Vilken dag!

Att vara hemma hos mamma och halsa pa kanns lite som att vara pa hotell, fast battre. Jag hade sista dagen pa kontoret med kollegorna pa torsdag - vi borjade med Champagnen och jordgubbarna ratt tidigt och var inte sa produktiva pa eftermiddagen precis, och nu ligger 100% fokus pa J och mitt eget foretag en stund framover. For att fira det lite extra flog jag hem till mamma igar eftermiddag.
 
Det var totalkaos pa Gatwick da de hade ett elfel som paverkade ledningstornet och jag fick for forsta gangen uppleva live att flygplan kan tuta pa varandra precis som sma arga bilar! Det var ett Norwegian-flyg till Kopenhamn som skulle ha avgatt 08.20 som kl. 14.00 fortfarande stod som "forsenat"... jag tror nog att dem hade kunnat lagga ner och stalla in det flyget. Samtidigt la SAS incheckningssystem ner sa aven dar blev det kris och katastrof och jag trodde nastan att jag skulle grata av ljudnivan inne pa terminalen dar en stund. Men, men. Istallet satte jag mig och laste Awareness av Osho om meditation och att ga in och vara helt och hallet medveten av sig sjalv och att hitta sitt eget centrum. Det maste ha sett lite skoj ut... totalt kaos och sa jag som sitter i mitten och laser om meditation for att blockera ut alltihop.
 
Hur som helst sa hade kabinpersonalen pa mitt flyg vaknat pa fel sida igar och borjade flygturen med att tala om att klagomal fick man minsann rikta mot deras chefer via hemsidan, inte till dem. Jag tror inte att det var nagon som hade nagra klagomal innan flygvardinnorna insisterade pa att det minsann finns klagomal, men det ar ju ocksa ett satt att jobba pa forstas... jag tror att stressnivan verkligen gick genom taket dar frammat eftermiddagen. Det var ingen som var riktigt klok och mannen brevid mig fick tokryck nar personalen inte lat honom sitta dar pa forsta raden med sin resvaska vid fotterna. Han skrek och gapade att ingen minsann fick ta pa hans vaska... jag laste vidare om min medititation och latsades att hela varlden inte hade gatt och blivit helt galen. Nar vi sedan lyfte sa fick vi cirkla kring Gatwick tre varv innan det var var tur att kora pa den "rutten" som vi behovde. Det var alltsa ko bade pa marken och i luften! Till min stora besvikelse var det dock ingen som tutade i luften. Det var lite mer sansat dar...
 
Val hemma hos mamma sa bjods det ju pa tacos, sa klart.

Note to self

 

Internationell paskhare

Ska man gora nagonting i det har landet pa en sondag sa maste man oftast gora det med tuppen. Jag var vaken riktigt tidigt i morse, men inte riktigt med flit utan jag tror att nattbussen maste ha gatt forbi eller att jag blev vackt av nagonting annat for 05.45 ar det i alla fall lite tidigt att ga ivag till Posten. Nu ar klockan nastan 10 i alla fall och jag ska bara ata upp min yoghurt och hoppa in i duschen sen ska jag ga in till stora Postkontoret pa Eden Street dels for att deras oppettider ar lite mer generosa men ocksa for att personalen inte riktigt ar lika trott pa mig som personalen i vart lilla Postkontor langre ner pa gatan. Jag skickar namligen ofta ganska stora paket till USA och oj, oj vad jobbigt det ar att hantera for dem tydligen. Att jag sakert pa egen hand sett till att dem overlevde finanskrisen (varje paket kostar ca 700 kr att skicka) det funderar dem mindre over, tanterna.
 
Idag ar det ett lite mindre paket som galler, men det ska till Kalifornien fortfarande. Det ar paskharen som ska skutta over Atlanten. Jag har tva tvillingpojkar i Los Angeles (gemensamma vanner och fd. skadespelarkollegor till J eftersom att dem spelade hans son i nastan sju ar) som i vanliga fall far chips med bacon-smak och Lego anda fran London men nu ar det paskagg som galler. Det blir riktigt bra timing halsade deras mamma igar da dem precis fatt veta att de missat ett Disney Channel-jobb och behover nagonting att se fram emot. Kanske hinner jag kika pa lite Lego innan jag gar till Posten i alla fall. Nar man ar 9 ar gammal sa fixar ju Lego det mesta. Nar man ar 26 ocksa faktiskt...
 
Picnic i Regent's Park i somras efter Hamley's raid och Madame Tussauds.
 
Vi har visning pa lagenheten igen i eftermiddag men sa fort den ar over sa ska jag mala om i hallen. Vitt bara, precis som det ar nu men med lite mindre an en manad innan det ar dags att flytta ut sa kanner jag att jag maste borja lite smatt med alla forberedelser. Pa med Spotify bara sa kan jag nog underhalla mig sjalv lange nog.
 
Jag har aven borjat packa och hjalp vad fort det gar att fylla vaskor och kartonger. Med det i atanke sa funderar jag nu pa att lagga lite fler saker pa eBay, mest signerade klader och manus och annat. Det har legat hemma till tavlingar och annat men jag vet inte om jag orkar flytta med grejerna samtidigt ar det ju dumt att gora sig av med saker man kommer pa att man hade behovt senare. Jag vill inte rensa for mycket... usch att det ska vara sa svart. Det hjalper inte heller att jag ar ganska (okej valdigt) sentimental av mig.

World Water Day

Det ar alltid roligt nar man kan hjalpa till och gora stor skillnad med sma medel. Idag hade t.ex var stora chefs executive assistant en deadline kl 17 hos ett tryckeri som ska trycka upp hennes save the date och inbjudningskort infor hennes brollop. Hon och hennes fastman aker till Sydafrika over pask och man kan verkligen se stressen i hennes ogon nar hon tappert forsoker fa bade sitt jobb men ocksa brollopsforberedelserna fardiga. Hennes syster har designat materialet men inte skickat henne nagonting egentligen tryckfardigt. Nar klockan hunnit bli kvart over fyra sa tog jag helt enkelt over, jag bad om att fa filerna, rattade till stavfel och andra smafel som jag hittade och ordnade med tryck-klara PDF-versioner till Mercedes. Det tog mig inte manga minuter men for henne gjorde det stor skillnad och det ar alltid trevlig att kunna hjalpas at.
 
Nagonting annat som vi alla kan hjalpas at med ar att ta hand om vara resurser och bland det viktigaste vi har ar vart vatten. En otrolig organisation som arbetar varje dag med att etablera tillgang till rent vatten som en mansklig rattighet ar DigDeep. Den 22 mars ar det World Water Day och det firar dem och manga med dem, med ett Twitter-party den 20 mars. I var del av varlden har vi tillgang till varldens basta vatten. Tyvarr ar det inte sa for alla i varlden och det som ar sa viktigt med det DigDeep gor att de inte ar en valgorenhetsorganisation. Istallet arbetar de aktivt med lokala samarbetspartners och invanarna i de drabbade omraderna for att starta, genomfora och folja upp projekt med inriktning pa hallbarhet och utveckling och alltid med manskliga rattigheter och vardighet som utgangspunkt.
 
 
 
Nar James fyller ar eller fans vill hedra honom pa nagot satt sa uppmuntrar bade han och jag hans fans till att donera pengar till just DigDeep istallet.
 
Jag kommer att donera pengar till DigDeep och deras arbete runt om i varlden den 22 mars och kommer aven att twittra tillsammans med dem den 20. Om nagon annan skulle vilja ta del av festen pa twitter sa ar det bara att twittra @DigDeepH2O sa skickar dem information.

Forandringar

Med konstig energi i hela kroppen redan fran kl 06.15 stadade jag lagenheten i morse och slangde igar kvall upp ett par mobler pa eBay. Det ar egentligen inte pengarna jag vill at, utan det jag ser mest fram emot ar att den eventuella koparen kommer och hamtar grejerna. Vi har bestamt oss for att flytta och jag startar hellre pa ny IKEA-kula nar jag vet hur nya lagenheten ser ut an att slapa pa det gamla moblemanget. Ett tag var jag inne pa att magasinera sakerna i ett par manader men det skulle kosta £27 i veckan och det kanns bortkastat.
 
Redan efter ett par timmar var en byra sald och strax innan lunch kom en trevlig liten kvinna forbi med sin dotter och hamtade den. Vi hjalptes at att bara den till hennes bil och nu kanns mitt rum lite tomt. Jag testade att moblera om lite for att fylla ytan med nagonting annat men det kanns fortfarande lite markligt. Under tidiga kvallen idag blev sedan min sang sald den med - skont sa slipper jag oroa mig for var den ska ta vagen sen. Nu ar sanggavlarna nermonterade och redo att fa aka hem till sina nya agare i morgon kvall nar bade jag och koparen kommit hem fran jobbet. Sjalv tycker jag att det faktiskt ska bli lite mysigt att campa pa golvet med min madrass de sista veckorna nu. Den ar sa pass skon att det inte gor nagonting.
 
Nu har jag precis atit kalkonfars med bbq-krydda, svamp, mango, banan och bladspinat till middag - later kanske skumt men ar en av mina favoriter och eftersom det ar min basta vans 25-arsdag i morgon sa ska jag nu stalla mig och baka cupcakes. Det blir helbra med tanke pa flytten det med. Jag har namligen ett helt skap i koket fullt av strossel och atbart glitter och gud vet vad. Nu pa med Spotify och fram med mjolet!
 
Mojligtvis att jag maste ga en snabbis till affaren forst... agg var det ja... 
 
 
 
Kladdkakan som jag bakade till Emmas fodelsedag forra aret.
 

Sista resan

Det ar nastan, nastan omojlgt att halla ogonen oppna, sa trott ar jag nu trots att klockan bara ar fyra och jag tog sovmorgon till kvart i sju i morse. Jag ar verkligen helt slut i hela kroppen. I nastan tva timmar korde vi mellan danska sma gardar for att komma hit till Aalborg och deras lilla (men stadigt vaxande) flygplats. Jag maste bara halla mig vaken i ett par timmar nu sa kan jag sova en halvtimme pa flyget till Kopenhamn. Jag ar sa trott att jag blev illamaende och aksjuk i bilen, sadar som jag egentligen bara blir har uppe nu. Det hande sist ocksa, nar jag gick pa stark medicin for mitt diskbrack. Kanske minns kroppen och hjarnan bara det och det ar darfor jag nu sitter och kanner mig sjosjuk pa torra land.
 
Faktum ar att det ar en historisk dag idag. Resan hem till London via Kopenhamn ikvall blir min sista jobbresa for foretaget jag arbetat mer an heltid pa under nastan tre ar. Idag ar den sista dagen av tre ar med 200 resedagar. Vissa veckor, under tre ars tid, har jag suttit pa 12 flygplan. Nu ska jag plotsligt flyga hem och stanna dar, sova i min sang och laga mat till mig sjalv istallet for att ata pa restaurang eller pa ett tag eller flyg.
 
Det kanns stort och sa otroligt efterlangtat aven om jag ar tacksam for aventyret och alla manniskor jag mott och fatt lara kanna. Har i Aalborg kommer jag att sakna otroligt manga av dem som faktiskt har blivit kollegor och vanner och jag hoppas kunna komma tillbaka senare och halsa pa utan den stress och press jag upplevt som speciellt tuff under de sista sex manaderna. Istallet kommer jag nu att kunna lagga mer fokus pa mitt egna foretag, pa J och pa nya aventyr nagon annanstans.
 
En isglass senare och jag kanner mig i alla fall lite piggare. Jag fryser och kanner mig varm pa samma gang och raknar med en dunderforkylning lagom till jag slar upp ogonen i morgon bitti. Det brukar bli sa... kroppen vantar till det ar okej, tills jag slappnar av och egentligen har tid att ga pa gymmet och langa promenader i Richmond Park. Det far vara okej. Det far losa sig.
 
I morgon ska jag planera min och J's resa till Norge. Sedan ska vi planera var New York-resa, jag och tva kompisar. Det blir forsta veckan i augusti, som ar var rese-vecka tillsammans. Forra aret var vi i Boston den veckan tillsammans med J och aven om jag skamtar om att jag kan slapa med mig honom sa tror jag att det blir en ren tjejvecka istallet. Vi ska traffa en gemensam van som bor i New York och helt plotsligt kande jag mig som Pippi Langstrump. Jag maste liksom ordna nytt jobb nu sa att jag har nagonting att ta semester ifran. Precis som Pippi som bara gick till skolan sa att hon kunde fa sommarlov.
 
 
Men det ska nog ga. Jag maste bara fundera ut precis vad det faktiskt ar ja vill gora. Jag har ju som mal att inte rusa in i nagonting utan att faktiskt kanna att det ar spannande och roligt att jobba igen. Jag vill kanna mig motiverad och inspirerad. Sedan ar det klart att det finns fa jobb som ar roliga varje dag men jag vill i alla fall kanna att det kanns 100% ratt. New York loser sig. Det gor det alltid, och jag har bestamt att jag ska slosa mindre energi pa att oroa mig under 2015.
 
Om inte annat kan ju jag och J alltid rymma till Australien.

Snart

14 arbetsdagar kvar. 14. Det kanns ibland som en hel evighet och andra ganger far jag panik i hela kroppen... men jag angrar mig aldrig. Anger kanns onodigt och jag ser ingenting produktivt i det men jag har heller ingen anledning till att vilja ta tillbaka mitt beslut att saga upp mig. Istallet planerar jag for nasta aventyr sa fort jag far en stund over och forsoker tappert att inte vara nervos infor den dar stora dagen i maj. Kanske oker vi till Norge innan det, jag och J. Han fragade om jag var upptagen veckan innan vart event vi annordnar tillsammans och vi skrattade tillsammans for jag ar ju precis lika ledig som han ar.
 
Att pasta att solen skiner over Aalborg idag, det vore en overdrift, men det regnar inte i alla fall och efter 10 timmars somn for forsta gangen pa over en manad och en hotellfrukost jag faktiskt hade tid att njuta av ar jag nu sugen pa en langpromenad. Aalborg ar inte riktigt lika fint som Odense dar jag tillbringat ett par helger denna vinter och var men langs vattnet finns en gangvag som jag ska testa och se vart den leder. Jag ska lata den dar filmen spela i huvudet, som en god van till mig alltid sager. Jag ska fantisera om var jag ska och vad jag ska gora och just nu aterkommer tankar om Australien for nasta event. Jag maste bara salja ideen till min partner in crime ocksa, J. Han ar inte svarflirtad men bast ar kanske att fa Kopenhamn avklarat innan vi rusar in i nasta projekt tillsammans.
 
Nar jag kommer tillbaka ska jag ta tag i lite jobb som vantar och forsoka att inte lata mig distraheras av min ny-gamla guilty pleasure - Made In Chelsea. Jag hade glomt hur beroendeframkallande det ar men ocksa hur irriterande majoriteten av karaktarerna ar. Bade Jamie och Spencer vill jag sla ner atminstone fem ganger per avsnitt for att inte tala om Lucy. Helt otroligt att jag trots det helt enkelt maste se nasta avsnitt sa fort det tar slut. En annan serie som jag foljer just nu ar MTVs Eye Candy. Upplagget ar otroligt farfetched och absurt men med Casey Deidrick i en av huvudrollerna sa spelar det inte sa stor roll. Casey som ju alltid kommer vara lillebror DiMera i mina ogon.
 
 
Eye candy, indeed.
 

Mitt i natten, i Odense

Klockan ett pa natten lyfter jag min tunga resvaska upp for trappen till ett hotell dar jag inte behover presentera mig i receptionen och mobilen och datorn slar automatiskt over till deras wifi. Jag ler artigt och ber om ursakt for att jag anlander sa sent - som om tjejen i receptionen suttit vaken precis just for min skull. I hissen pa vag upp till rummet (som jag noterar att jag bott i ett dussintal ganger tidigare) flyger en lista forbi i huvudet, en lista pa saker jag ju skulle gjort idag, samtal jag skulle ha ringt och email jag skulle ha skickat pa taget. Listan tar aldrig slut och jag ligger pa sangen, fullt pakladd och dricker klunkar av ljummet, avdankat bubbelvatten och raknar minuterna i huvudet tills jag maste infinna mig vid frukostbordet nere i restaurangen i morgon bitti - som faktiskt redan ar idag. Klockan ar ju kvart over ett pa morgonen. Motet borjar ju klockan sju.
 
Jag maste tvatta haret, tanker jag, men reser mig inte upp. Det finns inte en enda muskel i hela kroppen som vill lyssna. Fem veckor. I fem veckor ska jag latsas att manniskor bara behover 4 timmars somn per natt och att hela varlden rasar om jag inte finns tillganglig pa telefon, per sms, email, roksignal och flaskpost 24 timmar om dygnet.
 
Fem veckor.
 
Ingenting ar roligt nar man ar sa trott och under sa pass mycket press. Minuterna tickar forbi och jag far ont i magen nar jag tanker pa morgondagen och dagen efter det... och dagen efter det. 5 veckor kanns som 50. Hela kroppen gor ont och jag vill grata men orkar inte. Det finns inte plats i huvudet till grat. Jag har ju hela huvudet fullt med saker som ska goras och hela brostet fullt med angest over att det inte finns fler timmar per dygn. Vem ska uppfinna fler timmar? Vem ska hitta mer tid till folk som mig?
 
Ogonen branner och jag staller klockan pa 5.30. Pa nattduksbordet ligger den senaste boken om varlden och hjarnan och sjalen. Om inre lugn och det som faktiskt ar viktigt. J har tipsat och rekommenderat och jag vet att han vet precis hur det kanns att stanga av, filtrera bort och bara kliva upp pa morgonen som en robot och i hemlighet hata att ingenting kanns langre, att allt bara ar. Jag sneglar lite pa boken och tanker att det ar riktigt ambitiost av mig att ens fundera over att hinna med att lasa den... och att inte kanna mig skyldig nar jag val gor det. Finns det kanske en rapport jag kan ga igenom istallet, eller en presentation jag kan forbereda? Ett email jag kan svara pa? Ett hotell jag kan boka, eller twitter-statistik jag kan analysera?
 
Antagligen. Definitivt. Alltid.
 
5 veckor och 4 dagar. Sen ska jag ta tag i det faktum att jag ar 26 ar gammal och utbrand.

Jengakloss-tornet

Natten lordag till sondag forra veckan lag jag och vred pa mig i sangen till efter 4 pa morgonen. For varje minut som gick blev jag mer och mer stressad och i huvudet snurrade precis allt - ekonomi, framtid, jobb. Hjartat slog sa fort att jag madde illa langt in pa sondagen.
 
Sista dagen pa semestern.
 
Tillbaka till jobbet.
 
Majoriteten av tankarna som susade runt, runt i huvudet och skapade panik i hela kroppen var inte ens jobbrelaterade men anda vet jag att sa mycket av det som kandes fel egentligen ligger dar och trycker. Det ar inte ofta jag erkanner det, och det har inte heller alltid varit sa alls. Mitt jobb har alltid varit tufft och mina vanner och deras familjer sager ofta att de aldrig skulle kunna gora det. Jag tror dem och det ar inte for att jag anser mig sjalv vara nagonslags superperson som kan det ingen annan kan men for att man mar inte bra av att jobba som jag gor - det gor inte jag heller.
 
Mamma visade en insandare skriven av en kvinna som var utbrand och jag borjade grata nar jag laste den. Rad for rad tankte jag att det dar ar jag, det dar ar mitt liv. Enda skillnaden var att jag ar 10 ar yngre och inte har tagit mig ur det utan jobbar pa som vanligt. Ska man vara petig jobbar jag mer an vanligt. Jag har mer ansvar, langre dagar, fler arbetsuppgifter och en relativt ny chef som inte ens gor halften av vad han ska. Jag forsoker da skydda mitt team och mina kollegor och kunder genom att jobba annu mer for att dolja att han inte vet vad han gor. Det vrider och vander sig i hela magen nar jag tanker pa alla de ganger jag papekat denna vecka som gatt att "ja men det ar inte mitt jobb" och hur jag sedan behovt gora det i alla fall tillslut medan mitt eget jobb vaxer och vaxer i mailkorgen och pa skrivbordet.
 
Jag har en kar och valdigt klok van i New York som alltid lyssnar och hon stoppade ner foten tillsammans med min mamma for nagra manader sedan och sa att nu sager du upp dig! Det kandes galet och oansvarigt. Ska jag, som har fast, tryggt jobb och bra inkomst (men en stressniva som ar enorm och en livskvalitet som ligger pa botten) ta mig ur den situationen bara for att jag mar daligt? Tanken hade liksom inte slagit mig tidigare. Konceptet kandes frammande och tvartom. Jag har ju alltid planerat i forvag, inte gett upp for att det varit svart. Det tog ett par manader med pep talks fran mamma, M borta i New York och min fina, fina J som ju uppepa mitt heltidsjobb ar min uppdragsgivare i Los Angeles for att jag skulle forsta min egen situation och det val jag faktiskt har. Jag arbetar alltsa i daglaget mer an heltid i en tidszon och varldsdel medan jag samtidigt jobbar i en helt annan.
 
Jag visste ju hela tiden att man kan inte leva sahar, men att just jag bara darfor skulle fa slippa det hade inte sjunkit in tidigare. Sen kom dagen i alla fall da jag efter en vecka av grat i halsen och faktiska tarar pa toaletten pa lunchrasten klev in till min chef som i sin egna lilla varld vagrade forsta vad brevet ens betydde. Sa hur ska jag tolka detta? Det var hans forsta fraga nar han tittat en stund pa brevet framfor honom som pa gransen till latt engelska forklarade att jag tackade sa mycket for mig och angav datum for min sista arbetsdag.
 
Jag sager upp mig, svarade jag. Han forstod fortfarande inte och fragade om jag i alla fall inte kunde jobba ett ar till for att det vore bast for foretaget. Han sa att han visste att jag hade varit overarbetat och utnyttjad, han hade hort det fran andra som varnat honom att jag skulle saga upp mig snart om han inte gjorde nagonting at det men forklarade att eftersom jag inte sagt nagonting till honom sa var det inte hans sak. Jag ville nastan resa pa mig och ga. Varje vecka, manad ut och manad in hade jag talat om for honom att det gar inte mer. Jag orkar inte jobbar for fyra personer. Jag ar bara en person. Jag orkar inte ga in pa kvallar och helger, varje dag, varje vecka for att jobba ikapp far de tre personer som slutat aret innan av samma stressrelaterade orsaker. Jag orkar inte. Han hade skrattat och gett mig fler av hans egna arbetsuppgifter och jag gjorde dem med hjartklappning och panik tryckande over brostet samtidigt som jag forsokte dolja att nagonting var fel for kunderna. Det var ju inte deras fel!
 
Jag kanner mig som ett jenga-spel, forklarade jag for honom for hundrade gangen den manaden. Jag kanner mig som ett jengakloss-torn som ar slutspelat efter ett drag till. En kloss till som du puttar bort sa rasar allting, hela jag kommer rasa och det ar slutspelat. Han forstod fortfarande inte och pekade pa kalendern for aret. Jag behover dig till de har fem projekten i februari, mars och april tjatade han och jag satt dar med alla halen fran klossarna i tornet som redan plockats bort och kande att jag ville skratta rakt ut. Jag tittade pa kalendern jag med, fast jag kan den utantill och papekade att alla fem projekt ligger parallela i tid, pa fem olika kontor i tre olika lander. Vi hade en 20 minuter lang diskussion om huruvida det ar mojligt for mig att dela mig sjalv pa fem och infinna mig sjalv pa fem olika platser samtidigt under 3 manaders tid - och hur jag faktiskt sagt upp mig. "Vi sitter har for att jag sagt upp mig!" paminnde jag. "Stanna till efter pask i alla fall," tyckte han. "Det ar bast sa, for foretaget. Vi har ingen annan som kan gora allt detta jobb."
 
Medan vi satt dar kande jag som att jag betraktade hela motet utifran. Jag stod vid sidan av och lyssnade pa mig nar jag sa att det ar inte fysiskt eller psykiskt mojligt att en person ska ta pa sig hela det ansvaret och for forsta gangen pa over ett ar kande jag att det var okej att heja pa mig och inte foretaget. Det ar ett foretag, tankte jag som stod brevid. Anstall nya projektledare. Manniskor byter jobb hela tiden... men jag ar en person. Jag ar en person som inte kan ersatta mig sjalv nar raset kommer och jag inte orkar laga mig sjalv igen. Precis som kvinnan som skrev insandaren sover jag inte mer an fyra timmar om natten. Jag kan inte ga pa bio eller film, jag kan inte slappna av eller fokusera sa lange. Jag kan inte lasa bocker langre utan att bli stressad av annat jag inte gor under den stunden. Jag tycker inte langre om saker jag brukade tycka om. Ingenting ar roligt langre, allting ar en kamp mot klockan och alla dygnets timmar, hela veckan, gar ut pa att forsoka vrida upp tempot ytterligare, inte for mig skull, men for min chef. Nar man ar hogpresterande sa racker det med att dra ner pa tempot till helt vanligt tempo for att det plotsligt ska se ut som att du inte gor det du ska och dar satt jag nu framfor min chef och bad om att fa sluta nar min uppsagningstid och att fa jobba heltid, inte mer an heltid fram till det datumet.
 
Han forstod fortfarande inte och papekade igen att det fungerar inte sa for vi saknar personal. Du saknar personal, tankte jag dar jag stod som utanfor min egen kropp och sag pa honom, och mig sjalv, med nya ogon. Jag tankte pa hans ansvar som chef och hans lon och frihet. Jag tankte pa foretagets agare som gett honom pengar till att investera i precis hur mycket personal han ville men hur han inte hade formaga att organisera sig tillrackligt val.
 
Det slutade med att jag fick ta pa mig rekrytering ocksa. Det slutade med att jag fick borja sova varannan natt sa att jag kunde jobba varje dag och varannan natt. Det gav mig extra arbetstid men inte ett ore mer i betalt. Till historien hor att vi inte har nagon som helst overtidsersattning och nar jag val star dar min sista dag senare i var sa  har jag ingenting mer i bagaget for att laga mig sjalv och kunna aterhamta mig sjalv an vad jag haft om jag precis, precis bara gjort det som kravs av mig och knappt det.
 
Men sa ar jag ju jag, och ingen annan. Jag kommer alltid vara den som satter press pa mig sjalv att prestera lite till, att gora lite till... men jag maste gora det for mig. Jag maste gora lite till dig mig, min utveckling, min halsa, mitt liv.
 
I var kommer jag endast att jobba for J borta i LA en stund medan jag upptacker allt jag tycker om i livet igen. Jag ar samma ambitiosa person som jag alltid varit och behover bara en chans att dromma igen. Jag gav upp allt sant for att det helt enkelt inte fanns tid. Det finns det fortfarande inte men J och jag ar lite i samma fas just nu sa forstar varandra. Det kommer bli en spannande var!
 
2015 kommer bli ett spannande ar.

Kulturkrock

Jag sitter bokstavligt talat och vantar pa att min Loka paron ska bli kall. Pappa hade med sig tre stycken 2-liters flaskor till mig nar vi skulle fira min fodelsedag och jag blev ungefar lika glad for dem som jag blev for mina faktiska fodelsedagspresenter. Det ar galet dumt att britterna ar sa emot smaksatt vatten... eller i alla fall smaksatt vatten med kolsyra. Smaksatt stilla vatten har dem, men det bluir ju bara som blaskig saft. Det har i alla fall blivit lite av en rolig grej det dar med min karlek till Loka, och speciellt den med paronsmak sa nar jag ar ivag pa jobbresor i Sverige och Danmark sa star det ofta Loka och vantar pa mig pa mitt hotellrum nar jag checkat in, for att den som ar bokningsansvarig vet att jag blir glad da. Mina kollegor koper ocksa alltid Loka paron till mig nar de kan. Det ar akta karlek det!
 
Idag vaknade jag lite halvt kallsvettig och kande hur det riktigt krop under huden pa mig av stress som jag egentligen inte vill lata mig sjalv tanka pa eller kanna igen. Jag blundade envist en stund till och latsades att jag sov. Hunden kom hem fran sin promenad med mamma och la sig som en sten pa mina ben och efter ett tag var jag ju bara tvungen att erkanna for mig sjalv att jag var vaken. Det ar ju sa dumt nar man har, ofta sma saker, som man skjuter pa och sa later man stressen vaxa i takt med att man kanner sig skyldig och dum for att man inte tagit tag i det med en gang. I vaskan fick jag syn pa ett kvitto och det slog mig att jag aven maste skicka in min reserakning for december. Suck och ston. Nar man ar ledig vill man ju bara vara ledig. Ikvall har jag i alla fall gjort och skickat in den dar reserakningen och det kanns bra. Har aven tagit mig i kragen och till 99% gjort klart det andra jag hade som lag och skavde och grodde en kall klump av stress i magen pa mig. Jag kan finjustera i morgon. Det ar ju sa fanigt for nar man val satter sig ner sa ar det ju aldrig sa svart och jobbigt som man byggt upp i huvudet att det ska vara. 
 
Hur som helst sa ar det forberedelser infor min Performance Appraisal som jag ska ha nasta vecka nar jag ar tillbaka pa jobbet. Det fungerar ungefar som utvecklingssamtalen gjorde nar man gick i skolan, och ar en utvardering av mina framgangar, min utveckling och mina mal. Att tala om for sin chef hur himla bra och duktig man ar gar ju lite emot hur de flesta manniskor fungerar tror jag. Som svensk ar det kanske ibland extra svart att skriva ett 4 sidor langt dokument om hur javla duktig man ar, men det ska ju goras. Sedan ska man ju vara mogen about it ocksa saklart och balansera allt det dar duktiga med lite nyttigt "det har vill jag lara mig och bli battre pa". Svarast ar nastan biten som handlar om feedback till ledningen, foretaget och arbetslaget. En ganska glasklar punkt pa dagordningen pa ytan kanske, men nu jobbar jag for ett amerikanskt/Nya Zeelandskt foretag i Storbritannien och da oser man inte ur sig forsta basta sanning precis utan det ar viktigt med artigheter och val balanserade halvsanningar. Later hemskt kanske men kulturen ar sa pass osvensk att dar man i Sverige inte ska krangla till det i onodan ska man helst i England linda in saker a ting sa mycket man kan. Hur det later ar bra mycket viktigare an vad man sager. Formalia ar viktigt. Ord for ordens skull ar viktigt.
 
 
 
 
Sjalvklart marker man aven som svensk i utlandet hur mycket skumt vi svenskar har for oss ocksa, och vad som kanns typiskt svenskt som man skrattar at nar man ser det med lite distans. Det finns t.ex. en brittisk kille pa Youtube som mina kollegor alskar. Han har flyttat till norra Sverige for att jobba och gor lite parodier pa hur vi beter oss (nar vi inte sitter brevid framlingar pa bussen, gar hem lite nar vi vill fran jobbet, ater makaroner med ketchup pa och alltid ar tidiga till allting). De skrattar sa de nastan dor hemma i London nar de tittar pa honom och alskade aven filmen fran Eurovision Song Contest nar aven stadsministern maste satta sin egen kopp i diskmaskinen for att hans mamma inte jobbar pa Rosenbad... Dem tycker att vi ar helskumma som har platta organisationer dar alla har en rost och input. Haftigt saklart att man kan vara sa olika fastan vi rent geografiskt inte ar sa skilda at.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Gym och kalas

Fodelsedagsfirande 2 av ? klart. Pappa och hans sambo kom hit ikvall pa middag men da min faster och hennes sambo inte hade mojlighet ikvall sa kom de over i torsdags istallet. Nasta vecka nar jag kommer hem till London ska jag forst fira med tjejerna jag delar lagenhet med, sedan med ett gang jobbarkompisar och sen med ytterligare ett gang kompisar... sen far jag se om jag staller till med nagot lite mer officiellt kalas ocksa dar pa slutet. Jag fyller ju 25 namligen, och det ska ju firas ordentligt.
 
Nu ar det bara nagra dagar kvar pa Sverigevistelsen och jag har smygkollat i jobbmailen och vet vad som vantar. Har till och med ett och annat jag kanner att jag maste ordna med for jobbets rakning innan den 9 januari nar jag ar tillbaka pa kontoret och det kanns lite jobbigt. Jag onskar att jag vore en sadan dar person som bara blint och utan samvetstvivel kunde slappa allt och konstatera att "nej men jag ar faktiskt ledig". Istallet hatar jag att lata folk vanta pa saker och ting, och da spelar det ingen roll om det ar vardag eller helg, dag eller natt. Det gor att jag ibland kor rakt in i kaklet, och nog egentligen sliter pa mig sjalv mer an vad jag borde ibland, men det kan inte hjalpas. Man ar ju som person precis den man ar.
 
Sista dagarna i Sverige kommer i alla fall att delas med goda vanner bade i Stockholm och i Uppsala och jag tankte klamma in ett par till traningspass. Bade december och januari har jag kommit ivag till gymmet 6 dagar i veckan och fungerar bara det har med pendlingen fran jobbet (eftersom vi nu flyttat vart kontor) sa ser jag ingen anledning till att jag inte kan fortsatta med ett snitt pa i alla fall 5 ganger i veckan framover. Det blir bra det.
 
 
 
Idag gick jag tillsammans med min ena bror och jag sprang 3km som uppvarmning forst innan vi gav oss pa resten. Jag korde mest ben, men vi hade aven lite fokus pa rygg for jag har besvar med mig rygg som jag forut lyckats fa ganska bra ordning pa under perioder nar jag varit med valtranad. Med den erfarenheten i bagaget sa ville jag att vi tillsammans skulle klura lite pa vad som skulle vara bast. Det gick bra och det kanns som att jag har lite av en rygg-plan att ga vidare med. Det kommer bli spannande! Jag tanker aven att jag ska ta lite extra hjalp nar jag kommer hem genom den forsakring jag faktiskt har fran jobbet. Jag har haft problem for lange nu och tycker att jag ar lite for ung for att bara behova acceptera det. Med lite extra traning fran mitt hall och lite extra hjalp fran en lakare eller naprapat sa hoppas jag att vi kan motas pa mitten.

Gott Nytt Ar!

Nayarsafton ar en ratt trevlig dag, med hummer, kraftor, raker och lax. Alltsa bra mycket godare mat an pa julen/midsommar/pask. Desto mindre trevlig ar den dock for var hund, Pemberton. Jag blir lite arg for hans skull, for han ar en sa lattsam, trevlig kille och sa kan ingen tanka sig att halla sig till att skjuta raketer vid tolvslaget utan det ska smallas lite har och dar over dygnet tills han sitter pa helspann har hemma och knappt vet var han ska ta vagen. Vi brukar konstatera att han inte skulle klara sig 10 minuter i ett krigsharjat land, men vem skulle det? Lite sa ser jag pa fyrverkerier i allmanhet. Ett tag sag jag ganska manga dokumentarer om barn i Gaza, som varje dag star hjalplosa pa marken och ser glada farger flyga over himlen for att sedan sluta i forodelse och katastrof sekunder senare.
 
 
Vara raketer ar inte robotar forstas, utan ett satt att fira men jag kan anda inte lata bli att tanka pa alla de manniskor som lever i en verklighet dar smallarna inte representerar nagonting annat an krig.
 
Det ar det jag onskar mig varje ar, att vi ska hitta nagonting att samlas kring vi manniskor. Inte pa ett sadar Froken Sverige-aktigt fred pa jorden-vis men att aret som kommer ska bjuda pa mer liv och mindre onodig dod och forodelse. For samlas och enas kan vi ju. Vi gor det ibland, som nu nar Filippinerna drabbades av en naturkatastrof, da kan vi alla (nastan i alla fall, fanns ju manga Sverigedemokrater som tyckte att vi skulle koncentrera oss pa oss sjalva istallet) halla med om att nu ska vi gora allt vi kan for vara medmanniskor. Jag onskar att det fanns mer att paverka pa sa manga fler stallen, men tyvarr ar det ju svart och det kanns ibland som ett stort svart hal som aldrig gar att fylla igen.
 
For egen del, hemma i den lilla varld jag verkligen kan paverka om jag bara vill, ska 2014 bli ett ar da jag lar mig mer. Inte minst vill jag lara mig mer om mig sjalv. Mycket av mig, mina intressen och mina drommar har liksom pausats av ett otroligt hektiskt schema pa jobbet och 2013 blev det ar da jag verkligen klev in i min roll pa riktigt. Det var inte forran i januari i ar som jag slutforde mitt allra forsta helt egna projekt pa jobbet, i Dublin och sedan slog jag rekord efter rekord inte bara i intakter men i storlek och omfattning pa mina projekt ocksa. Det blev verkligen ett ar da jag gick in for mitt jobb med buller och brak. Det har varit roligt, utmanande, jobbigt och frustrerande. Jag har lart kanna vanner for livet, och hunnit tappa respekt for ett helt gang andra manniskor med mycket snack men otroligt lite verkstad.
 
T5, Heathrow, juli 2013 - där jag spenderat mer tid än hemma i princip
 
Planen ar att plugga nagonting mer efter sommaren nasta ar. Inte for att jag maste, men for att jag vill, for att det ar roligt. Det ska vara nagonting jag tycker ar intressant sa antagligen digital kommunikation eller grafisk design. Jag kommer att gora det pa halvfart, eller kanske t.o.m 25% och helt pa distans men det kommer bli ett bra litet aventyr, det har jag bestamt. Nu nar jag ar forbi den dar forsta chocken pa jobbet, de dar manaderna nar man far ta en massa extra sma simtag for att halla nasan over ytan sa blir jag ibland uttrakad. Jag fastnar i samma gamla rutiner och inser ibland i efterhand att jag har utfort halva jobbet utan att ens marka det, som om jag gjort det i somnen. Jag hittar fardiga dokument och material som jag inte minns att jag skapat men det har jag ju. Det ar ett tecken pa att jag maste utmana mig sjalv. Kanske byter jag jobb helt och hallet 2014. 
 
Det nya aret borjar i alla fall med en ovanligt lang resefri period for mig. Jag ska inte ut och resa alls i januari, forutom resan hem till London. Det blir skont och jag har dessutom 3 langhelger i januari med helt lediga fredagar. Mjukstart!
 
Regnig hemstad. Mitt fina London.
 
 
 

Christmas Day

 
 
Det har trillat in manga fina julhalsningar fran kollegor och vanner hemma i England idag eftersom det ar idag som ar deras stora juldag, med julklappar och julmat. Jag ser verkligen fram emot att se dem igen och igar passade jag pa att boka mitt flyg hem, lite som en julklapp till mig sjalv. Den 7 januari lamnar jag Uppsala och beger mig hem till London igen. Nar jag flyger at andra hallet, London till Arlanda sa tror jag alltid att jag inte kommer hinna langta tillbaka men det gor jag nastan alltid. Det ar nagot speciellt med sin alldeles egen hemstad, sin egen sang och sina vanner.
 
Julafton var inte sa speciell eller sa igar, men hade ett grymt bra gympass och julskinkan smakar riktigt bra idag. Tycker alltid att julmaten ar godare dagen efter.
 
Nu ser jag fram emot Nyarsafton och nytt ar!
 

Och sa var det dags for Jul nu igen...

Jag verkligen kampar for att julen ska infinna sig... eller i alla fall gora sig paminnd pa nagot satt. Ett par juldukar pa borden och jag och min bror gick och kopte den storsta granen vi kunde hitta och sedan hoppades jag att det skulle ga lite av sig sjalvt. Utan sno och utan storre engagemang fran nagon annan i familjen har det dock visat sig vara lite smaknepigt. Idag ska jag forsoka overtala yngsta brorsan att vi i alla fall kan ge oss pa att gora ett pepparkakshus. Det har absolut varit tradition tidigare men aven den nagonting jag alltid envisats med. Sa en personlig tradition ar det kanske mer an nagonting annat. Det ar lite i sista stund att bygga pepparkakshus dagen innan julafton men vad ska man gora?
 
I morse slog jag in julklapparna jag kopt i alla fall och har egentligen en till jag skulle vilja ordna. Ett sallskapsspel kanske eller ett pussel eller nagot till i morgon, som en present till alla, men det ar sa svart. Spelen i leksaksaffaren sag antingen alldeles for barnsliga ut, eller for avancerade. Alternativet ar ju att plocka fram Monopolet, men usch sa lang tid det tar att spela och det ar alltid nagon i familjen som trottnar halvvags igenom och sa far man sla och ga at den personen ocksa och langsamt men sakert sa ar det inte roligt langre... 
 
Lite sa kanns hela situationen i allmanhet. Langsamt men sakert ar det inte roligt langre.
 
Jag ser fram emot nar det kanns roligt igen och inte bara bortglomt och undantrangt. Kanske tar det manga, manga ar men for min egen skull kommer jag nog att gora nagonting annat pa julen tills dess. Jag ar inte en person som mar bra av att avveckla allting. Jag tycker om lekar, pyssel, presentinslagning och overraskningar. Problemet ar bara att ingen annan i min omgivning gor det, utan tvart om tycker att desto mindre man behover engagera sig desto battre.
 
Jag ar glad over att jag ar jag dock, och att nagon dag i framtiden sa kommer jag ha nytta av min kreativitet, pahittighet och mitt pyssel. Just nu kanns det lite ensamt och bortkastat, men nagon dag sa.
 
Just nu drommer jag om vad jag kan hitta pa nasta ar istallet for det har det har. Det har varit samma sak i flera ar och nu tror jag faktiskt att jag har trottnat pa riktigt. Jag hoppas kunna resa, riktigt langt bort. Varmt eller kallt spelar inte sa stor roll faktiskt, men garna nagonstans jag inte tidigare varit! Det far bli en julklapp till mig sjalv, att helt enkelt lova att jag inte ska kampa pa med det har helt sjalv en gang till. De senaste fem aren far racka.
 
 
Bild fran tidigare denna manad nar jag var pa julmarknad pa Tivoli i Kopenhamn.
 

Grattis, min basta van, min mormor

Idag hade min mormor fyllt 75 ar, om hon levt. Hon var min basta van, och jag vander mig fortfarande till henne for extra styrka och mod ibland. Jag ar inte religios pa nagot satt, sa det kan verka ironiskt kanske, men jag fokuserar ibland lite extra pa minnet av den person hon var och anvander den energin for att sta fast vid den person jag vet att hon var med och gjorde mig till innan hon gick bort.
 
Vi ar lika, hon och jag. Bada tva analytiska och kreativa pa ett satt som min mamma inte har talamod till. Ibland lyser min mormor dock igenom i min mamma, i smak och i en fin och stadig moralisk kompass som jag ar stolt over. Min mormor hade sa mycket hon ville se och gora. Hon pluggade, jobbade och designade. Hon larde nyankomna flyktingar svenska och jag kommer alltid att forknippa henne med handlingskraft och aventyr.
 
Jag onskar varje dag att jag hade fatt nagra ar till med henne och att mina broder fatt det med. Jag har ju tva fantastiska broder, tva helt egna personer med mammas grona ogon, som hon aldrig han traffa. Fick jag onska en dag med nagon, vem som helst, levande eller dod sa skulle jag onska en dag tillsammans med min mormor. Jag skulle onska mig ett till vykort, bara ett till brev... en stickad troja och en sommardag till i skanelangan utanfor Ystad.
 
Mamma har lart mig mycket av det hon kunde, och nar jag stickar eller virkar framfor tvn sa tanker jag pa henne. Jag tanker pa det svala golvet i koket, Zingos tunga vattenskal och svajande vallmofalt.
 
Jag kampar varje dag med att minnas sa mycket som mojligt av henne, for att jag ar den enda av oss som minns nagot alls. Jag vill liksom spara pa henne, se till att jag alltid kan beratta. Ibland kanns det sjalviskt och hemskt, och ibland kanns det som att jag bar pa en magisk skatt at oss alla fyra barnbarn.
 
 
 

Om

Min profilbild

Malin