I natt lag jag vaken nastan hela natten. Riktigt hela natten ar man ju sallan vaken, aven om det kanns sa men i natt tror jag att det var riktigt nara. Jag hade stallt mitt alarm pa mobilen pa 05.00 for att jag skulle med ett tag till Jylland redan 06.10 och gick och la mig ordentligt tidigt. Redan efter ett par timmar vaknade jag av en marklig mardrom (jag var arg pa en god vans fru, for att hon hade bestallt Sky-paket till TVn utan att radfraga mig... vi hade flyttat ihop i en lagenhet, alla tre, av nagon anledning. Min van blev da rasande pa mig och det blev helskumt allting - konstigaste drom jag haft pa lange!) och jag kunde bara inte somna om! Inte for att jag var sa omskakad av drommen egentligen, men det kandes bara sa obekvamt allting. Nar klockan ringde kl 05 sa var jag redan vaken och lag och svarade pa jobbmail pa mobilen. Var stora chef mailade ocksa for fullt klockan 04 sa jag kande inte att det var nagonting konstigt med det... tills jag insag att han ar pa semester i Thailand - en helt annan tidszon!

 

I natt hoppas jag pa battre somn, mest for att jag ar sa otroligt trott nu efter natten, den tidiga tagresan genom ett otroligt snoigt Jylland, halvdagsmote med hela deras saljsorganisation och en stor uppgift fran ekonomiavdelningen som jag inte alls hade forvantat mig. Egentligen sover jag aldrig mycket och inte alls 8-9 timmar som vissa manniskor sager att de absolut maste. I snitt sover jag nog mellan 4 och 5 timmar per natt sedan jag flyttade hit (jag sov 2-3 timmar per natt i London) men jag har lovat J att jag ska jobba pa det. Jag har darfor experimenterat lite extra med meditation innan jag gar och lagger mig och att ha telefonen pa Do not disturb. Det hjalper lite i alla fall.

 

"Du maste lara dig att sova," sa J till mig i hostas. Vi hamtade bilen i garaget klockan 7 for att kora upp i bergen och jag hade redan varit vaken sedan midnatt. "Du maste ova pa det."

 

Det ar ju lattare sagt an gjort men det ligger som en skavande paminnelse om hur nara jag var total utbrandhet nar jag tog mig ifran mitt forra jobb och hur lang tid det tog for mig att forsta att det finns alternativ till den situation jag hade. Jag vande mig av med allting som var normalt. Jobbet och jobbmailen tog over och jag har fortfarande inte klarat av att ga pa bio igen eller se en hel film pa Netflix. Jag klarar ett avsnitt av Modern Family nu, eller Friends, nagot jag sett forut och inte maste fokusera helt pa. Det blir battre. Jag kan stanga av mer och mer men just under natten ar det svart. Det gar inte att trycka pa paus och jag ar helt och totalt medveten om precis allt, hela natterna. Ofta ar det da jag jobbar at J, vilket han tycker ar helt bakvant och dumt, men det passar med tidszoner och annat. Kanske ar det darfor jag aldrig lyckas riktigt ta tag i det... 

 

I Ribe i sodra Danmark, finns det en fin gard, dit man kan komma och bo, laga mat och meditera. Laila, som ager garden ar kanske jordens snallaste och mest harmoniska manniska och haller pa att bygga en koja, ett riktigt tree house, uppe i ett trad for just meditation och har sagt att jag och J garna far komma och bo dar i sommar. Det vet jag inte om vi faktiskt har tid med som det ser ut nu, men det ar ironiskt egentligen... att vi inte har tid till en paus och en gard dar man arbetar med stress och att motverka och behandla utbrandhet. Detta trots att vi bada tva har liknande erfarenheter och vet hur viktigt det ar. Det ar som att saga att man inte har tid att ma bra. Vad ska man annars med all tid till, kan man ju undra... men pa nagot satt ar man i alla fall for upptagen.

 

Det ar nastan, nastan omojlgt att halla ogonen oppna, sa trott ar jag nu trots att klockan bara ar fyra och jag tog sovmorgon till kvart i sju i morse. Jag ar verkligen helt slut i hela kroppen. I nastan tva timmar korde vi mellan danska sma gardar for att komma hit till Aalborg och deras lilla (men stadigt vaxande) flygplats. Jag maste bara halla mig vaken i ett par timmar nu sa kan jag sova en halvtimme pa flyget till Kopenhamn. Jag ar sa trott att jag blev illamaende och aksjuk i bilen, sadar som jag egentligen bara blir har uppe nu. Det hande sist ocksa, nar jag gick pa stark medicin for mitt diskbrack. Kanske minns kroppen och hjarnan bara det och det ar darfor jag nu sitter och kanner mig sjosjuk pa torra land.

 

Faktum ar att det ar en historisk dag idag. Resan hem till London via Kopenhamn ikvall blir min sista jobbresa for foretaget jag arbetat mer an heltid pa under nastan tre ar. Idag ar den sista dagen av tre ar med 200 resedagar. Vissa veckor, under tre ars tid, har jag suttit pa 12 flygplan. Nu ska jag plotsligt flyga hem och stanna dar, sova i min sang och laga mat till mig sjalv istallet for att ata pa restaurang eller pa ett tag eller flyg.

 

Det kanns stort och sa otroligt efterlangtat aven om jag ar tacksam for aventyret och alla manniskor jag mott och fatt lara kanna. Har i Aalborg kommer jag att sakna otroligt manga av dem som faktiskt har blivit kollegor och vanner och jag hoppas kunna komma tillbaka senare och halsa pa utan den stress och press jag upplevt som speciellt tuff under de sista sex manaderna. Istallet kommer jag nu att kunna lagga mer fokus pa mitt egna foretag, pa J och pa nya aventyr nagon annanstans.

 

En isglass senare och jag kanner mig i alla fall lite piggare. Jag fryser och kanner mig varm pa samma gang och raknar med en dunderforkylning lagom till jag slar upp ogonen i morgon bitti. Det brukar bli sa... kroppen vantar till det ar okej, tills jag slappnar av och egentligen har tid att ga pa gymmet och langa promenader i Richmond Park. Det far vara okej. Det far losa sig.

 

I morgon ska jag planera min och J's resa till Norge. Sedan ska vi planera var New York-resa, jag och tva kompisar. Det blir forsta veckan i augusti, som ar var rese-vecka tillsammans. Forra aret var vi i Boston den veckan tillsammans med J och aven om jag skamtar om att jag kan slapa med mig honom sa tror jag att det blir en ren tjejvecka istallet. Vi ska traffa en gemensam van som bor i New York och helt plotsligt kande jag mig som Pippi Langstrump. Jag maste liksom ordna nytt jobb nu sa att jag har nagonting att ta semester ifran. Precis som Pippi som bara gick till skolan sa att hon kunde fa sommarlov.

14 arbetsdagar kvar. 14. Det kanns ibland som en hel evighet och andra ganger far jag panik i hela kroppen... men jag angrar mig aldrig. Anger kanns onodigt och jag ser ingenting produktivt i det men jag har heller ingen anledning till att vilja ta tillbaka mitt beslut att saga upp mig. Istallet planerar jag for nasta aventyr sa fort jag far en stund over och forsoker tappert att inte vara nervos infor den dar stora dagen i maj. Kanske oker vi till Norge innan det, jag och J. Han fragade om jag var upptagen veckan innan vart event vi annordnar tillsammans och vi skrattade tillsammans for jag ar ju precis lika ledig som han ar.

 

Att pasta att solen skiner over Aalborg idag, det vore en overdrift, men det regnar inte i alla fall och efter 10 timmars somn for forsta gangen pa over en manad och en hotellfrukost jag faktiskt hade tid att njuta av ar jag nu sugen pa en langpromenad. Aalborg ar inte riktigt lika fint som Odense dar jag tillbringat ett par helger denna vinter och var men langs vattnet finns en gangvag som jag ska testa och se vart den leder. Jag ska lata den dar filmen spela i huvudet, som en god van till mig alltid sager. Jag ska fantisera om var jag ska och vad jag ska gora och just nu aterkommer tankar om Australien for nasta event. Jag maste bara salja ideen till min partner in crime ocksa, J. Han ar inte svarflirtad men bast ar kanske att fa Kopenhamn avklarat innan vi rusar in i nasta projekt tillsammans.

 

Nar jag kommer tillbaka ska jag ta tag i lite jobb som vantar och forsoka att inte lata mig distraheras av min ny-gamla guilty pleasure - Made In Chelsea. Jag hade glomt hur beroendeframkallande det ar men ocksa hur irriterande majoriteten av karaktarerna ar. Bade Jamie och Spencer vill jag sla ner atminstone fem ganger per avsnitt for att inte tala om Lucy. Helt otroligt att jag trots det helt enkelt maste se nasta avsnitt sa fort det tar slut. En annan serie som jag foljer just nu ar MTVs Eye Candy. Upplagget ar otroligt farfetched och absurt men med Casey Deidrick i en av huvudrollerna sa spelar det inte sa stor roll. Casey som ju alltid kommer vara lillebror DiMera i mina ogon.

 

Klockan ett pa natten lyfter jag min tunga resvaska upp for trappen till ett hotell dar jag inte behover presentera mig i receptionen och mobilen och datorn slar automatiskt over till deras wifi. Jag ler artigt och ber om ursakt for att jag anlander sa sent - som om tjejen i receptionen suttit vaken precis just for min skull. I hissen pa vag upp till rummet (som jag noterar att jag bott i ett dussintal ganger tidigare) flyger en lista forbi i huvudet, en lista pa saker jag ju skulle gjort idag, samtal jag skulle ha ringt och email jag skulle ha skickat pa taget. Listan tar aldrig slut och jag ligger pa sangen, fullt pakladd och dricker klunkar av ljummet, avdankat bubbelvatten och raknar minuterna i huvudet tills jag maste infinna mig vid frukostbordet nere i restaurangen i morgon bitti - som faktiskt redan ar idag. Klockan ar ju kvart over ett pa morgonen. Motet borjar ju klockan sju.

 

Jag maste tvatta haret, tanker jag, men reser mig inte upp. Det finns inte en enda muskel i hela kroppen som vill lyssna. Fem veckor. I fem veckor ska jag latsas att manniskor bara behover 4 timmars somn per natt och att hela varlden rasar om jag inte finns tillganglig pa telefon, per sms, email, roksignal och flaskpost 24 timmar om dygnet.

 

Fem veckor.

 

Ingenting ar roligt nar man ar sa trott och under sa pass mycket press. Minuterna tickar forbi och jag far ont i magen nar jag tanker pa morgondagen och dagen efter det... och dagen efter det. 5 veckor kanns som 50. Hela kroppen gor ont och jag vill grata men orkar inte. Det finns inte plats i huvudet till grat. Jag har ju hela huvudet fullt med saker som ska goras och hela brostet fullt med angest over att det inte finns fler timmar per dygn. Vem ska uppfinna fler timmar? Vem ska hitta mer tid till folk som mig?

 

Ogonen branner och jag staller klockan pa 5.30. Pa nattduksbordet ligger den senaste boken om varlden och hjarnan och sjalen. Om inre lugn och det som faktiskt ar viktigt. J har tipsat och rekommenderat och jag vet att han vet precis hur det kanns att stanga av, filtrera bort och bara kliva upp pa morgonen som en robot och i hemlighet hata att ingenting kanns langre, att allt bara ar. Jag sneglar lite pa boken och tanker att det ar riktigt ambitiost av mig att ens fundera over att hinna med att lasa den... och att inte kanna mig skyldig nar jag val gor det. Finns det kanske en rapport jag kan ga igenom istallet, eller en presentation jag kan forbereda? Ett email jag kan svara pa? Ett hotell jag kan boka, eller twitter-statistik jag kan analysera?

 

Antagligen. Definitivt. Alltid.

 

5 veckor och 4 dagar. Sen ska jag ta tag i det faktum att jag ar 26 ar gammal och utbrand.

Natten lordag till sondag forra veckan lag jag och vred pa mig i sangen till efter 4 pa morgonen. For varje minut som gick blev jag mer och mer stressad och i huvudet snurrade precis allt - ekonomi, framtid, jobb. Hjartat slog sa fort att jag madde illa langt in pa sondagen.

 

Sista dagen pa semestern.

 

Tillbaka till jobbet.

 

Majoriteten av tankarna som susade runt, runt i huvudet och skapade panik i hela kroppen var inte ens jobbrelaterade men anda vet jag att sa mycket av det som kandes fel egentligen ligger dar och trycker. Det ar inte ofta jag erkanner det, och det har inte heller alltid varit sa alls. Mitt jobb har alltid varit tufft och mina vanner och deras familjer sager ofta att de aldrig skulle kunna gora det. Jag tror dem och det ar inte for att jag anser mig sjalv vara nagonslags superperson som kan det ingen annan kan men for att man mar inte bra av att jobba som jag gor - det gor inte jag heller.

 

Mamma visade en insandare skriven av en kvinna som var utbrand och jag borjade grata nar jag laste den. Rad for rad tankte jag att det dar ar jag, det dar ar mitt liv. Enda skillnaden var att jag ar 10 ar yngre och inte har tagit mig ur det utan jobbar pa som vanligt. Ska man vara petig jobbar jag mer an vanligt. Jag har mer ansvar, langre dagar, fler arbetsuppgifter och en relativt ny chef som inte ens gor halften av vad han ska. Jag forsoker da skydda mitt team och mina kollegor och kunder genom att jobba annu mer for att dolja att han inte vet vad han gor. Det vrider och vander sig i hela magen nar jag tanker pa alla de ganger jag papekat denna vecka som gatt att "ja men det ar inte mitt jobb" och hur jag sedan behovt gora det i alla fall tillslut medan mitt eget jobb vaxer och vaxer i mailkorgen och pa skrivbordet.

 

Jag har en kar och valdigt klok van i New York som alltid lyssnar och hon stoppade ner foten tillsammans med min mamma for nagra manader sedan och sa att nu sager du upp dig! Det kandes galet och oansvarigt. Ska jag, som har fast, tryggt jobb och bra inkomst (men en stressniva som ar enorm och en livskvalitet som ligger pa botten) ta mig ur den situationen bara for att jag mar daligt? Tanken hade liksom inte slagit mig tidigare. Konceptet kandes frammande och tvartom. Jag har ju alltid planerat i forvag, inte gett upp for att det varit svart. Det tog ett par manader med pep talks fran mamma, M borta i New York och min fina, fina J som ju uppepa mitt heltidsjobb ar min uppdragsgivare i Los Angeles for att jag skulle forsta min egen situation och det val jag faktiskt har. Jag arbetar alltsa i daglaget mer an heltid i en tidszon och varldsdel medan jag samtidigt jobbar i en helt annan.

 

Jag visste ju hela tiden att man kan inte leva sahar, men att just jag bara darfor skulle fa slippa det hade inte sjunkit in tidigare. Sen kom dagen i alla fall da jag efter en vecka av grat i halsen och faktiska tarar pa toaletten pa lunchrasten klev in till min chef som i sin egna lilla varld vagrade forsta vad brevet ens betydde. Sa hur ska jag tolka detta? Det var hans forsta fraga nar han tittat en stund pa brevet framfor honom som pa gransen till latt engelska forklarade att jag tackade sa mycket for mig och angav datum for min sista arbetsdag.

 

Jag sager upp mig, svarade jag. Han forstod fortfarande inte och fragade om jag i alla fall inte kunde jobba ett ar till for att det vore bast for foretaget. Han sa att han visste att jag hade varit overarbetat och utnyttjad, han hade hort det fran andra som varnat honom att jag skulle saga upp mig snart om han inte gjorde nagonting at det men forklarade att eftersom jag inte sagt nagonting till honom sa var det inte hans sak. Jag ville nastan resa pa mig och ga. Varje vecka, manad ut och manad in hade jag talat om for honom att det gar inte mer. Jag orkar inte jobbar for fyra personer. Jag ar bara en person. Jag orkar inte ga in pa kvallar och helger, varje dag, varje vecka for att jobba ikapp far de tre personer som slutat aret innan av samma stressrelaterade orsaker. Jag orkar inte. Han hade skrattat och gett mig fler av hans egna arbetsuppgifter och jag gjorde dem med hjartklappning och panik tryckande over brostet samtidigt som jag forsokte dolja att nagonting var fel for kunderna. Det var ju inte deras fel!

 

Jag kanner mig som ett jenga-spel, forklarade jag for honom for hundrade gangen den manaden. Jag kanner mig som ett jengakloss-torn som ar slutspelat efter ett drag till. En kloss till som du puttar bort sa rasar allting, hela jag kommer rasa och det ar slutspelat. Han forstod fortfarande inte och pekade pa kalendern for aret. Jag behover dig till de har fem projekten i februari, mars och april tjatade han och jag satt dar med alla halen fran klossarna i tornet som redan plockats bort och kande att jag ville skratta rakt ut. Jag tittade pa kalendern jag med, fast jag kan den utantill och papekade att alla fem projekt ligger parallela i tid, pa fem olika kontor i tre olika lander. Vi hade en 20 minuter lang diskussion om huruvida det ar mojligt for mig att dela mig sjalv pa fem och infinna mig sjalv pa fem olika platser samtidigt under 3 manaders tid - och hur jag faktiskt sagt upp mig. "Vi sitter har for att jag sagt upp mig!" paminnde jag. "Stanna till efter pask i alla fall," tyckte han. "Det ar bast sa, for foretaget. Vi har ingen annan som kan gora allt detta jobb."

 

Medan vi satt dar kande jag som att jag betraktade hela motet utifran. Jag stod vid sidan av och lyssnade pa mig nar jag sa att det ar inte fysiskt eller psykiskt mojligt att en person ska ta pa sig hela det ansvaret och for forsta gangen pa over ett ar kande jag att det var okej att heja pa mig och inte foretaget. Det ar ett foretag, tankte jag som stod brevid. Anstall nya projektledare. Manniskor byter jobb hela tiden... men jag ar en person. Jag ar en person som inte kan ersatta mig sjalv nar raset kommer och jag inte orkar laga mig sjalv igen. Precis som kvinnan som skrev insandaren sover jag inte mer an fyra timmar om natten. Jag kan inte ga pa bio eller film, jag kan inte slappna av eller fokusera sa lange. Jag kan inte lasa bocker langre utan att bli stressad av annat jag inte gor under den stunden. Jag tycker inte langre om saker jag brukade tycka om. Ingenting ar roligt langre, allting ar en kamp mot klockan och alla dygnets timmar, hela veckan, gar ut pa att forsoka vrida upp tempot ytterligare, inte for mig skull, men for min chef. Nar man ar hogpresterande sa racker det med att dra ner pa tempot till helt vanligt tempo for att det plotsligt ska se ut som att du inte gor det du ska och dar satt jag nu framfor min chef och bad om att fa sluta nar min uppsagningstid och att fa jobba heltid, inte mer an heltid fram till det datumet.

 

Han forstod fortfarande inte och papekade igen att det fungerar inte sa for vi saknar personal. Du saknar personal, tankte jag dar jag stod som utanfor min egen kropp och sag pa honom, och mig sjalv, med nya ogon. Jag tankte pa hans ansvar som chef och hans lon och frihet. Jag tankte pa foretagets agare som gett honom pengar till att investera i precis hur mycket personal han ville men hur han inte hade formaga att organisera sig tillrackligt val.

 

Det slutade med att jag fick ta pa mig rekrytering ocksa. Det slutade med att jag fick borja sova varannan natt sa att jag kunde jobba varje dag och varannan natt. Det gav mig extra arbetstid men inte ett ore mer i betalt. Till historien hor att vi inte har nagon som helst overtidsersattning och nar jag val star dar min sista dag senare i var sa  har jag ingenting mer i bagaget for att laga mig sjalv och kunna aterhamta mig sjalv an vad jag haft om jag precis, precis bara gjort det som kravs av mig och knappt det.

 

Men sa ar jag ju jag, och ingen annan. Jag kommer alltid vara den som satter press pa mig sjalv att prestera lite till, att gora lite till... men jag maste gora det for mig. Jag maste gora lite till dig mig, min utveckling, min halsa, mitt liv.

 

I var kommer jag endast att jobba for J borta i LA en stund medan jag upptacker allt jag tycker om i livet igen. Jag ar samma ambitiosa person som jag alltid varit och behover bara en chans att dromma igen. Jag gav upp allt sant for att det helt enkelt inte fanns tid. Det finns det fortfarande inte men J och jag ar lite i samma fas just nu sa forstar varandra. Det kommer bli en spannande var!

 

2015 kommer bli ett spannande ar.

Jag sitter bokstavligt talat och vantar pa att min Loka paron ska bli kall. Pappa hade med sig tre stycken 2-liters flaskor till mig nar vi skulle fira min fodelsedag och jag blev ungefar lika glad for dem som jag blev for mina faktiska fodelsedagspresenter. Det ar galet dumt att britterna ar sa emot smaksatt vatten... eller i alla fall smaksatt vatten med kolsyra. Smaksatt stilla vatten har dem, men det bluir ju bara som blaskig saft. Det har i alla fall blivit lite av en rolig grej det dar med min karlek till Loka, och speciellt den med paronsmak sa nar jag ar ivag pa jobbresor i Sverige och Danmark sa star det ofta Loka och vantar pa mig pa mitt hotellrum nar jag checkat in, for att den som ar bokningsansvarig vet att jag blir glad da. Mina kollegor koper ocksa alltid Loka paron till mig nar de kan. Det ar akta karlek det!

 

Idag vaknade jag lite halvt kallsvettig och kande hur det riktigt krop under huden pa mig av stress som jag egentligen inte vill lata mig sjalv tanka pa eller kanna igen. Jag blundade envist en stund till och latsades att jag sov. Hunden kom hem fran sin promenad med mamma och la sig som en sten pa mina ben och efter ett tag var jag ju bara tvungen att erkanna for mig sjalv att jag var vaken. Det ar ju sa dumt nar man har, ofta sma saker, som man skjuter pa och sa later man stressen vaxa i takt med att man kanner sig skyldig och dum for att man inte tagit tag i det med en gang. I vaskan fick jag syn pa ett kvitto och det slog mig att jag aven maste skicka in min reserakning for december. Suck och ston. Nar man ar ledig vill man ju bara vara ledig. Ikvall har jag i alla fall gjort och skickat in den dar reserakningen och det kanns bra. Har aven tagit mig i kragen och till 99% gjort klart det andra jag hade som lag och skavde och grodde en kall klump av stress i magen pa mig. Jag kan finjustera i morgon. Det ar ju sa fanigt for nar man val satter sig ner sa ar det ju aldrig sa svart och jobbigt som man byggt upp i huvudet att det ska vara. 

 

Hur som helst sa ar det forberedelser infor min Performance Appraisal som jag ska ha nasta vecka nar jag ar tillbaka pa jobbet. Det fungerar ungefar som utvecklingssamtalen gjorde nar man gick i skolan, och ar en utvardering av mina framgangar, min utveckling och mina mal. Att tala om for sin chef hur himla bra och duktig man ar gar ju lite emot hur de flesta manniskor fungerar tror jag. Som svensk ar det kanske ibland extra svart att skriva ett 4 sidor langt dokument om hur javla duktig man ar, men det ska ju goras. Sedan ska man ju vara mogen about it ocksa saklart och balansera allt det dar duktiga med lite nyttigt "det har vill jag lara mig och bli battre pa". Svarast ar nastan biten som handlar om feedback till ledningen, foretaget och arbetslaget. En ganska glasklar punkt pa dagordningen pa ytan kanske, men nu jobbar jag for ett amerikanskt/Nya Zeelandskt foretag i Storbritannien och da oser man inte ur sig forsta basta sanning precis utan det ar viktigt med artigheter och val balanserade halvsanningar. Later hemskt kanske men kulturen ar sa pass osvensk att dar man i Sverige inte ska krangla till det i onodan ska man helst i England linda in saker a ting sa mycket man kan. Hur det later ar bra mycket viktigare an vad man sager. Formalia ar viktigt. Ord for ordens skull ar viktigt.

 

 

 

 

 

Nayarsafton ar en ratt trevlig dag, med hummer, kraftor, raker och lax. Alltsa bra mycket godare mat an pa julen/midsommar/pask. Desto mindre trevlig ar den dock for var hund, Pemberton. Jag blir lite arg for hans skull, for han ar en sa lattsam, trevlig kille och sa kan ingen tanka sig att halla sig till att skjuta raketer vid tolvslaget utan det ska smallas lite har och dar over dygnet tills han sitter pa helspann har hemma och knappt vet var han ska ta vagen. Vi brukar konstatera att han inte skulle klara sig 10 minuter i ett krigsharjat land, men vem skulle det? Lite sa ser jag pa fyrverkerier i allmanhet. Ett tag sag jag ganska manga dokumentarer om barn i Gaza, som varje dag star hjalplosa pa marken och ser glada farger flyga over himlen for att sedan sluta i forodelse och katastrof sekunder senare.

 

Det ar det jag onskar mig varje ar, att vi ska hitta nagonting att samlas kring vi manniskor. Inte pa ett sadar Froken Sverige-aktigt fred pa jorden-vis men att aret som kommer ska bjuda pa mer liv och mindre onodig dod och forodelse. For samlas och enas kan vi ju. Vi gor det ibland, som nu nar Filippinerna drabbades av en naturkatastrof, da kan vi alla (nastan i alla fall, fanns ju manga Sverigedemokrater som tyckte att vi skulle koncentrera oss pa oss sjalva istallet) halla med om att nu ska vi gora allt vi kan for vara medmanniskor. Jag onskar att det fanns mer att paverka pa sa manga fler stallen, men tyvarr ar det ju svart och det kanns ibland som ett stort svart hal som aldrig gar att fylla igen.

 

For egen del, hemma i den lilla varld jag verkligen kan paverka om jag bara vill, ska 2014 bli ett ar da jag lar mig mer. Inte minst vill jag lara mig mer om mig sjalv. Mycket av mig, mina intressen och mina drommar har liksom pausats av ett otroligt hektiskt schema pa jobbet och 2013 blev det ar da jag verkligen klev in i min roll pa riktigt. Det var inte forran i januari i ar som jag slutforde mitt allra forsta helt egna projekt pa jobbet, i Dublin och sedan slog jag rekord efter rekord inte bara i intakter men i storlek och omfattning pa mina projekt ocksa. Det blev verkligen ett ar da jag gick in for mitt jobb med buller och brak. Det har varit roligt, utmanande, jobbigt och frustrerande. Jag har lart kanna vanner for livet, och hunnit tappa respekt for ett helt gang andra manniskor med mycket snack men otroligt lite verkstad.

 

 

Planen ar att plugga nagonting mer efter sommaren nasta ar. Inte for att jag maste, men for att jag vill, for att det ar roligt. Det ska vara nagonting jag tycker ar intressant sa antagligen digital kommunikation eller grafisk design. Jag kommer att gora det pa halvfart, eller kanske t.o.m 25% och helt pa distans men det kommer bli ett bra litet aventyr, det har jag bestamt. Nu nar jag ar forbi den dar forsta chocken pa jobbet, de dar manaderna nar man far ta en massa extra sma simtag for att halla nasan over ytan sa blir jag ibland uttrakad. Jag fastnar i samma gamla rutiner och inser ibland i efterhand att jag har utfort halva jobbet utan att ens marka det, som om jag gjort det i somnen. Jag hittar fardiga dokument och material som jag inte minns att jag skapat men det har jag ju. Det ar ett tecken pa att jag maste utmana mig sjalv. Kanske byter jag jobb helt och hallet 2014. 

 

Det nya aret borjar i alla fall med en ovanligt lang resefri period for mig. Jag ska inte ut och resa alls i januari, forutom resan hem till London. Det blir skont och jag har dessutom 3 langhelger i januari med helt lediga fredagar. Mjukstart!