Ibland är det svårt att veta vad man vill. Allt känns så osäkert och överallt finns stora svarta hål som bara väntar på att jag ska trilla ner... och skulle någon leta efter mig om jag gjorde det?  Jag har plötsligt inga intutioner, förväntningar eller rutiner. Jag vet inte var jag är och kanske inte heller var jag är påväg.

IB, James och EF har sett till att jag knappt kan stava till stygghet och säkerhet längre... för att inte tala om Shelly. När som helst kan jag ta ett snedsteg och då finns det ingenting att göra. Vi har inte ens påbörjat IB1 än och jag kan redan se mig själv misslyckas... James åker till Karibien? Dominikanska Republiken? den 27 september... lagom till skolan börjat. Toppen... när jag ska försöka klamra mig fast vid den lilla säkerhet jag har och övertyga både mig själv och min omgiving om att jag kan klara detta så förvinner han i ett antal veckor för att se till att inte tappa solbrännan.

Susse kan ju förvänta sig ett antal telefonsamtal och sms per dag från mig de veckorna i alla fall och Em, Grillen och c/o kommer nog uppleva mig som helknasig och supertrist de veckorna.

Har inte berättat allt för James gällande vad Katta sysslat med. Tror som sagt inte han behöver det... Shelly skulle hata det. Inte för att jag behåller något för mig själv för att skydda Shelly... nej snarare tvärt om men det är James det drabbar när Shelly får ett utbrott och bestämmer sig för att det är dags att byta telefonnummer med honom eller läsa igenom hans email.

Han är glad just nu även om han inte uppskattar att jag mobbar honom för kiltens skull. Själv påstår han att han är lika snygg som vanligt i sin kilt... det viktigaste är ju att Shelly's familj godkänner den, kilten alltså. Har ingen aning om vad de anser om honom. Enligt Shelly har han ju varit en skit i ett år nu så det är väl vad hennes föräldrar anser också.

Känner mig aningen ensam och övergiven för tillfället (kanske märks?). Känns otroligt konstigt att inte kunna träffa Facjak förrän skolan börjar igen och de andra har jag inte sett på år och dar heller. Lite deppig blir man när ens enda kompis just nu är David Copperfield (idiotbok!).

I fortsättningen tycker jag att Kersti ska uttala sig med måtta om hur man ska tillbringa sommarlovet.

For the record är inte Tom Fletcher och Kelly Osbourne ett dugg lika varandra och det spelar ingen roll vad you might have hört på stan och t.o.m Dougie är bättre på skådespeleri än Lindsay Lohan. Bara så ni vet.

Saknar att inte veta vem jag är. Saknar de som vet... allra mest saknar jag den som vet och känner mig samt har min kudde. Sover illa utan den.

 Varför får han mitt hjärta att banka så där hårt? Det var bara ett telefonsamtal men även om jag inte vill erkänna det för mig själv så räckte det långt. Jag vet att jag kan fortsätta kämpa. Jag saknar dig varje dag, James.

 Ibland kommer jag på mig själv med att drömma om dagen då detta är över. Då han är fri och helt och hållet sig själv igen. Det kanske är lika bra att blicka framåt. Bakåt kommer vi inte i alla fall… tyvärr.  

”It can all go back to normal” säger han och jag vet att både han och jag vet att det kommer ta tid. 

De dagar jag är nära att ge upp litar jag på att Susanne är starkare. Vet inte om det faktiskt är så eller om hon gör ett himla bra jobb med att låtsas… Det spelar egentligen ingen roll, för än har vi inte gett upp. Inte ens de dagarna jag kan känna i mig, i luften att han har det jobbigt, inte ens då har jag gett upp. Hur skulle jag kunna göra det? I två år har han funnits där för mig… lyssnat på allt det där som jag inte säger till någon annan. Han har fått mig att skratta när jag trodde allt jag kunde göra var gråta. Han är min… ledare fortfarande… den som jag alltid söker svar och tröst hos.  

Susanne behöver ha tillbaka honom. Han behöver få tillbaka sitt liv.  

Where are you?
And I'm so sorry
I cannot sleep
I cannot dream tonight
I need somebody and always 

Här hemma händer det saker, som vanligt. Cajsa har fått sitt svar, och det har även vi och det blev inte lättare eller bättre för det. Ingen av oss andra kan förstå hur det känns för dig Cajsa… vi kan inte ens försöka men jag vet hur det känns att sakna någon så mycket att man i mellan åt tvivlar på hela världen. Jag vet hur det känns att tappa kontrollen och att stå hjälplös alldeles ensam helt plötsligt. Jag vet hur det känns att ha så starka band till någon att man känner när personen är glad och ledsen. Jag vet hur det känns när ingen i ens omgivning förstår varför och hur…  

Vi kan aldrig veta exakt hur smärtsamt det är eller precis vad du känner men en sak vill jag att du ska veta, du kan alltid lita på att vi finns här för dig på vårt sätt. Vi kommer alltid hjälpa dig så gott vi kan. Vi kan growla Björnen Sover (vissa av oss i alla fall), vi kan skratta tills vi får ont i magen, vi kan trasha ett rum på mindre än två minuter och vi ska krama och pussa på dig tills du är så trött på oss att du kastar mandariner på oss. Vi ska hitta på skumma lekar i Röda rummet och vi ska tillsammans ta över världen en vacker dag… 

… och jag ska göra mitt bästa för att se till att Stina håller käften om både sitt visum och sin gröna väska resten av sommaren ;)  

Like indecision to call you
And hear your voice of treason
Will you come home
And stop this pain tonight?
Stop this pain tonight 

Världen är liten och den krymper mer och mer för varje dag som går. Samtidigt som person efter person jag träffar visar sig ha en plats i pusslet, vara en bit i kedjan så snurrar min värld fortare och fortare.  

Katta, James, Susse… Katta… Susse, James… Marcus? Aha, Marcus. Plötsligt känner jag att jag nog förstår varför Shelly ryter och säger ifrån, varför hon paranoid och livrädd stretar emot som en galning. Jag kommer aldrig att förstå hennes avundsjuka och hennes ilska men jag förstår hennes förvirring. Lite mindre sexuella relationer hit och dit och lite mer sitta ner och lyssna på varandra kanske skulle vara på sin plats… Jag tror nog att det är det vi behöver men lust är en alldeles för stark känsla och riktigt farligt blir det när det blandas med krossade hjärtan, avundsjuka och saknad.  

Samma sekund som jag tror jag har lösningen och jag tror han har berättat allt så kommer något nytt fram och en ny person vaktar en pusselbit som jag behöver. Jag behöver biten till det pussel som jag vet jag måste lyckas bygga ihop för att bilda min vardag någon gång innan skolan börjar igen.  

Så fort mitt liv vänds upp och ner är det som att EF i någon form ligger bakom det. Fler telefonsamtal… fler överraskningar. Jaha, ja då ska man till Malta helt plötsligt. Den 10 augusti åker jag. Ja man vet aldrig vad EF hittar på.  

Jag missar Grillens spelning men å andra sidan är ju Pär där och han är ju faktiskt kär. Vad mer kan man begära?  

Jag är glad, jag vill skratta. Jag är ledsen, jag vill gråta. Jag vill skrika, jag vill hoppa och springa. Är det kanske detta som kallas att leva? Det snurrar, fortare och fortare och jag kan inte få det att sluta. Färger till tusen, ljud höga och låga… värme och kyla. Jag börjar förstå varför ingen kan ta sig ur livet levande…
 
Don’t waste your time on me
You're already the voice inside my head
I miss you, miss you