Nayarsafton ar en ratt trevlig dag, med hummer, kraftor, raker och lax. Alltsa bra mycket godare mat an pa julen/midsommar/pask. Desto mindre trevlig ar den dock for var hund, Pemberton. Jag blir lite arg for hans skull, for han ar en sa lattsam, trevlig kille och sa kan ingen tanka sig att halla sig till att skjuta raketer vid tolvslaget utan det ska smallas lite har och dar over dygnet tills han sitter pa helspann har hemma och knappt vet var han ska ta vagen. Vi brukar konstatera att han inte skulle klara sig 10 minuter i ett krigsharjat land, men vem skulle det? Lite sa ser jag pa fyrverkerier i allmanhet. Ett tag sag jag ganska manga dokumentarer om barn i Gaza, som varje dag star hjalplosa pa marken och ser glada farger flyga over himlen for att sedan sluta i forodelse och katastrof sekunder senare.

 

Det ar det jag onskar mig varje ar, att vi ska hitta nagonting att samlas kring vi manniskor. Inte pa ett sadar Froken Sverige-aktigt fred pa jorden-vis men att aret som kommer ska bjuda pa mer liv och mindre onodig dod och forodelse. For samlas och enas kan vi ju. Vi gor det ibland, som nu nar Filippinerna drabbades av en naturkatastrof, da kan vi alla (nastan i alla fall, fanns ju manga Sverigedemokrater som tyckte att vi skulle koncentrera oss pa oss sjalva istallet) halla med om att nu ska vi gora allt vi kan for vara medmanniskor. Jag onskar att det fanns mer att paverka pa sa manga fler stallen, men tyvarr ar det ju svart och det kanns ibland som ett stort svart hal som aldrig gar att fylla igen.

 

For egen del, hemma i den lilla varld jag verkligen kan paverka om jag bara vill, ska 2014 bli ett ar da jag lar mig mer. Inte minst vill jag lara mig mer om mig sjalv. Mycket av mig, mina intressen och mina drommar har liksom pausats av ett otroligt hektiskt schema pa jobbet och 2013 blev det ar da jag verkligen klev in i min roll pa riktigt. Det var inte forran i januari i ar som jag slutforde mitt allra forsta helt egna projekt pa jobbet, i Dublin och sedan slog jag rekord efter rekord inte bara i intakter men i storlek och omfattning pa mina projekt ocksa. Det blev verkligen ett ar da jag gick in for mitt jobb med buller och brak. Det har varit roligt, utmanande, jobbigt och frustrerande. Jag har lart kanna vanner for livet, och hunnit tappa respekt for ett helt gang andra manniskor med mycket snack men otroligt lite verkstad.

 

 

Planen ar att plugga nagonting mer efter sommaren nasta ar. Inte for att jag maste, men for att jag vill, for att det ar roligt. Det ska vara nagonting jag tycker ar intressant sa antagligen digital kommunikation eller grafisk design. Jag kommer att gora det pa halvfart, eller kanske t.o.m 25% och helt pa distans men det kommer bli ett bra litet aventyr, det har jag bestamt. Nu nar jag ar forbi den dar forsta chocken pa jobbet, de dar manaderna nar man far ta en massa extra sma simtag for att halla nasan over ytan sa blir jag ibland uttrakad. Jag fastnar i samma gamla rutiner och inser ibland i efterhand att jag har utfort halva jobbet utan att ens marka det, som om jag gjort det i somnen. Jag hittar fardiga dokument och material som jag inte minns att jag skapat men det har jag ju. Det ar ett tecken pa att jag maste utmana mig sjalv. Kanske byter jag jobb helt och hallet 2014. 

 

Det nya aret borjar i alla fall med en ovanligt lang resefri period for mig. Jag ska inte ut och resa alls i januari, forutom resan hem till London. Det blir skont och jag har dessutom 3 langhelger i januari med helt lediga fredagar. Mjukstart!

 

 

 

 

Det har trillat in manga fina julhalsningar fran kollegor och vanner hemma i England idag eftersom det ar idag som ar deras stora juldag, med julklappar och julmat. Jag ser verkligen fram emot att se dem igen och igar passade jag pa att boka mitt flyg hem, lite som en julklapp till mig sjalv. Den 7 januari lamnar jag Uppsala och beger mig hem till London igen. Nar jag flyger at andra hallet, London till Arlanda sa tror jag alltid att jag inte kommer hinna langta tillbaka men det gor jag nastan alltid. Det ar nagot speciellt med sin alldeles egen hemstad, sin egen sang och sina vanner.

 

Julafton var inte sa speciell eller sa igar, men hade ett grymt bra gympass och julskinkan smakar riktigt bra idag. Tycker alltid att julmaten ar godare dagen efter.

 

Nu ser jag fram emot Nyarsafton och nytt ar!

 

Jag verkligen kampar for att julen ska infinna sig... eller i alla fall gora sig paminnd pa nagot satt. Ett par juldukar pa borden och jag och min bror gick och kopte den storsta granen vi kunde hitta och sedan hoppades jag att det skulle ga lite av sig sjalvt. Utan sno och utan storre engagemang fran nagon annan i familjen har det dock visat sig vara lite smaknepigt. Idag ska jag forsoka overtala yngsta brorsan att vi i alla fall kan ge oss pa att gora ett pepparkakshus. Det har absolut varit tradition tidigare men aven den nagonting jag alltid envisats med. Sa en personlig tradition ar det kanske mer an nagonting annat. Det ar lite i sista stund att bygga pepparkakshus dagen innan julafton men vad ska man gora?

 

I morse slog jag in julklapparna jag kopt i alla fall och har egentligen en till jag skulle vilja ordna. Ett sallskapsspel kanske eller ett pussel eller nagot till i morgon, som en present till alla, men det ar sa svart. Spelen i leksaksaffaren sag antingen alldeles for barnsliga ut, eller for avancerade. Alternativet ar ju att plocka fram Monopolet, men usch sa lang tid det tar att spela och det ar alltid nagon i familjen som trottnar halvvags igenom och sa far man sla och ga at den personen ocksa och langsamt men sakert sa ar det inte roligt langre... 

 

Lite sa kanns hela situationen i allmanhet. Langsamt men sakert ar det inte roligt langre.

 

Jag ser fram emot nar det kanns roligt igen och inte bara bortglomt och undantrangt. Kanske tar det manga, manga ar men for min egen skull kommer jag nog att gora nagonting annat pa julen tills dess. Jag ar inte en person som mar bra av att avveckla allting. Jag tycker om lekar, pyssel, presentinslagning och overraskningar. Problemet ar bara att ingen annan i min omgivning gor det, utan tvart om tycker att desto mindre man behover engagera sig desto battre.

 

Jag ar glad over att jag ar jag dock, och att nagon dag i framtiden sa kommer jag ha nytta av min kreativitet, pahittighet och mitt pyssel. Just nu kanns det lite ensamt och bortkastat, men nagon dag sa.

 

Just nu drommer jag om vad jag kan hitta pa nasta ar istallet for det har det har. Det har varit samma sak i flera ar och nu tror jag faktiskt att jag har trottnat pa riktigt. Jag hoppas kunna resa, riktigt langt bort. Varmt eller kallt spelar inte sa stor roll faktiskt, men garna nagonstans jag inte tidigare varit! Det far bli en julklapp till mig sjalv, att helt enkelt lova att jag inte ska kampa pa med det har helt sjalv en gang till. De senaste fem aren far racka.

 

Idag hade min mormor fyllt 75 ar, om hon levt. Hon var min basta van, och jag vander mig fortfarande till henne for extra styrka och mod ibland. Jag ar inte religios pa nagot satt, sa det kan verka ironiskt kanske, men jag fokuserar ibland lite extra pa minnet av den person hon var och anvander den energin for att sta fast vid den person jag vet att hon var med och gjorde mig till innan hon gick bort.

 

Vi ar lika, hon och jag. Bada tva analytiska och kreativa pa ett satt som min mamma inte har talamod till. Ibland lyser min mormor dock igenom i min mamma, i smak och i en fin och stadig moralisk kompass som jag ar stolt over. Min mormor hade sa mycket hon ville se och gora. Hon pluggade, jobbade och designade. Hon larde nyankomna flyktingar svenska och jag kommer alltid att forknippa henne med handlingskraft och aventyr.

 

Jag onskar varje dag att jag hade fatt nagra ar till med henne och att mina broder fatt det med. Jag har ju tva fantastiska broder, tva helt egna personer med mammas grona ogon, som hon aldrig han traffa. Fick jag onska en dag med nagon, vem som helst, levande eller dod sa skulle jag onska en dag tillsammans med min mormor. Jag skulle onska mig ett till vykort, bara ett till brev... en stickad troja och en sommardag till i skanelangan utanfor Ystad.

 

Mamma har lart mig mycket av det hon kunde, och nar jag stickar eller virkar framfor tvn sa tanker jag pa henne. Jag tanker pa det svala golvet i koket, Zingos tunga vattenskal och svajande vallmofalt.

 

Jag kampar varje dag med att minnas sa mycket som mojligt av henne, for att jag ar den enda av oss som minns nagot alls. Jag vill liksom spara pa henne, se till att jag alltid kan beratta. Ibland kanns det sjalviskt och hemskt, och ibland kanns det som att jag bar pa en magisk skatt at oss alla fyra barnbarn.