tidningen vi jobbar med har i Galway och sag till att ett gang brev faktiskt hamnade hos de postansvariga och sen begav jag mig ner langs shoppinggatorna.
 
Nagon shopping skulle det inte bli - dels for att jag faktiskt inte behover mer klader just nu, men mest for att vaskan vagde 19.7kg redan nar jag flog over... Jag skulle bara kopa McFlys efterlangtade bok som antligen slapptes igar. Jag visste previs var Eason lag och det var bara precis dit jag skulle.
 
Bilder fran veckan som gatt har i Galway, Irland.
 
Sa blev det ju inte. Efter Eason och McFlys bok sa hamnade jag pa Penneys (alltsa Primark har pa Irland) och det ar alltid farligt. En klanning, ett halsband och ett armband senare kikade jag in pa Newlook och det ar annu farligare! En klanning, en stickad troja, ett par skor och en ring fick komma med hem till hotellrummet igen. Jag far se himla snall ut pa flygplatsen sen nar jag ska checka in och vaskan ar for tung.
 
Trots att jag ju som sagt i princip har ledigt idag finns det alltid saker att gora och jag har en ny klient har pa Irland - en radiostation, som jag kan forbereda lite dokument for.
 
Jag ska gora lite research och kolla om jag kan hitta en bra sushi-restaurang till ikvall.

Om

Min profilbild

Malin