Det ar jag och ett par andra ihardiga juridikstudenter i vart law library idag. I vanliga fall hade jag alskat hur tyst det ar, helt stilla och lugnt. Hyllorna star fulla i langa rader, de allra flesta ar hemma pa jullov fortfarande sa det drojer lite till innan det star nagon och rycker i vartannat exemplar. Himlen ar januariluddig och ligger och trycker langs vaggarna av glas. Jag har gjort annu mer research infor mitt criminal coursework som ska in i slutet av mars for att fylla huvudet med Dangerous Dogs Act 1991 istallet for mitt eget trassel.

I mitt huvud, precis bakom listan av forbjudna hundraser, artiklar om skillnaden mellan "type" och "breed", definitionen av "dangerous" och "public place", ligger forut, nu och sen och skaver. Jag ignorerar och vander mig bort, oppnar en bok till och laser ett till fall.

Jag onskar jag visste vad jag ska gora. Jag onskar jag slapp kanna mig sa i vagen. Jag vill aldrig mer bli lovad nagonting i hela mitt liv.

Snabb paus pa Starbucks efter en spontan tur till H&M och Topshop. Bara ett par dagar och en helg kvar till allvaret borjar igen, eller i alla fall lectures och seminars och jag forsoker hela tiden stoppa mig sjalv fran att kanna mig uttrakad. Jag vet ju att jag borde njuta av ledigheten. Nu nar den har veckan lider mot sitt slut har jag verkligen tomt alla mina "saker jag kan gora for att underhalla mig sjalv"-forrad. Jag har gatt pa langa promenader i Richmond Park, jag har haft Outnumbered-maraton. Jag har varit pa IKEA, jag har varit pa banken (tva ganger!), jag har betalat rakningar, jag har sorterat uni-anteckningar, jag har paborjat coursework som inte ska in forran i mars! Jag har storhandlat mat, jag har planerat (sent) fodelsedagsfirande och jag har shoppat.

Allt annat an att tvatta har jag gjort, sa det ska jag gora i eftermiddag innan jag gar ut och ater middag med Eratela.

Hela dagen har legat insvept i tjock dimma. Jag sov illa i natt, efter att tankarna trasslat till sig igar kvall och jag gav upp redan vid 10-tiden och gick och la mig. Det var stokigt utanfor huset vid 3 i morse och jag lyckades aldrig riktigt komma tillratta med varken somnen eller kanslorna. Allting hakade upp sig, jag at inte frukost som jag skulle, utan akte in till stan for att ga till banken och Boots.

Dimman lattade lite nar jag sprang in i Kevin pa Asda, och fick prata med honom i en timme mellan kryddorna och paserade tomater men nu kanner jag mig tappa bort mig i det graa luddiga igen. Det ar tungt, tungt att tanka och allra helst vill jag ga och lagga mig.

Jag hade hoppats kanske att kvallen skulle bli battre an igar kvall men jag har lart mig att inte overanalysera varfor jag kanner sahar. Det ar bara att andas, att distrahera mig sjalv och vanta pa att humor och blodsocker ska ga upp.

Mitt i dimman lyckades jag i alla fall fa mobilt bredband fran t-mobile i 24 manader som tack for min lojalitet och att jag betalar mina rakningar i tid. Jag misstanker starkt att det ocksa har med det faktum att jag ringer till utlandet for £60+ i manaden da och da ocksa att gora, men det sa geordie boy ingenting om... I morgon anlander sim-kortet som jag kan stoppa i min netbook och alltsa slippa anvanda min mobil som modem i fortsattningen nar jag ar on the go. Kopte aven ett par nya ogonskuggor idag och med inhandlingen av mat sa kanns det nastan som att det var vart att stiga ur sangen i morse i alla fall.

Nu haller jag hoppet uppe, tanker att blir det ensamt ikvall ocksa sa ar val det ingen katastrof men jag vill sa garna. Det ar svart att inte veta. Om du anda visste vilket onaturligt tomrum du lamnar efter dig, nar du inte ar har. Pa tungan ligger allting jag vill, som av en reflex, dela med dig, sa far jag svalja ner det igen.

Jag sov i tre febriga timmar igar kvall innan jag med frost i lungorna drog pa mig strumpbyxorna under tacket igen. Jag sminkade om mig och tog bussen in till Kingston for att distrahera mig sjalv med bio. Jag sag Love and Other Drugs, ocksa kand som Anne Hathaway's Nipples, men kunde knappt koncentrera mig. I huvudet snurrade intrycken fran dagen, blodet som spred sig over det vita, polerade stengolvet och i magen vaxte oro for C. Det blev en hard knut av tankar och jag vred mig i stolen, kollade telefonen i morkret och tankte att nu maste val filmen vara slut snart, snart maste jag val kunna andas igen?

Det var skont att ga ut i morka januarinatten efterat. Det regnade och det samlades en djup pol av smutsligt storstadsvatten kring mina skor nar jag stod och vantade pa bussen mellan tva fnittriga tjejer och ett par poliskonstaplar i reflexvast och hoga hattar.

Solen trangnde in i min varld tidigt i morse. Solen som jag inte tror jag sett pa veckor. Jag vande ryggen till ljuset och gomde mig langt ner under tacket igen, forsokte na C ytterligare en gang och blinkade bort nervosa tarar och magont tills jag tillslut fick tag pa min skatt, min lilla vampyr.

Lagsamt har dagen tagit form idag. Jag somnade om och nar jag vaknade igen fanns bara energi for en lang dusch. IKEA far vanta tills i morgon, kanske t.o.m till nasta vecka. Jag ska ju faktiskt bara ha ramar. Istallet tog jag en promenad till Asda, kopte ost och naturell yoghurt forsokte koncentrera mig pa Cheryl Cole pa iPoden.

Dag tva av min tva veckor langa ledighet och redan nu finns det for mycket tid till tankar och saknad efter de som ar langt borta. Emma sa igar kvall, nar hon sag mig nervost vantande pa soffan, att det maste vara varst anda, nar man kanner att man behovs nagonstans, men man vet inte var.

Men nog vet vi nog alltid var vi har varann, du och jag. Precis har.

Jag lovade mig sjalv att jag skulle ta en paus och blogga efter att jag hade skrivit klart min Law of Tort essay. 1500, exakt - precis som jag vill ha det - ord senare och nu sitter jag har nojd och glad. Jag har fortfarande 500 ord kvar i min annotated bibliography men 500 ord for nagon som dekorerar sitt sprak sa som jag gor ar en latt match. Jag har atit grillad kyckling och nachos till middag, hunnit med ett glas diet coke eller tva, pratat med C en snabbis och tittat till bade facebook och twitter.

Hela helgen har jag och Emma konstaterat att det inte ens kanns som helg, men idag har kanslan aterfunnit sig hos mig. Efter en jobbig natt med magont och iskalla tarar i hela magen slappte paniken tidigare under dagen och jag kunde andas igen. Ironiskt nog ar ju helgen slut igen om nagra timmar, men det gor inte sa mycket. Det betyder bara att C ar tillbaka pa jobbet och jag, efter min inlamning i morgon, eller i natt beroende pa nar jag orkar ga till campus, har en hel vecka av ledighet framfor mig. Inga inlamningar, men forhoppningsvis ett oversattningsjobb eller tva.

Pemberton opererades i tisdags och tumoren i hans mun togs bort, forhoppningsvis i helhet och utan att den kommer tillbaka, fastan risken att den ska aterkomma ar sa stor att jag knappt vagar hoppas. Nu nar den ar borta, parasiten i min alskade, alskade hund, sa borjar det sjunka in att han faktiskt, an sa lange, varken ar sjuk eller har ont och att kanske far vi behalla honom i ytterligare ett par ar i alla fall. Jag vill sa garna, men samma sekund som han inte mar bra langre ar det inte rattvist. Jag onskar jag fick vara med honom just nu, njuta av den tid som ar kvar. Hur lang eller kort tid det an ar.

Jag hade sa mycket i huvudet jag skulle gora. Jag visste precis. Sa blir sovrummet, gratt, ljust, vitt och blendande, som ett skarande skrik i mitt eget huvud. Ett namn. Ditt namn, och du ar inte dar. Med orden i meddelandet som bryter genom ljuset lagger sig brus och ovasen pa golvet, sjunker till parketten med endast ett damm av oro kvar. I huvudet finns bara du kvar. Ingenting ska goras, ingenting.

No matter how many deaths that I die, I will never forget
No matter how many lives I live, I will never regret

Jag vill skydda, gomma, lyfta och de grona papegojorna ar tillbaka i parken utanfor fonstret. Det vita skenet lagger sig aldrig. Jag diskar, duschar, sminkar mig, valkomnar Emma tillbaka hem med ditt brustna hjarta i min hand. Jag kan inte laga det, inte nu. Just nu kan jag bara hjalpa till att bara.

Av ren frustration har jag i dagar skrubbat, tvattat, stadat allt som gar. Allt i min vag. Nu finns det ingenting kvar och istallet gar jag. Gar och gar, sex kilometer, atta, tio, tolv... jag slapper aldrig taget. Jag tappar dig aldrig.

Tva trojor som ska tillbaka till Topshop, ny haftapparat och nytt block till uni, Accessorize, Wilkinsons och IKEA... langsamt smyger mina masten tillbaka och jag tar dig med mig. Precis som vanligt.

Precis som alla andra dagar.

Sa jag ar tillbaka i London och ar inne pa vaken timme nummer 36. Det ar idag 22 ar sedan jag foddes. I Lund, 9 veckor for tidigt och inte helt saker pa hur man andas sjalv.

Jag ar ensam hemma i en vecka i alla fall innan Emma kommer tillbaka till London sa fodelsedagen borjade med en promenad till campus klockan 6 for att lamna in en uppsats. Efter det handlade jag lite fodelsedagspresenter till mig sjalv, handlade mat och landade pa soffan med C email, forsta sasongen av L Word, Juno och en sasong av Outnumbered.

Snart ar fodelsedagen over och i morgon ska jag aterga till pluggandet.

I'll follow you into the park, through the jungle, through the dark
Girl, I've never loved one like you

Moats and boats and waterfalls, alley ways & pay phone calls
I've been everywhere with you

That's true

Pemberton och jag gick genom snofall till varldens ande nar luften tog slut hemma i koket. I huvudet rusade de senaste dagarna forbi igen och tankarna tog aldrig slut. Snokristallerna fastnade i ogonfransarna och jeansen blev stela och harda i vinden. Jag onskade att jag fick lagga mig ner i drivorna av glittrande sno under gatlyktorna och se kvallens black flyta ut over himlen, precis som jag gjorde nar jag var liten.

Det kandes viktigt att beratta for C forst om tumoren i Pembertons mun. Vetrinaren forsokte forsiktigt forklara att det ar viktigt att vi forbereder oss pa att lilla bjornen var kanske inte overlever detta. Nu ligger han och drommer i soffan brevid mig och det gor ont i magen nar jag tanker pa att jag maste flyga hem pa sondag, utan Pemberton, och utan nagon som helst garanti pa att han kommer flygande genom dorren nasta gang jag halsar pa.

Det har varit langa dagar med Comparative Legal Systems coursework, och jag vill sa garna, sa garna samla tankarna ordentligt nu sa att jag blir av med modulen och kan njuta av ny ledig tid och energi som kan laggas pa de andra fyra modulerna. Tyvarr ar jag dock ungefar lika inspirerad infor skrivandet som jag ar gallande min fodelsedag. Helst skulle jag vilja sova mig igenom bade den har veckan och nasta.

Jag ar upptagen, C ar stressad och upptagen och det nya aret rusar fram. Mardrommen ar att det helt enkelt springer oss forbi. Jag har sa mycket av mig sjalv jag vill pyssla ihop igen i ar. Jag har sa mycket att se tillsammans med dig.