Memories of what they used to have, used to be are starting to fade a bit in the edges, get a bit blurry to Danny. He knows that trying to chase the memories is hard, and it hurts to think of when the world used to be soft and clean... and not as lingering as it is now, days and night tangled together and never seeming to move forwards. At the very same time he's scared that if he doesn't think about those days he'll forget even faster. Looking up and across the street the darkness of the empty night is looming even lower over their heads now and maybe he spent a bit too long inside his head again? He can just about make out Harry in the shades and shadows, his sweater crumbled and stained where he's standing, half hidden in the dust, leaning against a dirty and cracked wall.

In the distance a foul looking orange fire, the last of them, is tamed and extinguished, leaving them in almost complete darkness. Grey clouds trap them in above and space and stars are now part of fairytales and fantasies Tom tells at night when they're all curled up together in the van and when Danny asks Tom says it's just a story. Danny can't help but think though that once the glittery lights of infinity and fragile dusts of time had once burned and guided the nights over his head. Tom shakes his head sadly and whispers the tales of something new in the cold night, something about dragons and mermaids and it sometimes takes weeks for him to ever tell their favourite story again - about the millions and millions of friendly dots of light dancing in the sky.

Bara gråa moln som vilar på hustaken här idag. Det fina vädret från igår har vandrat bort, förhoppningsvis till någon som behöver det mer än jag. Det tjocka vaddet av oro som himlen lagt ut idag ligger säkert kvar till i morgon och att vara begravd på fel sida av ett snötäcke känns bekant.

Med ord och scener, ögonblick och dialoger i huvudet så känns det bra att vara ledig idag. Det hade gjort ont att inte få skriva ut, bort, av allt det där och stenarna i magen känns lite lättare efteråt fastän det är helt andra känslor som dansar på pappret.

Dock är den enda sanningen att det finns lite av dig, i alla karaktärer du tillverkar. Någon får ditt samvete, någon får din rädsla...

Någon annan din lycka.

På så sätt är ju alla drömmar och fantasier verkliga ändå. Som stjärnor spridda. Vi måste bara ha tålamod nog att samla dem, och kanske tillit nog att våga tro att de finns där även när de inte syns eller är svåra att nå.

A trail for the devil to erase


~*~

75 dagar kvar.

 Dougie grimaced faintly as his mouth grew dry and his tongue felt heavy in his mouth, peering at Harry he could see the anger bubbling under the surface and scratching at the drummer's skin. Harry's eyes grew dark and deep, the icy glint boring into Dougie's troubled aqua pupils, the stormy blue reflecting the raging storm that was Harry Judd. The bassist had never been able to cut himself free from Harry and whatever Harry felt would forever hold a tight grip of Dougie's heart - kicking it right into motion and massaging the beats through his veins and with butterfly kisses on his forehead send it drumming against his ribcage in a frantic try to burst right through and join Harry's in his... on a good day.

Vissa dagar verkar falla i mellan, ner i springor och vrår och kanske inser man inte förrän långt senare, när sprickorna i mosaiken blivit för många, att allt tomrum måste fyllas med något - och någon.

Hur kan jag sakna någonting som aldrig kommer vara detsamma i alla fall? Skillnaden är att jag nu sitter brevid, långt borta och ser det som en gång varit trasas sönder. Ett eko av ett skratt måste fyllas med tårar, ingenting får lämnas kvar, tomt.

Stuck between channels my thoughts all quit
I thought about them too much, allowed them to touch

När den varma sommarhettan leker och retas med tunga moln av oro, samma ängslan som du stod med tårna i den där morgonen när du väntade på bussen, då... kommer stormen. Ett litet lekande lätt krig mellan skrik och andetag med förödande effekt.

Sommarens augusti kallnar i kanterna, sönderslitet i hörnen när djärva nätter målar himlen varmt rosa mot ilsket lila och fastän jag inte vill så hoppar jag. Jag är lila jag med, jag stormar, och förödelsen, är jag. Vi.

The feelings that rained down on the plains all dried and cracked
Waiting for things that never came


Det var aldrig meningen, precis som sommaren som lovade hålla ut för evig. Men man mister taget ibland. Du lovar att aldrig tappa taget om min hand och jag tror dig bara för att faller jag så är du den sista jag höll och när stormen kommer så räcker det.

I alla fall en bra dag.

Kanske är du bäst mitt i mellan, när jag saknar dig alldeles lagom och jag kan precis, precis, om jag sträcker mig mot det där klarblåa i hörnen av min värld, snudda vid det där varma som trillar ner i magen och knäna när du vänder dig om, stannar upp - jag behöver inte se ditt leende, jag hör det...

"Does that mean you bagged your popstar then?"

En bil kör förbi, en mamma med en barnvagn, det sitter en kattunge och jamar i ditt knä.

"...I sure did."

Because it's a battle when you dabble in war.

Lisa proposed a road trip, en McFly-orienterad sådan på lördag för att fånga McFly i Grantham. McFly är ju McFly and I'm feeling chipper, så jag överväger starkt att följa med. Hon har biljetterna och jag har tristessen och det där förbannade pirret i fingertopparna som bara McFly tycks kunna förvandla till någonting produktivt och hanterbart. Jay har postat två kopior av Radio:ACTIVE idag också. Chuffed såklart. Chuffed, mannn.

WHSmith och Primark piggade upp mig lite idag också. Oh och NatWest, min bank.

Pick up the beat

~*~

89 dagar kvar.

 McFly i lördags kommer jag kunna leva på i år och dar. Front row, barrier... det spelar ingen roll vad man tekniskt sett kallar det för det enda som är värdigt nog är; hela livet på samma gång. Vilket kan låta vilseledande med tanke på hur tom i huvudet man blir när allt som finns bara är 3000 skrikande fans i ryggen och 4 popstjärnor, deras ord och deras musik... och ingenting mer... ingenting i mellan. Det var vi, det var McFly (3 chockade förband backstage) och det var varje ord och varje ton.

Tog min röst två dagar att återhämta sig, men mina fingertoppar är fortfarande inte sig lika. Har fortfarande blåmärken kvar på armarna, knäna och revbenen och jag vill aldrig att de ska försvinna. De är den perfekta påminnelsen om vad vi gick igenom för att få vad vi fick...

Hur kan någonting vara vackrare än oss, McFly och vår augustinatt?

Bilderna delas bara mellan oss och Lisa för tillfället då de hamnar i fel händer annars. Det är otroligt trist, men sant.

Har inte riktigt förstått än att jag bor här nu, och inte bara är på semester. Har jobbat en vecka och för varje dag som går så känns det lite naturligare och det blir lite lättare att se mig själv göra detta på riktigt. Stavros, min grek tycker för övrigt att Kina hade snott bitar av Greklands Opening Ceremony. Hallå, Athens had the drums!

Han är söt han.

Cheryl Tweedy Cole växte upp här i Newcastle. Det säger ju en hel del! Jeez... får väl vara glad att det inte är Nadine's accent jag ska adoptera dock. Då jävlar.

Behöver man min nya adress får man maila, och har man inte min email, ja... då har man antagligen inget större behov av min adress.

Nya tag inför McFly den 8 November. Megs och jag (och Jess) siktar stenhårt på McFly signing i Birmingham också innan det. "McFly 'round the back" är temat vilket låter mer dirty än vad det är... eller nej, faktiskt, det är ingen idé att ljuga, det är ungefär på den nivån det ligger när man är McFly fan OCH när man är McFly medlem också, det vet ju varenda kotte! Sist var det Dougie som lyckades bli utlurad på äventyr. Megs hoppas på Tom den här gången, för min skull. Där har vi riktig vänskap, hahaha.

Stackars killar.

~*~

90 dagar kvar.