Sista helgen i Sverige for den har gangen. Tyvarr har jag lyckats bli smaforkyld, dock var jag smart den har gangen och borjade ata Ipren redan nar jag forst kande att oronen borjade gora ont sa nagon oroninflammation har jag inte behovt genomlida som tur ar. Istallet har jag legat utslagen i soffan med feber, snuva och halsont. Lugnt och tyst har jag haft det i alla fall for ingen annan ar ju hemma om dagarna och jag lyckades smitta hunden, sa han har legat med snuva i soffan han med. Jag hoppas att jag nu kan fa det har ur systemet innan det ar dags for hemresa pa onsdag, for det ar aldrig roligt att flyga nar man ar sjuk. Haller tummarna!

I morgon blir det en tur till Uppsala for att ata middag med min bror, och ryktet sager att aven min pappa tanker dyka upp. Det tror jag pa nar jag ser det. Blir en bonus i sa fall, for det ar ingenting jag tanker rakna med som sagt. Pappor, i alla fall min, har en tendens att saga eller foresla nagot och sen ar det liksom redan gjort i nagot parallelt universum. Man behover alltsa inte genomfora vad det nu var ocksa.

Sen pa mandag och tisdag maste jag ju faktiskt packa, hitta fram passet, tagkort, oysterkort och alla andra kort man inte overlever utan och jag har skrivit 10 (minst) paminnelser till mig sjalv att jag inte far glomma laddaren till datorn och mobilen den har gangen. Jag glommer ju alltid atminstonde en av dem vart jag an aker! Det har nastan blivit som en tradition vid det har laget!

Hur som helst, med eller utan forkylning ar ar jag i alla fall valdigt taggad! Antligen dags att aka hem och sova i min egen sang!

Excited Marianne (Amanda Bynes) i helt brillianta Easy A, som jag sag pa bio tre ganger forra hosten.

Ungefar sahar glad ar jag over att det ar dags att aka hem till London igen, aven om Sverigesemester varit mysigt det med saklart, men enough is enough!

Haromdagen hande nagot stort. Airlines-Leo twittrade mig. Att vi diskuterade Legoland (av allting man kan diskutera) var ju bara ren bonus!

Om nagon inte minns Leo (sadar spontant) sa ar det alltsa den har agande killen fran EasyJet, fran Luton.

 

Idag ar det min namnsdag. Vi har alltid varit ganska bra pa att fira namnsdagar hemma hos oss, alla anledningar till nagot slags fireri (inte att blandas ihop med frieri, aven om det skulle firas ocksa kanske) uppmuntras och utnyttjas liksom. Jag har inte varit hemma pa nagon av mina tva namnsdagar pa flera ar nu, men nu sa. Mamma undrade om jag skulle stalla till med kalas (hon var lite sarkastisk, riktigt sa trevligt ska vi inte ha det) men bestalla middag och efterratt far jag gora i alla fall. Det blir nog polkagris-milkshakes!

Annars ar jag bara trott idag. Pontus och jag var uppe halva natten och tittade pa nya Doctor Who och sen tittade vi pa 3000 olika sma klipp med McFly. Sen somnade jag, och sov hela natten pa soffan! Den ar skon att sova i, helt okej, men man blir anda lite vimmelkantig dagen efter.

Det gar egentligen inte en dag utan att jag tanker, funderar, vrider och vander pa hur jag ska gora med mitt och C's anniversary senare i host. Jag har lagt undan pengar for det - ifall det kanske skulle bli en resa eller nagot annat, men jag blir sa osaker pa vad som skulle bli bast. Jag hatar att kanna mig osaker. Jag far fundera vidare.

Hur som helst onskar jag mig i namnsdagspresent att blogg.se fixar sa att man kan blogga i Chrome. Det funkade bra att onska forra gangen, sa hoppas pa repris.

Den kommer och gar, besattheten av The Sims. For mig har det alltid varit nagot jag spelat i intensiva perioder, nastan varje dag, timmar i streck, for att sedan inte rora pa manader igen, innan jag borjar igen. Oftast sa spelar jag i samband med att jag ar i Sverige och halsar pa och alltsa blir lite uttrakad. Jag har haft TS3 sedan det slapptes men fastnade aldrig for det. Tyckte inte om hur simmarna sag ut och alskade TS2 lite for mycket for att vilja byta helt enkelt, sa medan jag spelade TS2 precis som vanligt sa lag trean dar, orord. Tills nu, da jag gav det ett andra forsok och nu tvivlar jag pa att jag nagonsin kommer ga tillbaka och spela tvan!

Ofta tycker man kanske att det ar roligare att bygga, eller roligare att spela med simmarna, men jag ar en sadan dar total nord som tycker att bade och ar kul! Tycker helt enkelt om alla aspekter.

Annars har jag bara lagat kalops idag som mamma bestallt till middag, och eftersom det tar sin lilla tid sa fick jag gora den medan hon var pa jobbet. Det var ett intressant aventyr men med den Stora rutiga kokboken som hjalp sa lyckades jag!

...nu ar jag ju dock inte hemma an, men det finns mycket jag langtar till. Det ar ju trevligt att komma hem till mamma pa lite semester ocksa forstas. Bast ar de forsta dagarna nar nyhetens behag finns kvar och jag har full gaststatus hemma. Tomma diskmaskinen eller duka kommer inte pa fraga, Malin har ju kommit anda fran England.

Sen glommer de bort min fancy guest-status ganska fort, och sa maste jag bade diska och ga ut med hunden som alla andra, men det ar ganska vardagsmysigt det med.

Jag langtar dock hem till min egen sang. Jag minns nar jag forst flyttade in och jag nastan tyckte jag drunknade i sangen, for att den var sa stor. Nu, efter 1,5 manad i 90-sang sa saknar jag att kunna vanda och vrida pa mig hur jag vill. Sen ar det himla praktiskt ocksa, nar man laser i sangen och somnar, for halva sangen fungerar som sangbord. Man far plats med telefonen, datorn, bocker... ville man skulle man alltsa kunna bo i min sang foralltid.

Sak nummer tva som jag saknar ar att kunna stoppa in kontakter i ellutag utan att fundera pa var man har konverterare nagonstans. Behover telefonen laddas, sa gor man det, och behover man ladda batteriet i datorn samtidigt, ja da gar det med! Just nu har jag (trots att jag som om det vore nagon slags ritual eller tradition koper samma travel plug pa Boots pa Heathrow/Gatwick precis innan jag flyger varje gang) bara en namligen, sa jag kan bara ladda en sak i taget. Ska jag da ocksa fona eller platta haret samtidigt - ja da blir det katastrof.

Appropa telefonen sa kommer det bli underbart att fa tillbaka internet (aven nar jag ar utanfor wifi-rackhall) och att kunna ringa/sms:a som vanligt igen. Samma galler mitt mobila bredband. Att aka buss/tag utan att i hemlighet twittra om de andra passagerarna borde vara olagligt.

Jag saknar engelsk tv. Jag vill inte titta pa en urvattnad sasong av Robinson, jag vill inte acklas av osmakliga Elon-reklamer och jag vill faktiskt inte se en endaste Beckfilm, aldrig nagonsin. 4oD, BBC iPlayer och ITV Player ar mina basta vanner nar ogonen inte vill lasa mer, C ar ute och alla DVD-filmer ar "trakiga". Finns ingenting battre an ett par avsnitt av Inbetweeners eller en dokumentar om nagot man aldrig nagonsin trodde skulle vara intressant (My Big Fat Gypsy Wedding ar fortfarande bast).

Billiga bocker ar en annan sak som gor att jag nog aldrig skulle vilja bo i Sverige. Jag alskar att lasa och det ar mycket lattare att se till att det alltid finns nya spannande bocker hemma nar de inte kostar en halv formogenhet.

Sen langtar jag tillbaka till mina egna rutiner. Att leva i en resvaska ar bara kul och mysigt i en vecka eller tva. Jag langtar tillbaka till egen veckohandling och matrutiner, mina flatmates och promenader i Richmond Park. Jag vill tillbaka till bussar som gar var sjatte minut och tunnelbanor som gar varannan. Jag vill ga pa bio under hundralappen, och fa riktig studentrabatt pa riktiga saker (inte 2% pa en mac eller 4% pa en skrivare om man koper 6 arsforbrukningar av black samtidigt och allt annat CSN pysslar med).

Jag saknar butikspersonal som halsar och ursaktar sig nar de behover forbi. Jag saknar manniskor som fattar att man ska sta pa hoger sida av rulltrappan, sa att man kan ga upp till vanster och jag saknar min externa harddisk och sladden till min iPod som jag lamnade hemma! Har inte blivit nagon ny musik pa iPoden sedan jag kom hit, och jag kanner redan nu att det ar tur att det finns internet pa flyget sa att jag kan kora pa Spotify och Youtube istallet.

Inte sa langt kvar nu, snart sa... snart ar det hemresa som galler. Men innan det maste jag ju gora det dar trakiga som alltid kommer pa kopet - tvatta och packa. Jag brukade vara battre pa det, brukade ha framforhallning och aldrig stressa pa slutet. Sen traffade jag C... och hon packar helst 5 minuter efter att hon ska ha lamnat huset redan, och av nagon anledning smittar det dar av sig!

Men jag har tur anda, det vet jag, som far det basta fran tva varldar, och som far komma hem till tva stallen.

 

Det har tagit mig tre dagar att se hela sasong ett av Pretty Little Liars. Sa redo att aka hem till England ar jag nu. Jag maste dock forsoka tamja tristessen lite nu, for hela sasong tva har inte aired annu, sa gar jag for snabbt fram sa far jag valdigt lite att gora under mina lite drygt tva kvarvarande Sverigeveckor. Att fa aka hem till London nu vore skont kanner jag, och det kanns lattare nu nar biljetten i alla fall ar bokad. Det finns ett datum att sikta in sig pa - ett ljus i smastadstunneln. Jag kan lika garna ligga i min egen sang hemma och sakna C, som att jag kan ligga pa soffan hos mamma i Sverige och sakna henne.

Det varsta ar nar man ar nagonstans, ser, tanker, kanner och vill beratta. Det bara bubblar upp, orden ligger och skaver pa tungan och vill bara ut, man far upp med huvudet och vill dela pa det man upplever... men det gar inte for milen ar for manga och minutpriset for dyrt. Dessutom ar det inte samma sak. Jag ater lakrits, vantar pa att McFly ska avsolja hemligheter pa Super City (det kommer, de har lovat) och forbereder mig for vad jag kommer kanna om det ar Europadatum som ar pa gang. Samtidigt forsoker jag med hjalp av var generations viktigaste och mest kraftfulla verktyg (google och facebook) leta ratt pa killen vars korkort jag hittade under eftermiddagen nar jag var ute och sprang. Blir det Europa... vad gor jag da?

Ar det sydamerikadatum sa slar jag nagon, hart.

En av de relativt nya sevardheterna i London ar M&M's World och da jag och min van Sam skulle ga pa bio vid Leicester Square precis innan jag akte pa Sverigesemester sa passade vi pa att kika in. Det finns flera likadana i USA och det marks verkligen att konceptet ar ameriskanskt. De har gjort karaktarer av de olika fargerna som finns pa M&Ms och skapat en hel varld kring dem. De har personligheter och olika rum i den stora affaren dar man ocksa naturligtvis kan kopa chokladen i tusen olika farger och former med olika leksaker till. Det gar aven att kopa klader, heminredning och spel - allt i klara, glansiga farger!

Att mycket av leksakerna och godiset hade tagits direkt fran de amerikanska affarerna var inte svart att lista ut da det var ganska tunnt med souvernirer som var Londonbaserade medan det gick helt latt att hitta Lady Liberty med en M&M i handen att kopa hem och pynta med. Mojligtvis kommer det mer och mer London-saker nu nar de oppnat och far etablera sig.

Lite krystat kandes det, som svensk, att ga omkring dar pa vaningsplan efter vaningsplan med samma fargglada saker man kan kopa pa farjan over till Gotland, men till det tredubbla priset. Dock ar det ju roligt att ha sett och gillar man choklad och fina farger sa kommer man i alla fall att imponeras av de vaningsplan som ar fyllda med ror fyllda med M&Ms som man kan kopa i losvikt.

Bakom twitter, google+ och tumblr kommer bloggen har inne lite i skymmundan ibland. Speciellt nar det inte hander sa mycket, utan man bara reflekterar over det dar lilla, vanliga. Idag har jag i alla fall givit med mig, tagit tjuren vid hornen och gjort arets CSN-ansokan. Att fylla i sjalva ansokan tar ju inte manga minuter, men att hitta email med information som bevisar nasta ars terminsavgifter och klura ut hur jag ska redovisa mina resultat pa basta satt, det tar en stund. Framfor allt sa tar det 2-3 timmar att signera skiten pa slutet med Nordeas e-legitimation. Forra aret tog det 5 timmar, 2 telefonsamtal till Nordea och en hel del tarar minns jag. Det slutade med att Nordea sjalva medgav att den enda losningen nog var att skriva ut ansokan i alla fall och skicka in den pa posten ala 1992.

Varje ar ar det samma sak - jag hinner knappt fa mina resultat fran foregaende, just avslutade, skolarets exams, forran det kliar i hela kroppen och jag vill ta mig an nasta ars moduler. Den har gangen de sista, sedan ar jag klar. Precis som vanligt har jag redan tittat ut vilka bocker jag sa kika pa for nasta ar. De ar manga och dyra men det far man sta ut med. Det tar ganska lang tid tyvarr att faktiskt klura ut vilka bocker pa the reading list som kommer vara mer behjalpliga an andra men jag brukar spendera lite tid over sommaren till att fraga andra hur de upplevt bockerna samt lasa recensioner pa natet.

14 09 83 - 23 07 11

Självklart glömde jag något när jag klockan sju i tisdags morse lämnade lägenheten i London och tog tåget till Gatwick för att flyga till Arlanda. Hur jag lyckades är lite av en gåta för man kan ju tycka att netbooken och alla dess delar borde vara det första man packar när man lever så pass mycket av sitt liv på nätet som jag ända gör - med C i en annan ände av Europa. Men hur som helst gjorde jag det, igen. Jag glömde strömsladden till min netbook (som heter Boris för övrigt. Efter en DJ i Frankfurt...) precis som jag gjorde sommaren innan den förra! Som tur är får jag 12-13 timmar ur mitt netbookbatteri nar jag drar ner ljusstyrkan i skärmen lite så det har funkat, och Sandra har ju nyckel så hon postade sladden till mig redan på tisdagskvällen så den borde dyka upp snart. Vi har också, precis som i ganska många svenska hushåll, fler datorer än familjemedlemmar här hemma så nu får jag låna en annan laptop och kämpar på med den svenska tangentbordet som är annorlunda än mitt brittiska. Fingrarna har svårt att hitta till de nya tangenterna - å, ä, ö och det är lite problematiskt att hitta symbolerna utan att tjuvkika ibland, och då är jag van vid att dundra på utan att ens fundera på att titta efter var tangenterna faktiskt sitter. Det sitter ju i fingrarna liksom.

Jag har redan hunnit komma ikapp mig lite med vänner jag tappat längst vägen och gjort lite mindre utflykter med familjen. Det är skönt att vara lite upptagen, att ha lite att distrahera mig med, medan det samtidigt att skönt att ha undervåningen för mig själv på kvällen, titta pa tv, läsa en bok och säga godnatt till C i lugn och ro, precis som hemma.

Harom dagen kopte jag lakrits inne pa Mr Simms Olde Sweet Shoppe, enda stallet man kan fa tag pa saltlakrits haromkring om man inte vill aka in the Totally Swedish i Marylebone eller till IKEA i Croydon (dar utbudet ar ganska sa precis begransat till Malacco's Salta fiskar). Sa nu sitter jag, i leggings och hoodie under ett molnigt himlavalv, ater lakrits och klurar pa min blogg-design medan C gor gud vet vad. Tidigt var hon uppe i morse i alla fall, sa pass tidigt att jag undrade om hon ens gatt och lagt sig. Designen har ju varit densamma har inne sedan tidigt 2007 i alla fall, och samtidigt som jag blir sugen pa att fornya sa skulle det kanns lite konstigt ocksa. Alternativet jag har i huvudet just nu behalla Tom i min header, men pa ett helt annat satt, men kanske vore det kul att satta sig med Photoshop och snickra pa nagot helt nytt? Total forandring?

Forandringar ar ju sa skrammande. Bara den kommande, hogst tillfalliga vaxlingen England-Sverige kanns stor och jag oroar mig for hur bara det ska kannas. Jag ska ju bara pa semester men undrar anda - tank om jag missar nagot viktigt har hemma? Tank om jag blir jatteuttrakad, jattesnabbt?

Allra helst hade jag velat ha mina resultat fran arets exams innan jag aker, for tank om nagot inte gatt som det ska? Forra aret klarade sig inte ens halften av alla som satt Equity, sa tank om jag inte gjort det heller och maste tillbaka i Augusti for att sitta provet igen? C havdar att hon kommer ata en hatt om jag inte klarat mig, och det vore ju i och for sig intressant att se men jag hoppas nog i alla fall att hon slipper och att jag kan slappna av, aka hem till mamma ett tag och inte behova aka tillbaka hem igen forran i September nagon gang.

I morgon ska jag traffa Sam, som jag inte traffat pa flera manader trots att vi bor i samma stad. Det blir tyvarr latt sa nar man bor i en sa pass stor stad som London och man bor i olika delar. Man springer inte pa varandra och blir paminnd om hur tiden rusar ivag och "vi maste ses!" utan istallet maste man aktivt se till att man befinner sig pa samma stalle vid samma tillfalle. I samband med att fransmannen akte tillbaka till Frankrike sa missade jag hennes house warming party, sa nu nar jag vet att jag ska aka till Sverige i ett par manader sa kande jag att det var viktigt att vi fick ses i alla fall.

Sista veckan i England innan jag aker pa ovantad Sverigesemester. Ovantad for att jag inte trodde det skulle bli nagon Sverigetid alls i ar men harom dagen slog jag till pa en flygbiljett fran Gatwick till Arlanda. Nar solen spillde over horisonten, blek och vat, i morse lag jag vaken och sag den flyta ut over himlen. Jag maste dock ha somnat om for nar jag vaknade nasta gang hade den vaxt sig stark och citrongul pa himlen och det lag ett varmt band av sommarljus over mitt ansikte. Klockan var en bra bit over 12 och jag har forsokt jaga ifatt mig sjalv och tiden hela dagen. Jag springer cirklar kring mina tankar, som trasslar sig mer och mer samtidigt som jag forsoker hinna med sant dar smatt som jag maste gora innan jag aker.  Jag har betalt rakningar och hunnit med att kopa fodelsedagspresenter inne i stan.

Plotsligt ar det middag redan, Sandra tittar pa The Daily Show och jag lagar mat och packar redan - i huvudet, bockar av vad jag maste tvatta, vika, ta med. Det gar runt i huvudet, runt, runt och jag forsoker att inte erkanna for mig sjalv hur jag oroar mig redan, som vanligt, for hur det kommer att bli. Jag kanner mig alltid narmre C nar vi befinner oss i samma tidszon, men jag ar inte frammande for hur vi rent geografiskt inte kommer narmre varandra alls. Istallet stracker jag bara pa min langtan och saknad annu mer. Drar i den, tojer och sprider tills det gor ont i sommarna. Jag blir radd, livradd i hela kroppen att nagonting kommer ga sonder - och att det kanske ar jag.