Nar framlingar vet bast...

Jag har sett nio avsnitt av Jane The Virgin pa tva dagar. This addiction is no joke. Jag stod emot lange och tankte att det ar inte smart att bli beroende av ytterligare en tv-serie just nu nar jag precis ska byta kontrakt, flytta och har Js saker att sta i men sa behovde jag distrahera mig sjalv fran allting nar det plotsligt kandes lite mycket allting och nu ar jag fast.
 
Efter fyra timmars somn, ett gang arga sms, frustrerade Tweets och stottande direktmeddelanden sa sitter jag i alla fall pa Arlanda med min van M i huvudet pa repeat. Det ar inte ditt ansvar, det ar inte ditt fel, du kan inte ta pa dig allt ansvar i hela varlden hela tiden. Jag kan inte fixa detta, jag kan inte losa det. Det ar inte mitt ansvar... men det ar svart. Ett litet gang helt frammande kvinnor pa internet (med forslagsvis for mycket fritid) har bestamt att livet inte ar rattvist - och sa ar det ju, men att det ar mitt fel. Tonen ar kanske lite extra hard just for att de faktiskt inte kanner mig. Jag ar en avatar pa Twitter i deras ogon, inte en person. Jag ar del av Js PR-maskin i deras ogon, jag har inte kanslor, jag har inte ratt att tycka och tanka sjalv.
 
En sak ar saker i alla fall - jag ar glad att jag inte kanner nagon som beter sig lika barnsligt och att vad de an sager sa ar jag en helt egen person med egna varderingar och egna kanlsor. Ingen bestammer over mig och mina tankar. Jag far vara glad och positiv om jag vill. Jag far sta stolt vid Js sida och jag ber inte om ursakt for det. Daremot far det mig att fundera over varfor manniskor blir sa olyckliga att de tillslut blir allergiska mot lycka i allmanhet. Andra manniskor far inte heller ma bra.
 
Det liksom brast i natt. Jag var trott och sliten som det var och jag visste att jag skulle saga hej da till hunden och mina broder om bara nagra timmar. Det krop stress i hela kroppen och min enda livlina dar en stund var J som sa precis ratt saker och M som satte ner foten och fick mig att forsta att jag inte kan ta at mig mer av det har nu.
 
Nu ska jag forsoka samla mig sjalv, kanna mig trygg i att jag vet vem jag ar och sova ikapp lite pa flyget till Kopenhamn. Jag har en lagenhetsvisning att ga pa i eftermiddag och en hemsida att bygga.
 
 

Wrecked

Min finaste J filmade ett pilotavsnitt till en ny komedieserie i vintras. Forra veckan blev det officiellt att TBS nu kopt serien och bestallt hela forsta sasongen. I september reser han och resten av casten alltsa tillbaka till Puerto Rico dar de filmade pilotavsnittet for att filma resten av sasongen. Serien har sedan premiar pa TV i januari nasta ar.
 
For att fira detta har jag samordnat en Twitter blast och det blir en del pusslande nar ett natverk pa ca. 7000 personer ska engagera sig och att forsoka hitta luckor i hans schema sa att han kan vara med och online samtidigt ar en utmaning. Vi har fatt byta dag och tid ett antal ganger men nu sa! Den 2 juni kl. 20 svensk tid kommer vi allihop att ge oss ut pa Twitter samtidigt for att twittra #JamesScottIsWrecked tillsammans med J. 
 
Fran Puerto Rico i vintras. Photo cred: James sjalv.
 
Serien heter Wrecked och ar en komedi som handlar om ett gang riktiga karaktarer som blir strandsatta pa en ode o efter en flygkrasch. Det ar lite Lost-parodi over det hela och riktigt klockren humor. Den kanns mer brittisk i sin humor an amerikansk och det ska bli riktigt spannande att se hur den tas emot av TV-publiken.
 
Jag ar i alla fall GRYMT stolt!

Pretty

Det bara regnar, regnar och regnar och tur ar val det for jag fick nagot slags kreativt ryck i morse och borjade skissa lite pa ett av Js projekt i photoshop. Egentligen vet vi inte an hur pass realistisk just den har iden ar och darfor har jag nog dragit mig lite for att borja men sa tvattade jag haret i morse och jag lyckas alltid fa mina kreativa infall i duschen!
 
Jag blev dock lite distraherad när jag snubblade over Casetify och blev helt kar i nastan de flesta av deras iPhone-skal. Jag har gått helt utan skal (men med screen protector) pa min iPhone 6 (i guld) sedan jag kopte den mest för att jag inte hittat något skal jag tycker om tillrackligt mycket. Det gar ju att kopa riktigt billigt pa eBay eller Amazon men forst reste jag sa mycket och sedan sa kandes det som rent sloseri da inget kandes snyggt nog och da kanner jag mig sjalv - det far sitta pa i en vecka, sedan trottnar jag och lagger det i nagon lada nagonstans for att aterigen ga utan. Samtidigt ar jag rabiat och hatar repor! Fick jag bestamma skulle nastan skyddsplasten som telefonen kom i vara pa fortfarande... 
 
Sa nu! Nu hittade jag riktigt hem nar jag bladdrade blad skalen pa Casetify. Sa duktiga designers och fri frakt fran USA. Nu ar mitt problem att jag ju precis ska flytta om ett par veckor och att jag inte vet vilket/vilka skal jag ska valja. Dagens i-landsproblem!
 
Fyra av mina favoriter...

Flyttaventyret

Nar jag inte kunda varva ner och sova i gar kvall sa satt jag uppe och kikade pa lagenheter. Jag ar en av dem som alltid tycker det ar roligt, aven om jag inte ska flytta sjalv men nu ska jag ju faktiskt det och da blir det ju pa lite extra allvar. Jag vet egentligen ingenting om de olika delarna av staden forutom det jag sett nar jag varit dar och jobbat tidigare men jag har forsokt att halla mig inom gangavstand till kontoret och da har sokandet automatiskt hamnat ratt centralt.
 
Jag har kommit fram till att den ultimata losningen for mig anda vore om jag kunde hitta nagonting att hyra under en kortare period, t.ex 2-4 manader. Da vet jag var jag ska ta vagen till att borja med men hinner ocksa fa en riktig kansla for var jag vill bo mer permanent och landa lite i jobbet innan jag ska leta boende igen. Precis detta - en lagenhet som ligger nara jobbet, ar moblerad sa att jag inte behover investera i massor av mobler det forsta jag gor och som hyrs ut i bara nagra manader hittade jag i natt. Perfekt! Sa nu har jag varit i kontakt med personen som vill hyra ut den och haller tummarna for att vi kan ordna en visning. Nu nar jag hittat nagonting som jag andra tror skulle kunna vara losningen sa kliar det liksom i fingrarna. Nu vill jag bara fixa, ordna och sla slag i saken.
 
Sen ar det klart att jag ser fram emot en egen, mer permanent lagenhet som jag far fylla med mina egna saker - men min praktiska sida sager att en mjukstart vore det basta.
 
Annars har jag mest varit instangd i projektledar-bubblan idag. Jag maste fortfarande losa det har med frakten till USA och J har ett par andra projekt som nu ligger pa mitt bord. Det ar en spannande blandning pa hans uppdrag och det uppskattas da jag tidigare gjort mycket samma, samma. Med honom ar det alltid full fart och nar han och jag brainstormar kring ideer sa vet man verkligen aldrig vad som kan handa. Det ar precis denna slags kreativitet jag behover mitt i det strukturerade. Mycket har legat och skavt det senaste aret, men mycket pga vart inte sa nyfunna langre, samarbete sa har min karlek for mitt jobb riktigt tagit fart igen.
 
 

En helg vi aldrig glommer

Vi hade det sa bra i Kopenhamn, J, K och jag att ingen av oss ville att det skulle ta slut. Det mesta klaffade fint under eventet over helgen och det som inte klaffade ordnade jag upp utan problem. Jag ar stolt over min egen insats men aven over J som tog emot fans med oppna armar, lat dem jaga runt honom pa Tivoli och gav alla egentid pa ett satt som jag vet att ingen annan gjort. Veckan tillsammans lever jag lange pa och bade jag och J har fatt fantastiskt bra feedback fran deltagarna och gasterna. J charmade ju saklart aven hotellpersonal och servitriser och nu har jag en stor kartong i hallen full med presenter till honom som han fatt fran alla olika hall, inklusive tjejen i receptionen nar vi skulle checka ut... Ibland ar han alldeles for charmig for sitt eget basta och postkontoret i Kopenhamn ville inte alls skicka en 7kg tung lada nagonstans at mig sa jag fick checka in den pa flyget istallet. Det gick ju det med. UPS eller DHL ar nu fragan... Parcelforce? Jag far forska lite kring det dar.
 
J moter danska, svenska och norska fans
 
Just det har eventet hade jag som nagon slags sakerhetsniva. Nar jag vande upp och ner pa mitt liv for nagra manader sedan och sa upp mig fran jobbet sa anvande jag den har helgen som precis varit som min punkt att fokusera pa for att inte kanna mig stressad. Jag sa till mig sjalv att jag skulle ta tag i vad som kommer harnast efter detta event. Jag ar inte sarskilt bra pa att bara slappa och lata saker falla precis som de vill, istallet vill jag garna planera och ha full koll (det ar val kanske darfor jag arbetar med event) och den har gangen var jag tvungen att acceptera att det inte fanns tid eller mental energi till det. Det har sakert varit en nyttig ovning for mig men hur som helst sa har vi ju bockat av just det dar eventet nu. Precis enligt tidsplanen sa tog jag ett besult gallande min karriar och for forsta gangen pa lange kanns det som att jag har en hallbar plan. Den kraver stora forandringar men jag har ju i manga manader nu sagt till mig sjalv att jag kommer att ga under om nagonting inte forandras, sa varfor inte?
 
Det blir nytt jobb men "endast" pa heltid (jag har ju arbetat upp till 20 timmar per dag tidigare) och aven nya projekt med J (som jag inte kommer att sitta med kl 02.30 nu da jag har kvallar och helger fria). Det blir flytt och nytt land... och jag tror att det blir bra. Lite tidspress blir det da jag tackat ja till att borja 1 juni. Da hinner jag jobbar i tva manader innan jag aker till New York. Jag maste ocksa hitta nagonstans permenent att bo, men det loser sig tror jag. Jag har fin uppbackning pa min nya hemort i form av nya kollegor men gamla kontakter och i varsta fall bor jag pa hotell ett tag.
 
Nu haller jag tummarna for att ett mote J hade i fredags gick bra och att regnet haller sig borta idag sa att jag kan hanga min tvatt ute. Kontrasterna mellan de olika delarna av mitt liv och min vardag just nu ar hysteriskt roliga! Sa ar det ibland och jag skulle inte byta bort det for allt i varlden.
 

Att fa traffa sin absoluta favorit

"Ah vilket roligt jobb du har," mailade nagon till mig harom dagen och samma person hade precis ocksa meddelat att hon antligen kande att hon hade nagonting att se fram emot. Just da kan jag ju inte annat an att tanka att, ja, det ar otroligt roligt att uppfylla nagon annans drommar. Det ar roligt att se folk rakna ner dagarna och planera vad dem ska ha pa sig och vad dem ska fraga nu nar dem har chansen, antligen, att traffa sin favoritskadespelare. Det ar ett sant dar pirr som man antingen forstar, eller sa gor man det inte... men jag tror att dem flesta har nagon artist eller skadespelare eller annan forebild som man riktigt garna skulle vilja traffa om man fick.
 
Den 9 och 10 maj i ar far jag uppfylla 53 personers drom om att fa traffa James Scott. Jag som ju har kramat pa honom ett antal ganger och pratar med honom regelbundet vet att det absolut ar vart resan, var ifran man an kommer. Vissa av gasterna kommer till Kopenhamn anda fran Kanada och USA, andra anda fran Indien och Japan. Huvudtanken var att europeiska fans skulle fa chansen att for en gangs skull traffa nagon som i vanliga fall inte bara ar upptagen saklart, men bosatt i USA och darfor ar det svart for manga att ta sig over.
 
James Scott (EJ DiMera), Days of our Lives/Våra Bästa År
 
Manga ar spanda och forvantansfulla. Dem undrar om han kramas eller tar i hand? Far man ta bilder med honom? Ja det far man.
 
Ibland kommer jag pa mig sjalv med att jaga framtiden och vara irriterad pa att jag inte ver precis, exakt vad jag gor om fem ar. Da far jag ta nagra djupa andetag och komma ihag vad jag gor precis, precis nu istallet. Jag staller till med pirr i magen och uppfyller drommar. Det ar inte fy skam. Det ar stressande och frustrerande pa vagen ibland, men det ar vart det pa slutet.
 
 

Vilken dag!

Att vara hemma hos mamma och halsa pa kanns lite som att vara pa hotell, fast battre. Jag hade sista dagen pa kontoret med kollegorna pa torsdag - vi borjade med Champagnen och jordgubbarna ratt tidigt och var inte sa produktiva pa eftermiddagen precis, och nu ligger 100% fokus pa J och mitt eget foretag en stund framover. For att fira det lite extra flog jag hem till mamma igar eftermiddag.
 
Det var totalkaos pa Gatwick da de hade ett elfel som paverkade ledningstornet och jag fick for forsta gangen uppleva live att flygplan kan tuta pa varandra precis som sma arga bilar! Det var ett Norwegian-flyg till Kopenhamn som skulle ha avgatt 08.20 som kl. 14.00 fortfarande stod som "forsenat"... jag tror nog att dem hade kunnat lagga ner och stalla in det flyget. Samtidigt la SAS incheckningssystem ner sa aven dar blev det kris och katastrof och jag trodde nastan att jag skulle grata av ljudnivan inne pa terminalen dar en stund. Men, men. Istallet satte jag mig och laste Awareness av Osho om meditation och att ga in och vara helt och hallet medveten av sig sjalv och att hitta sitt eget centrum. Det maste ha sett lite skoj ut... totalt kaos och sa jag som sitter i mitten och laser om meditation for att blockera ut alltihop.
 
Hur som helst sa hade kabinpersonalen pa mitt flyg vaknat pa fel sida igar och borjade flygturen med att tala om att klagomal fick man minsann rikta mot deras chefer via hemsidan, inte till dem. Jag tror inte att det var nagon som hade nagra klagomal innan flygvardinnorna insisterade pa att det minsann finns klagomal, men det ar ju ocksa ett satt att jobba pa forstas... jag tror att stressnivan verkligen gick genom taket dar frammat eftermiddagen. Det var ingen som var riktigt klok och mannen brevid mig fick tokryck nar personalen inte lat honom sitta dar pa forsta raden med sin resvaska vid fotterna. Han skrek och gapade att ingen minsann fick ta pa hans vaska... jag laste vidare om min medititation och latsades att hela varlden inte hade gatt och blivit helt galen. Nar vi sedan lyfte sa fick vi cirkla kring Gatwick tre varv innan det var var tur att kora pa den "rutten" som vi behovde. Det var alltsa ko bade pa marken och i luften! Till min stora besvikelse var det dock ingen som tutade i luften. Det var lite mer sansat dar...
 
Val hemma hos mamma sa bjods det ju pa tacos, sa klart.

Note to self

 

Internationell paskhare

Ska man gora nagonting i det har landet pa en sondag sa maste man oftast gora det med tuppen. Jag var vaken riktigt tidigt i morse, men inte riktigt med flit utan jag tror att nattbussen maste ha gatt forbi eller att jag blev vackt av nagonting annat for 05.45 ar det i alla fall lite tidigt att ga ivag till Posten. Nu ar klockan nastan 10 i alla fall och jag ska bara ata upp min yoghurt och hoppa in i duschen sen ska jag ga in till stora Postkontoret pa Eden Street dels for att deras oppettider ar lite mer generosa men ocksa for att personalen inte riktigt ar lika trott pa mig som personalen i vart lilla Postkontor langre ner pa gatan. Jag skickar namligen ofta ganska stora paket till USA och oj, oj vad jobbigt det ar att hantera for dem tydligen. Att jag sakert pa egen hand sett till att dem overlevde finanskrisen (varje paket kostar ca 700 kr att skicka) det funderar dem mindre over, tanterna.
 
Idag ar det ett lite mindre paket som galler, men det ska till Kalifornien fortfarande. Det ar paskharen som ska skutta over Atlanten. Jag har tva tvillingpojkar i Los Angeles (gemensamma vanner och fd. skadespelarkollegor till J eftersom att dem spelade hans son i nastan sju ar) som i vanliga fall far chips med bacon-smak och Lego anda fran London men nu ar det paskagg som galler. Det blir riktigt bra timing halsade deras mamma igar da dem precis fatt veta att de missat ett Disney Channel-jobb och behover nagonting att se fram emot. Kanske hinner jag kika pa lite Lego innan jag gar till Posten i alla fall. Nar man ar 9 ar gammal sa fixar ju Lego det mesta. Nar man ar 26 ocksa faktiskt...
 
Picnic i Regent's Park i somras efter Hamley's raid och Madame Tussauds.
 
Vi har visning pa lagenheten igen i eftermiddag men sa fort den ar over sa ska jag mala om i hallen. Vitt bara, precis som det ar nu men med lite mindre an en manad innan det ar dags att flytta ut sa kanner jag att jag maste borja lite smatt med alla forberedelser. Pa med Spotify bara sa kan jag nog underhalla mig sjalv lange nog.
 
Jag har aven borjat packa och hjalp vad fort det gar att fylla vaskor och kartonger. Med det i atanke sa funderar jag nu pa att lagga lite fler saker pa eBay, mest signerade klader och manus och annat. Det har legat hemma till tavlingar och annat men jag vet inte om jag orkar flytta med grejerna samtidigt ar det ju dumt att gora sig av med saker man kommer pa att man hade behovt senare. Jag vill inte rensa for mycket... usch att det ska vara sa svart. Det hjalper inte heller att jag ar ganska (okej valdigt) sentimental av mig.

World Water Day

Det ar alltid roligt nar man kan hjalpa till och gora stor skillnad med sma medel. Idag hade t.ex var stora chefs executive assistant en deadline kl 17 hos ett tryckeri som ska trycka upp hennes save the date och inbjudningskort infor hennes brollop. Hon och hennes fastman aker till Sydafrika over pask och man kan verkligen se stressen i hennes ogon nar hon tappert forsoker fa bade sitt jobb men ocksa brollopsforberedelserna fardiga. Hennes syster har designat materialet men inte skickat henne nagonting egentligen tryckfardigt. Nar klockan hunnit bli kvart over fyra sa tog jag helt enkelt over, jag bad om att fa filerna, rattade till stavfel och andra smafel som jag hittade och ordnade med tryck-klara PDF-versioner till Mercedes. Det tog mig inte manga minuter men for henne gjorde det stor skillnad och det ar alltid trevlig att kunna hjalpas at.
 
Nagonting annat som vi alla kan hjalpas at med ar att ta hand om vara resurser och bland det viktigaste vi har ar vart vatten. En otrolig organisation som arbetar varje dag med att etablera tillgang till rent vatten som en mansklig rattighet ar DigDeep. Den 22 mars ar det World Water Day och det firar dem och manga med dem, med ett Twitter-party den 20 mars. I var del av varlden har vi tillgang till varldens basta vatten. Tyvarr ar det inte sa for alla i varlden och det som ar sa viktigt med det DigDeep gor att de inte ar en valgorenhetsorganisation. Istallet arbetar de aktivt med lokala samarbetspartners och invanarna i de drabbade omraderna for att starta, genomfora och folja upp projekt med inriktning pa hallbarhet och utveckling och alltid med manskliga rattigheter och vardighet som utgangspunkt.
 
 
 
Nar James fyller ar eller fans vill hedra honom pa nagot satt sa uppmuntrar bade han och jag hans fans till att donera pengar till just DigDeep istallet.
 
Jag kommer att donera pengar till DigDeep och deras arbete runt om i varlden den 22 mars och kommer aven att twittra tillsammans med dem den 20. Om nagon annan skulle vilja ta del av festen pa twitter sa ar det bara att twittra @DigDeepH2O sa skickar dem information.

Forandringar

Med konstig energi i hela kroppen redan fran kl 06.15 stadade jag lagenheten i morse och slangde igar kvall upp ett par mobler pa eBay. Det ar egentligen inte pengarna jag vill at, utan det jag ser mest fram emot ar att den eventuella koparen kommer och hamtar grejerna. Vi har bestamt oss for att flytta och jag startar hellre pa ny IKEA-kula nar jag vet hur nya lagenheten ser ut an att slapa pa det gamla moblemanget. Ett tag var jag inne pa att magasinera sakerna i ett par manader men det skulle kosta £27 i veckan och det kanns bortkastat.
 
Redan efter ett par timmar var en byra sald och strax innan lunch kom en trevlig liten kvinna forbi med sin dotter och hamtade den. Vi hjalptes at att bara den till hennes bil och nu kanns mitt rum lite tomt. Jag testade att moblera om lite for att fylla ytan med nagonting annat men det kanns fortfarande lite markligt. Under tidiga kvallen idag blev sedan min sang sald den med - skont sa slipper jag oroa mig for var den ska ta vagen sen. Nu ar sanggavlarna nermonterade och redo att fa aka hem till sina nya agare i morgon kvall nar bade jag och koparen kommit hem fran jobbet. Sjalv tycker jag att det faktiskt ska bli lite mysigt att campa pa golvet med min madrass de sista veckorna nu. Den ar sa pass skon att det inte gor nagonting.
 
Nu har jag precis atit kalkonfars med bbq-krydda, svamp, mango, banan och bladspinat till middag - later kanske skumt men ar en av mina favoriter och eftersom det ar min basta vans 25-arsdag i morgon sa ska jag nu stalla mig och baka cupcakes. Det blir helbra med tanke pa flytten det med. Jag har namligen ett helt skap i koket fullt av strossel och atbart glitter och gud vet vad. Nu pa med Spotify och fram med mjolet!
 
Mojligtvis att jag maste ga en snabbis till affaren forst... agg var det ja... 
 
 
 
Kladdkakan som jag bakade till Emmas fodelsedag forra aret.
 

Sista resan

Det ar nastan, nastan omojlgt att halla ogonen oppna, sa trott ar jag nu trots att klockan bara ar fyra och jag tog sovmorgon till kvart i sju i morse. Jag ar verkligen helt slut i hela kroppen. I nastan tva timmar korde vi mellan danska sma gardar for att komma hit till Aalborg och deras lilla (men stadigt vaxande) flygplats. Jag maste bara halla mig vaken i ett par timmar nu sa kan jag sova en halvtimme pa flyget till Kopenhamn. Jag ar sa trott att jag blev illamaende och aksjuk i bilen, sadar som jag egentligen bara blir har uppe nu. Det hande sist ocksa, nar jag gick pa stark medicin for mitt diskbrack. Kanske minns kroppen och hjarnan bara det och det ar darfor jag nu sitter och kanner mig sjosjuk pa torra land.
 
Faktum ar att det ar en historisk dag idag. Resan hem till London via Kopenhamn ikvall blir min sista jobbresa for foretaget jag arbetat mer an heltid pa under nastan tre ar. Idag ar den sista dagen av tre ar med 200 resedagar. Vissa veckor, under tre ars tid, har jag suttit pa 12 flygplan. Nu ska jag plotsligt flyga hem och stanna dar, sova i min sang och laga mat till mig sjalv istallet for att ata pa restaurang eller pa ett tag eller flyg.
 
Det kanns stort och sa otroligt efterlangtat aven om jag ar tacksam for aventyret och alla manniskor jag mott och fatt lara kanna. Har i Aalborg kommer jag att sakna otroligt manga av dem som faktiskt har blivit kollegor och vanner och jag hoppas kunna komma tillbaka senare och halsa pa utan den stress och press jag upplevt som speciellt tuff under de sista sex manaderna. Istallet kommer jag nu att kunna lagga mer fokus pa mitt egna foretag, pa J och pa nya aventyr nagon annanstans.
 
En isglass senare och jag kanner mig i alla fall lite piggare. Jag fryser och kanner mig varm pa samma gang och raknar med en dunderforkylning lagom till jag slar upp ogonen i morgon bitti. Det brukar bli sa... kroppen vantar till det ar okej, tills jag slappnar av och egentligen har tid att ga pa gymmet och langa promenader i Richmond Park. Det far vara okej. Det far losa sig.
 
I morgon ska jag planera min och J's resa till Norge. Sedan ska vi planera var New York-resa, jag och tva kompisar. Det blir forsta veckan i augusti, som ar var rese-vecka tillsammans. Forra aret var vi i Boston den veckan tillsammans med J och aven om jag skamtar om att jag kan slapa med mig honom sa tror jag att det blir en ren tjejvecka istallet. Vi ska traffa en gemensam van som bor i New York och helt plotsligt kande jag mig som Pippi Langstrump. Jag maste liksom ordna nytt jobb nu sa att jag har nagonting att ta semester ifran. Precis som Pippi som bara gick till skolan sa att hon kunde fa sommarlov.
 
 
Men det ska nog ga. Jag maste bara fundera ut precis vad det faktiskt ar ja vill gora. Jag har ju som mal att inte rusa in i nagonting utan att faktiskt kanna att det ar spannande och roligt att jobba igen. Jag vill kanna mig motiverad och inspirerad. Sedan ar det klart att det finns fa jobb som ar roliga varje dag men jag vill i alla fall kanna att det kanns 100% ratt. New York loser sig. Det gor det alltid, och jag har bestamt att jag ska slosa mindre energi pa att oroa mig under 2015.
 
Om inte annat kan ju jag och J alltid rymma till Australien.

Snart

14 arbetsdagar kvar. 14. Det kanns ibland som en hel evighet och andra ganger far jag panik i hela kroppen... men jag angrar mig aldrig. Anger kanns onodigt och jag ser ingenting produktivt i det men jag har heller ingen anledning till att vilja ta tillbaka mitt beslut att saga upp mig. Istallet planerar jag for nasta aventyr sa fort jag far en stund over och forsoker tappert att inte vara nervos infor den dar stora dagen i maj. Kanske oker vi till Norge innan det, jag och J. Han fragade om jag var upptagen veckan innan vart event vi annordnar tillsammans och vi skrattade tillsammans for jag ar ju precis lika ledig som han ar.
 
Att pasta att solen skiner over Aalborg idag, det vore en overdrift, men det regnar inte i alla fall och efter 10 timmars somn for forsta gangen pa over en manad och en hotellfrukost jag faktiskt hade tid att njuta av ar jag nu sugen pa en langpromenad. Aalborg ar inte riktigt lika fint som Odense dar jag tillbringat ett par helger denna vinter och var men langs vattnet finns en gangvag som jag ska testa och se vart den leder. Jag ska lata den dar filmen spela i huvudet, som en god van till mig alltid sager. Jag ska fantisera om var jag ska och vad jag ska gora och just nu aterkommer tankar om Australien for nasta event. Jag maste bara salja ideen till min partner in crime ocksa, J. Han ar inte svarflirtad men bast ar kanske att fa Kopenhamn avklarat innan vi rusar in i nasta projekt tillsammans.
 
Nar jag kommer tillbaka ska jag ta tag i lite jobb som vantar och forsoka att inte lata mig distraheras av min ny-gamla guilty pleasure - Made In Chelsea. Jag hade glomt hur beroendeframkallande det ar men ocksa hur irriterande majoriteten av karaktarerna ar. Bade Jamie och Spencer vill jag sla ner atminstone fem ganger per avsnitt for att inte tala om Lucy. Helt otroligt att jag trots det helt enkelt maste se nasta avsnitt sa fort det tar slut. En annan serie som jag foljer just nu ar MTVs Eye Candy. Upplagget ar otroligt farfetched och absurt men med Casey Deidrick i en av huvudrollerna sa spelar det inte sa stor roll. Casey som ju alltid kommer vara lillebror DiMera i mina ogon.
 
 
Eye candy, indeed.
 

Mitt i natten, i Odense

Klockan ett pa natten lyfter jag min tunga resvaska upp for trappen till ett hotell dar jag inte behover presentera mig i receptionen och mobilen och datorn slar automatiskt over till deras wifi. Jag ler artigt och ber om ursakt for att jag anlander sa sent - som om tjejen i receptionen suttit vaken precis just for min skull. I hissen pa vag upp till rummet (som jag noterar att jag bott i ett dussintal ganger tidigare) flyger en lista forbi i huvudet, en lista pa saker jag ju skulle gjort idag, samtal jag skulle ha ringt och email jag skulle ha skickat pa taget. Listan tar aldrig slut och jag ligger pa sangen, fullt pakladd och dricker klunkar av ljummet, avdankat bubbelvatten och raknar minuterna i huvudet tills jag maste infinna mig vid frukostbordet nere i restaurangen i morgon bitti - som faktiskt redan ar idag. Klockan ar ju kvart over ett pa morgonen. Motet borjar ju klockan sju.
 
Jag maste tvatta haret, tanker jag, men reser mig inte upp. Det finns inte en enda muskel i hela kroppen som vill lyssna. Fem veckor. I fem veckor ska jag latsas att manniskor bara behover 4 timmars somn per natt och att hela varlden rasar om jag inte finns tillganglig pa telefon, per sms, email, roksignal och flaskpost 24 timmar om dygnet.
 
Fem veckor.
 
Ingenting ar roligt nar man ar sa trott och under sa pass mycket press. Minuterna tickar forbi och jag far ont i magen nar jag tanker pa morgondagen och dagen efter det... och dagen efter det. 5 veckor kanns som 50. Hela kroppen gor ont och jag vill grata men orkar inte. Det finns inte plats i huvudet till grat. Jag har ju hela huvudet fullt med saker som ska goras och hela brostet fullt med angest over att det inte finns fler timmar per dygn. Vem ska uppfinna fler timmar? Vem ska hitta mer tid till folk som mig?
 
Ogonen branner och jag staller klockan pa 5.30. Pa nattduksbordet ligger den senaste boken om varlden och hjarnan och sjalen. Om inre lugn och det som faktiskt ar viktigt. J har tipsat och rekommenderat och jag vet att han vet precis hur det kanns att stanga av, filtrera bort och bara kliva upp pa morgonen som en robot och i hemlighet hata att ingenting kanns langre, att allt bara ar. Jag sneglar lite pa boken och tanker att det ar riktigt ambitiost av mig att ens fundera over att hinna med att lasa den... och att inte kanna mig skyldig nar jag val gor det. Finns det kanske en rapport jag kan ga igenom istallet, eller en presentation jag kan forbereda? Ett email jag kan svara pa? Ett hotell jag kan boka, eller twitter-statistik jag kan analysera?
 
Antagligen. Definitivt. Alltid.
 
5 veckor och 4 dagar. Sen ska jag ta tag i det faktum att jag ar 26 ar gammal och utbrand.

Jengakloss-tornet

Natten lordag till sondag forra veckan lag jag och vred pa mig i sangen till efter 4 pa morgonen. For varje minut som gick blev jag mer och mer stressad och i huvudet snurrade precis allt - ekonomi, framtid, jobb. Hjartat slog sa fort att jag madde illa langt in pa sondagen.
 
Sista dagen pa semestern.
 
Tillbaka till jobbet.
 
Majoriteten av tankarna som susade runt, runt i huvudet och skapade panik i hela kroppen var inte ens jobbrelaterade men anda vet jag att sa mycket av det som kandes fel egentligen ligger dar och trycker. Det ar inte ofta jag erkanner det, och det har inte heller alltid varit sa alls. Mitt jobb har alltid varit tufft och mina vanner och deras familjer sager ofta att de aldrig skulle kunna gora det. Jag tror dem och det ar inte for att jag anser mig sjalv vara nagonslags superperson som kan det ingen annan kan men for att man mar inte bra av att jobba som jag gor - det gor inte jag heller.
 
Mamma visade en insandare skriven av en kvinna som var utbrand och jag borjade grata nar jag laste den. Rad for rad tankte jag att det dar ar jag, det dar ar mitt liv. Enda skillnaden var att jag ar 10 ar yngre och inte har tagit mig ur det utan jobbar pa som vanligt. Ska man vara petig jobbar jag mer an vanligt. Jag har mer ansvar, langre dagar, fler arbetsuppgifter och en relativt ny chef som inte ens gor halften av vad han ska. Jag forsoker da skydda mitt team och mina kollegor och kunder genom att jobba annu mer for att dolja att han inte vet vad han gor. Det vrider och vander sig i hela magen nar jag tanker pa alla de ganger jag papekat denna vecka som gatt att "ja men det ar inte mitt jobb" och hur jag sedan behovt gora det i alla fall tillslut medan mitt eget jobb vaxer och vaxer i mailkorgen och pa skrivbordet.
 
Jag har en kar och valdigt klok van i New York som alltid lyssnar och hon stoppade ner foten tillsammans med min mamma for nagra manader sedan och sa att nu sager du upp dig! Det kandes galet och oansvarigt. Ska jag, som har fast, tryggt jobb och bra inkomst (men en stressniva som ar enorm och en livskvalitet som ligger pa botten) ta mig ur den situationen bara for att jag mar daligt? Tanken hade liksom inte slagit mig tidigare. Konceptet kandes frammande och tvartom. Jag har ju alltid planerat i forvag, inte gett upp for att det varit svart. Det tog ett par manader med pep talks fran mamma, M borta i New York och min fina, fina J som ju uppepa mitt heltidsjobb ar min uppdragsgivare i Los Angeles for att jag skulle forsta min egen situation och det val jag faktiskt har. Jag arbetar alltsa i daglaget mer an heltid i en tidszon och varldsdel medan jag samtidigt jobbar i en helt annan.
 
Jag visste ju hela tiden att man kan inte leva sahar, men att just jag bara darfor skulle fa slippa det hade inte sjunkit in tidigare. Sen kom dagen i alla fall da jag efter en vecka av grat i halsen och faktiska tarar pa toaletten pa lunchrasten klev in till min chef som i sin egna lilla varld vagrade forsta vad brevet ens betydde. Sa hur ska jag tolka detta? Det var hans forsta fraga nar han tittat en stund pa brevet framfor honom som pa gransen till latt engelska forklarade att jag tackade sa mycket for mig och angav datum for min sista arbetsdag.
 
Jag sager upp mig, svarade jag. Han forstod fortfarande inte och fragade om jag i alla fall inte kunde jobba ett ar till for att det vore bast for foretaget. Han sa att han visste att jag hade varit overarbetat och utnyttjad, han hade hort det fran andra som varnat honom att jag skulle saga upp mig snart om han inte gjorde nagonting at det men forklarade att eftersom jag inte sagt nagonting till honom sa var det inte hans sak. Jag ville nastan resa pa mig och ga. Varje vecka, manad ut och manad in hade jag talat om for honom att det gar inte mer. Jag orkar inte jobbar for fyra personer. Jag ar bara en person. Jag orkar inte ga in pa kvallar och helger, varje dag, varje vecka for att jobba ikapp far de tre personer som slutat aret innan av samma stressrelaterade orsaker. Jag orkar inte. Han hade skrattat och gett mig fler av hans egna arbetsuppgifter och jag gjorde dem med hjartklappning och panik tryckande over brostet samtidigt som jag forsokte dolja att nagonting var fel for kunderna. Det var ju inte deras fel!
 
Jag kanner mig som ett jenga-spel, forklarade jag for honom for hundrade gangen den manaden. Jag kanner mig som ett jengakloss-torn som ar slutspelat efter ett drag till. En kloss till som du puttar bort sa rasar allting, hela jag kommer rasa och det ar slutspelat. Han forstod fortfarande inte och pekade pa kalendern for aret. Jag behover dig till de har fem projekten i februari, mars och april tjatade han och jag satt dar med alla halen fran klossarna i tornet som redan plockats bort och kande att jag ville skratta rakt ut. Jag tittade pa kalendern jag med, fast jag kan den utantill och papekade att alla fem projekt ligger parallela i tid, pa fem olika kontor i tre olika lander. Vi hade en 20 minuter lang diskussion om huruvida det ar mojligt for mig att dela mig sjalv pa fem och infinna mig sjalv pa fem olika platser samtidigt under 3 manaders tid - och hur jag faktiskt sagt upp mig. "Vi sitter har for att jag sagt upp mig!" paminnde jag. "Stanna till efter pask i alla fall," tyckte han. "Det ar bast sa, for foretaget. Vi har ingen annan som kan gora allt detta jobb."
 
Medan vi satt dar kande jag som att jag betraktade hela motet utifran. Jag stod vid sidan av och lyssnade pa mig nar jag sa att det ar inte fysiskt eller psykiskt mojligt att en person ska ta pa sig hela det ansvaret och for forsta gangen pa over ett ar kande jag att det var okej att heja pa mig och inte foretaget. Det ar ett foretag, tankte jag som stod brevid. Anstall nya projektledare. Manniskor byter jobb hela tiden... men jag ar en person. Jag ar en person som inte kan ersatta mig sjalv nar raset kommer och jag inte orkar laga mig sjalv igen. Precis som kvinnan som skrev insandaren sover jag inte mer an fyra timmar om natten. Jag kan inte ga pa bio eller film, jag kan inte slappna av eller fokusera sa lange. Jag kan inte lasa bocker langre utan att bli stressad av annat jag inte gor under den stunden. Jag tycker inte langre om saker jag brukade tycka om. Ingenting ar roligt langre, allting ar en kamp mot klockan och alla dygnets timmar, hela veckan, gar ut pa att forsoka vrida upp tempot ytterligare, inte for mig skull, men for min chef. Nar man ar hogpresterande sa racker det med att dra ner pa tempot till helt vanligt tempo for att det plotsligt ska se ut som att du inte gor det du ska och dar satt jag nu framfor min chef och bad om att fa sluta nar min uppsagningstid och att fa jobba heltid, inte mer an heltid fram till det datumet.
 
Han forstod fortfarande inte och papekade igen att det fungerar inte sa for vi saknar personal. Du saknar personal, tankte jag dar jag stod som utanfor min egen kropp och sag pa honom, och mig sjalv, med nya ogon. Jag tankte pa hans ansvar som chef och hans lon och frihet. Jag tankte pa foretagets agare som gett honom pengar till att investera i precis hur mycket personal han ville men hur han inte hade formaga att organisera sig tillrackligt val.
 
Det slutade med att jag fick ta pa mig rekrytering ocksa. Det slutade med att jag fick borja sova varannan natt sa att jag kunde jobba varje dag och varannan natt. Det gav mig extra arbetstid men inte ett ore mer i betalt. Till historien hor att vi inte har nagon som helst overtidsersattning och nar jag val star dar min sista dag senare i var sa  har jag ingenting mer i bagaget for att laga mig sjalv och kunna aterhamta mig sjalv an vad jag haft om jag precis, precis bara gjort det som kravs av mig och knappt det.
 
Men sa ar jag ju jag, och ingen annan. Jag kommer alltid vara den som satter press pa mig sjalv att prestera lite till, att gora lite till... men jag maste gora det for mig. Jag maste gora lite till dig mig, min utveckling, min halsa, mitt liv.
 
I var kommer jag endast att jobba for J borta i LA en stund medan jag upptacker allt jag tycker om i livet igen. Jag ar samma ambitiosa person som jag alltid varit och behover bara en chans att dromma igen. Jag gav upp allt sant for att det helt enkelt inte fanns tid. Det finns det fortfarande inte men J och jag ar lite i samma fas just nu sa forstar varandra. Det kommer bli en spannande var!
 
2015 kommer bli ett spannande ar.

Om

Min profilbild

Malin