Snart har jag varit hemma i London i en vecka. Vi har fortfarande inte fatt bredband i huset sa det har blivit endast twitter, gmail, ping och msn pa mobilen och knappt det, for majoriteten av tiden har spenderats pa marken utanfor Sandown Race court eller pa bussen mellan Esher och Kingston. Det stod ju McFly live pa schemat! Jag har haft fint besok fran Portugal och nu ekar det riktigt tomt i huset. Idag bestamde jag mig for att jag och min laptop behovde lite kvalitetstid tillsammans sa nu sitter vi, och vad som kanns som hundratals av mina andra prylar, pa biblioteket pa campus.

Jag har dragit pa mig en forkylning redan och har fortfarande bankproblem vilket gor att jag inte vill spendera for mycket pengar pa onodigheter som mat... med andra ord ar jag alltsa ganska trott, hangig och vimsig. Jag hade hoppats att CSN skulle ha trillat in pa mitt svenska konto till idag sa att jag tillfalligt kunde strunta i Natwest-tjafset men sa latt skulle det inte ga.

C gick just pa lunch, och i takt med att hennes email tillfalligt da slutar trilla in i inkorgen sa sjunker min koncentrationsformaga och jag smasover framfor datorn. I eftermiddag ska jag aka in till Primark och kopa orngott till Sandra, och maste da aven ga in pa banken - fastan jag inte vill. Jag maste. Ibland maste man saker.

I ovrigt var det ett helt aventyr of its own att hitta in till biblioteket idag nar jag gick hemifran. Det var inte riktigt klokt hur manga omvagar man fick ga for att ens hitta ingangen bakom alla ombyggnationer. Det kommer bli jattefint nar det ar klart, det ar jag overtygad om men jag hoppas verkligen att de jobbar pa riktigt ordentligt den har sista sommarlovsmanaden sa att vi slipper diversions nar terminen val borjar. Traska runt pa avlagsna parkeringsplatser for att komma in pa campus har jag ingen lust med.

Jag forsoker att tvinga i mig vatten for att fa bukt med min vatskebrist men det gar trogt. Just nu vill jag bara gomma mig i sangen i en vecka, eller en manad eller tva.

Tack for en mysig stund pa telefon igar kvall, min C.

Sista natten i Sverige den har sommaren och jag vet inte varfor jag ar nervos nar jag gjort den har resan sa manga ganger forr. Jag sager absolut att jag ska hem, hem till London, hem till huset, uni och alla mina saker. Online idag ar vi ett gang som pratat om vilket sprak man tanker pa, vilket sprak vi drommer pa och alla de ganger man blandar och tappar bort ord. Mina egna svar paminner mig om att det ar ju verkligen hem jag ska.

De forsta dagarna i London kommer bli intensiva. Det blir brattom och besok fran Portugal redan forsta dagen, sen spelar McFly i helgen och det aventyret ligger och skaver i magen pa mig. Jag kommer traffa inte bara manniskor jag saknat och tycker om - utan ocksa manniskor som sarat mig, gjort mig illa och som jag tagit avstand fran. Allt detta helt utan C vid min sida. Jag ar livradd.

Mycket kommer ga fel, och mycket kommer saklart ga ratt, och just nu kanner jag att jag maste tillbaka. Det som under vagen blivit fel, och som jag behovde en paus fran nar jag akte fran London tillsammans med Emelie i juli maste tas tag i nu, och distansen stressar mig.

Det gar runt, runt i huvudet just nu, allting som jag maste ordna upp och fixa till men det ska ga. Det maste ga.

Nasta inlagg blir antagligen fran biblioteket pa campus da vi inte har dragit in bredband i huset an. Om jag inte bloggar pa mobilen.

Det ar nastan precis en manad kvar till jag borjar uni igen och kunde jag skulle jag ordna allting hemma i London och sedan flyga till Tyskland men verkligheten kraver annat av mig.

Jag saknar dig.

Vaknade till ett jag alskar dig och ett forlat och plotsligt kandes varlden inte sa mork langre. Bruset i oronen tystnade och dimman skingrade sig tills jag bara kande den som varma andetag mot min axel. Det fanns inget ishav i magen och ingen kulingvind som slet i revbenen. Plotsligt var allting stilla och nar jag satt pa altanen, i ny klar luft, medan det fortfarande ar morgon och inte kladdig sensommardag, var jag saker pa att jag likt en stilla vattenpol speglade ljusbla augustihimmel.

Jag tror jag ar ett band av parlor av glas. Det spelar ingen roll var traden brister, sa fort det hander rasar fargerna av i ett dramatiskt rassell av gult, gront och lila. Hart och obarmhartigt smattrar parlorna ur sitt sammanhang mot det harda golvet. Hela regnbagens farger faller ur balans, ur kontroll och ingenting ar vackert langre utan stokigt, borttappat och trasigt. Jag har svart att halla ihop nagon del av mig sjalv nar de jag bygger och lever mitt liv kring, likt en arm eller ett ben eller mitt hjartas vanster formak plotsligt inte finns dar.

Och sa aterfar jag plotsligt mitt blodomlopp igen, och hela kroppen branner till och kittlar nar blodet forsar tillbaka till avdomnade nervknutar och fingertoppar, tar och kinder blir varma igen. Jag kladde pa mig idag, sminkade mig och at frukost. Jag rorde skeden runt, runt in min naturella yoghurt och tankte att jag snurrar jag med. Runt, runt ramlar jag i en cirkel och idag ar det ljust och varmt - tryggt att det inte finns nagra vassa horn. Som nar man jagar basta vannen pa sandstranden, utan forfaste och allvar. Samma vaggar som stangde in och fangslade och som panik och osakerhet staplats utefter, vaxt pa hojden tills de kastat kalla skuggor som skrams mitt i natten - de dar gangerna vi forlorar och dor - ar nu, i alla fall idag, valbekanta och en sakerhet, de inramar dig och mig.

Watch the sun kiss the rising sea,
trembling sparkles of ecstasy.
Waves break, simmer, and then renew,
just as sometimes a heart can do.

Jag onskar att jag slipper dromma i natt, whispered line where the blue meets blue, helst precis ingenting alls. Jag vill inte dromma om skogar och hoga gras, om mansken och hur jag somnar fastan jag inte far. Jag vill inte dromma om hur du lyssnar, motviljan och ilskan i dina ogon sliter i mig, och hur du stannar kvar och later mig ga. Jag vill inte dromma om hur jag faller och slar i hart och dina ogon som blir stora och dina lappar bla nar ditt liv rinner bort. Jag onskar att vi en gang kan fa vara levande tillsammans i ett helt dygn.

You don't know what you're alive for, until you know what you would die for.

On a side note, ser jag pa honom och jag ser mig ocksa. Jag flyr och han jagar efter med ett skratt och jag tittar bekymrat pa mig sjalv, varlden och honom och kanner glitter i magen. Det har inte hant sedan de dar blasiga manaderna i Newcaslte. Aldrig storm, bara vind. Konstant rorelse, duggregn och immiga fonster. Det ar inte spannande, bara intressant. Kanske fascinerande. Kanske laser jag detta om ett par manader och kanner mer. Kanske kanner jag mindre men det kanns viktigt att jag papekat det for mig sjalv, kommer ihag.

Idag har jag och C mest brakat med var mobiloperator, vilket i alla fall i nulaget inte banat vag for nagra fantastiska genombrott precis men dagen ar ju inte slut an. Kanske ar det ett bra satt att distrahera oss bada, men fortfarande kommunicera. Hon ar trott efter en utekvall och jag ar trott pa mig sjalv och pa det har aret. Samtidigt som jag vill dra igang livet igen - aka hem, fa tillbaka var vardag sa ar jag innerst inne livradd for att ingenting ska ga tillbaka till det det varit. Tank om det lilla trygga som varit det stora andrummet inte finns kvar langre?

Jag kommer ihag ibland att jag kant sa har en gang forut. Jag kanner hur jag sjunker och jag kan inte halla emot. I think I did have good days. Jag minns att jag sjonk i fem manader, och hur vi dog tillsammans varje natt nar jag sov. Kanske orkar jag upp igen den har gangen. Sa hoppas jag igen, kanske blir det bara fem manader den har gangen ocksa?

If I wanted silence
I would whisper

Vi ska bort for att fira mammas fodelsedag i morgon och redan nu maste jag forbereda mig sa att inte stressen kommer krypandes under huden. Jag ar radd for att inte vara dar, for att inte finnas till nar jag behovs, nar det bara ar jag som ar ratt. For jag ar jag, och du ar du och vi har lovat. Men sa beter du dig konstigt, undviker orden jag ar sa van vid, som varit min vardag sa lange och jag kanner mig vilsen istallet for hemma. Jag forsoker minnas det dar loftet, forsoker lita pa mitt eget omdome. Dar uppe blir fallet sa langt.

No one likes a sad face

I think I did have good days
I think I did have good days

Idag nar jag vaknade, fanns varlden kvar. I ras och regn, storm och grat tickar stora klockan i koket vidare utan nagon helst respekt for hur det bloder i hela mig. Det slar fortfarande mot fonster och altantaket, en stund, innan aven det ljudet drunknar i bruset av trasiga tankar.

Men varlden finns kvar. Himlen har samma farg, luften ar sensommartung och fick jag mala min langtan skulle den vara gul.

Det borde vara forbjudet att ta £33 betalt for en core textbook. I alla fall nar det ar en av 5 som maste inhandlas, och da har jag inte ens letat reda pa cases och materials till modulerna, och inte heller kopt tillhorande statutebooks an. Har jag tur kan jag kanske hinna hitta en eller ett par utav bockerna jag behover pa eBay istallet. Jag ar ju ute i god tid i alla fall.

I ovrigt kanns det som att alla omkring mig hittar sig sjalva just nu. Kommer pa plats, kanner sig hemma och tillhor. Medan jag gar omkring och vantar pa att nagon, eller kanske bara livet, eller mojligtvis dem som jag redan trodde var mitt hem, ska hitta mig.

Jag angrar inte vintern och varen. Jag angrar inte den distans jag tog till det som gjorde oss illa men tio manader ar en lang tid att vanta pa att det som kanns jobbigt ska kannas latt. Eller i alla fall att det som togs fran oss och smulades sonder ska atervanda. Tio over fem, medan regnet slar mot taket och fonsterrutorna sitter jag upp i sangen och hor mig sjalv argumentera med mitt fornuft och hjarta. Jag suckar och tanker, det har ar ju inte riktigt klokt - andra manniskor brakar inte med sig sjalva pa det har viset. Andra manniskor ar inte sahar oroliga.

But I am this person, och jag lagger mig igen, vagar inte sova, utan tittar pa Phoebe In Wonderland tills jag grater sa mycket att jag inte kan se klart langre. Tanka klart var det nog lange sedan jag gjorde sist, och kanske ar jag radd for vad jag ska inse och upptacka om jag ger med mig. Kanske gor det ondare an vad det gor att klamra sig fast.

Sometimes you think you don't have hope but you keep on anyway and then you know you have hope.

7.30 i morse vaknade jag med kvid, gnall och tarar i hela halsen. Som nar man ramlar och fumlar i luft och grus efter nagonting sakert att halla sig fast vid, som nar man fatt en kallsup och forsoker klamra sig fast vid den evigt vikande och opalitliga vattenytan. Jag dromde som sa manga ganger forr om ett morker som aldrig flyr som svaljer C. Vi lovar, varje gang, att vi ska stanna, att vi inte ska slappa och hon svar pa stjarnor och hjartslag att hon inte ska ga. Sa blir det sallan. Ibland ar morkret ett faktiskt morker, som ett tacke, som att solen gett upp och inte orkar sprida sitt citrongula damm over himlen mer. Ibland ar morkret nagon vi trodde var var van, och att kanna varmen ga ur henne och langsamt sprida sig over mitt brost nar hon tar sitt sista andetag.

Mardrommar har jag haft problem med lange, men aldrig som nu. Aldrig hela tiden, varje natt och aldrig sa att minnen byts ut. Verkligheten blir suddig och oklar, men jag minns hur vi dog tillsammans i natt.

Idag har regnet smattrat mot rutorna anda sedan den stund jag slets fran min panik i morse. Det vagrar sluta. Varlden har hakat upp sig och mer an luddig vatgra himmel och vat asfalt bjuder inte dagen pa. Ljudet gor att all annan kraft i huvudet liksom domnar av. Jag vet vad jag maste hinna idag, vad jag kanner och vad jag vill saga men det hors inte for dropparna.

Det ar sa fruktansvart att kanna en sadan konstant distans till vannen, skatten, jag i vanliga fall har nara hela tiden. Jag kommer standigt pa mig sjalv med att se varlden omkring mig med ett "det har ska jag visa dig, en dag" ekandes i huvudet. Ingenting ar for nu, allting ar for senare. Nar jag glommer bort mig hinner orden ut pa tungan innan jag hinner stoppa dem - "titta!" men du ar ju inte har, du kan inte se vad jag ser. Jag ar trott pa att spara, pa det har ska jag beratta sen, och ja just det sa jag att...

Det ar tur att vi bada tva lever for de korta men intensiva telefonsamtalen och ar bra pa att skapa nagon slags kopia av sinnesnarvaro dar i mellan.