Nytt pa vag fran England
Med mindre an tva veckor kvar till LA sa bestallde jag nagra nya bocker fran Amazon harom dagen. Det jag saknar mest fran England ar bland annat Amazon och Amazon Prime. Jag avslutade mitt Prime-konto direkt efter att jag mera permanent flyttade till Danmark for det ar bara sloseri med pengar om man inte bor i ett Prime-land, men gor man det sa ar det verkligen perfekt. Var andra manniskor i Danmark koper bocker det forstar jag inte riktigt - i alla fall om man inte vill helt ruinera sig och man hellre laser pa engelska an pa danska... men jag bestaller i alla fall fortfarande mina bocker fran Amazon. Varje manad ungefar bestaller jag 3-5 nya bocker och pa sista tiden har det blivit mycket Osho och liknande. Den har gangen ar det mer blandat.
1. Thrive, av Arianna Huffington, som ar co-founder av Huffington Post. En van till mig skriver for dem och Arianna har sa spannande ideer nar det handlar om ledarskap, somn, meditation och ambitioner sa det ska bli superintressant och inspirerande lasning.
2. Big Magic - Creative Living Beyond Fear, av Elizabeth Gilbert. Jag ar nog en av fa som faktiskt varken last Eat, Pray, Love eller sett filmen... och jag tror inte att det ar nagot jag kommer gora heller, men samma van som skriver at Huffington Post har ocksa lange dromt om att skriva en bok och hennes ide ar sa genialisk att det riktigt kliar i mina fingrar redan. Den ar inte skriven an men jag vet att det skulle kunna bli en sa fantastisk och viktig bok for manga unga kvinnor. Hon har fastnat lite och har mest kort fast i sin egen radsla. Hon fyller ar senare i februari och den har boken handlar just om den kreativa processen och hur man vagar lita pa den, darfor har jag bestallt den till henne som en fodelsedagspresent. Mojligtvis laser jag den sjalv senare, men i sa fall pa min iPad. Jag har kikat pa den pa Arlanda tidigare och omslaget ar annu mer fargsprakande och fint i verkligheten.
3. The Life-Changing Magic of Tidying av Marie Kondo ar nog den bok i samlingen som passar in bast i mitt Amazon-monster. Jag har last otroligt mycket om mindfulness de senaste tva aren och lever egentligen ganska minimalistiskt redan som det ar. Jag har arbetat mycket med att forenkla min vardag, meditation och att tillata mig sjalv mera andrum sedan jag blev utbrand och aven sedan jag larde kanna J battre. Han har kommit med manga av boktipsen som hjalpt mig arbeta mig tillbaka till en mer stressfri vardag. Den har boken var inte ett tips fran honom, men jag skickar den helt sakert vidare till honom om den ar bra. Det var nagon annan som tipsade om den och jag ar alltid oppen for att lara mig mer om sma och stora forandringar som lugnar sjalen.
4. Data & Goliath, av Bruce Schneier far absolut komma med i resvaskan nar jag flyger till USA. Det ar halvt for nordigt noje jag ska lasa den har boken om data privacy och hur myndigheter och stora foretag som Facebook och Instagram samlar och anvander anvandarinformation for att salja och skapa mer malinriktad och segmenterad reklam, men ocksa for jobbets skull. Jag tycker att det ar bade skrammande och spannande pa samma gang och vi har ett fint samarbete med bade Facebook och Instagram plus att jag har en fot i den varlden sjalv, aven utanfor jobbet sa det ar alltid viktigt att vara sa palast som mojligt om hur vi idag inte ar konsumenter nar vi lamnar ut information om vara liv och vanor online, men faktiskt sjalva produkten. Det ar oss sjalva vi later dessa foretag salja vidare. Samma sak har - ar den bra sa lamnar jag kvar den hos J innan jag aker hem, sa att han ocksa far lasa den. Vi har samma smak nar det kommer till bocker och laser ofta samma.
Nu senast var det Revolution av Russell Brand som vi laste tillsammans och vi bada tva alskade den verkligen. Jag har lanat ut min kopia till en van nu, sa skall nog bestalla hem den igen sa att jag har en i bokhyllan. Ofta koper jag tva av bocker jag verkligen gillar, sa kan jag alltid ge bort en kopia till en van om de kommer pa besok och hittar nagot i bokhyllan de vill lana. Det ar sa sallan man far tillbaka bocker man lanat ut och det kanns sa trist att tjata. Da ger jag hellre bort dem i present.
Min viktigaste resa 2015
Kopenhamn, Island, New York, Seattle, Vancouver, Toronto, Düsseldorf, Koln.
Vissa minuter ar langre an andra. Vissa ogonblick drojer sig kvar i timmar, i veckor och i manader. Vissa moten bar man med sig i hjartat, intensivt och varmt, for alltid.
Medan stangsel satts upp nere i Kopenhamn, vart fina, magiska Kopenhamn dar J charmade sig in pa Tivoli och solen aldrig ville ga ner, sa koper jag nya flygbiljetter till Koln, Tyskland for att aterigen fa krama om var Nujeen som stod fangslad bakom den stangda Ungerska gransen for ett par manader sedan med drommen om sakerhet i hjartat. Jag och J har statt tillsammans pa toppen av hela varlden, vattenfall, morgonkaffe och soluppgang 9 timmar bort fran min egen tidszon. Jag har fatt vykort, bocker och vackra brev fran Indien, Irland, Trinidad & Tobago, Bulgarien och USA i ar. Karlek finns overallt och anda vill nagon att vi ska lasa in den bakom landsgranser.
Kobane i Syrien skulle sa garna bli till Tyskland. Till sjukvard, skola och drommen om att studera fysik och att overleva morgondagen. Nujeen blev intervjuad av BBC och ABC News dar hon satt fast bakom landsgransen i sin rullstol, den dar dagen i september 2015. Hon berattar att hon inte ar radd och att havet var sa vackert. Det var forsta gangen... forsta gangen hon sag vatten sa stort att det aldrig tar slut, akte tag och bat och allt det som jag tar for givet. Senare, pa en liten tysk lunchrestaurang grater hennes aldre syster nar vagorna fran batarna i Rhein paminner om resan i gummibaten da hon hade ansvaret. Dar det varit hennes fel om allting gick fel. Nujeen minns det som en saltig dusch i morkret.
Nujeen berattar for reportrarna att hon vill till rymden. Hon vill halsa pa en alien, och drottningen av England. Hon sager att varlden ar vacker och att livet ar ett aventyr. Hon har sett sa manga platser hon aldrig sett forut.
Nujeen talar felfri engelska och jag skrattar sa att jag nastan grater nar hon forklarar for reportrarna varfor... 16-ariga Nujeen har aldrig fatt ga i skolan pa grund av sin rullstol. Hon har aldrig tidigare lamnat sitt hem pa femte vaningen i familjens lagenhetshus, men varje dag pa TV har Vara Basta Ars EJ DiMera lart henne engelska. Min fina J har gett Nujeen sin engelska och jag ringer till J, sager att nu har du gjort nagot viktigt, cubbie. Kanske det viktigaste av allt. Sa blev varlden ytterligare lite mindre.
Resan genom Europa for att hitta Nujeen och hennes syskon gick lekande latt for mig med Europeiskt pass och tur nog att vara fodd pa den har sidan om stangda granser aven om jag inte tror de var sa imponerade over min tyska pa kommunhuset i München...
Nujeen, med lungor och hjarta, fingrar och tar, radsla och karlek sager att medelhavet skrammer henne inte, men att det ar med sorg hon tanker pa hur det slutade for hennes favoritkaraktar pa TV, for hennes badboy som ett tomtebloss i morkret tillslut sprakat och brunnit klart. Det ordnar vi, tanker J.
Fran Los Angeles med karlek. Fran Los Angeles med hopp och liv, nar ingen langre tror att ljuset kommer tillbaka igen. For att Nujeen vagade alska honom och Sami.
Sa lever han igen, var EJ och Nujeen fick en hel familj av alla dem som alskar honom. TV-karaktaren som distraherade henne fran bomberna nar de foll, lever igen.
Jag flog fran Kopenhamn till Düsseldorf, med J's halsning i bagaget och tillsammans med hennes syster som kort rullstolen over strander, taggtrad och sten, som hade ansvaret, som tankte nu dor vi, som var sa radd att hon skakade, valjer vi en ny rullstol. Vi gar ihop, sa manga fran jordens alla olika horn och koper Nujeens nya rullstol i Koln. Vi bjuder pa glass och kebabrulle och Nujeen vill bara ha en kram. Hon skrattar och kan for forsta gangen kora sin egen rullstol som har bra hjul och ar i ratt storlek for henne. Den vager 11kg istallet for 32 och hennes syster kan inte sluta le. "Hej da, nu rullar jag i vag pa upptacksfard," sager Nujeen och vinkar. Vi vinkar tillbaka och har for karlek och omtanke kopt sjalvstandighet till en 16-aring som for forsta gangen ser varlden, den varld jag tar for givet, och alskar den. Allt ar fint. Allt betyder nagonting. Ingenting tas for givet.
Solen gar ner over tradtopparna langs floden Rhein och allting glittrar som guld i slutet av oktober, en timme utanfor Koln. Nujeen visar J dalar, berg och tyska hostlov pa FaceTime pa min mobil. Fran Wesseling, Tyskand till New York med karlek. Allt ar vackert.
Varlden ar liten.
"This is the most important thing you have ever done."
Radsla kan inte stangas in bakom landsgranser, och inte heller karlek.
Pa fredag fyller du 17 ar, Nujeen och om nagra veckor nar jag reser tillbaka, kramas vi igen. Jag har hort att din tyska ar tusen ganger battre an min och jag vet att du kommer ge tillbaka sa otroligt mycket fint till varlden.
Hela inslaget pa HBO's Last Week Tonight, med John Oliver, om Nujeen och andra manniskor pa flykt i varlden just nu:
En dag kvar
Sista kvallen i Danmark narmar sig, for i morgon ar det USA som galler. Ah vad jag sett fram emot att atervanda till New York och oj vad det lyckades komma plotsligt anda. Sommaren har rusat forbi, kanske mest for att det har varit hostvader hela tiden och for att jag inte varit ledig mer an en langhelg. Sahar dags forra aret packade jag infor Boston, och ikvall ska jag packa det sista infor New York... sedan borjar allt om igen och jag ska packa ihop lagenheten och flytta, sen ska jag till Kanada och tillbaka till USA och Los Angeles. Tur att jag ar van vid att flyga och fara.
Med over 200 resdagar per ar har jag lart mig att packa latt och jag vet att mina vanner kommer skratta at hur liten min vaska ar men att slapa pa tungt bagage nar man reser ar sa overskattat. Det ar klart att jag ska shoppa nar jag val ar pa plats i NY men da koper jag hellre en extra vaska dar och checkar in pa vagen tillbaka. Plattang och sant dar koordinerar vi. En av oss tar med plattang, en annan tar med harspray osv. Det finns ingen anledning till att vi alla har samma saker med oss. Det brukar vara smartast. Lattast ar det for Ebony som kommer med taget fran Washington istallet for internationellt flyg.
Nu slanger jag i mig det sista av min mycket sena lunch, svarar pa nagra sista jobbmail och filar pa mitt out of office-svar som jag inte far glomma att aktivera. Ikvall ska jag tvatta nagra extra saker (och hoppas att de hinner torka, kanske anvander jag tumlaren), stryka, packa handbagaget och gora Spotifylista till flygresan. Jag tanker absolut inte fundera over hur dyr dollarn ar just nu for da blir jag ledsen.
Tre bocker far folja med, kanske tva om jag inte orkar slapa pa en extra; Revolution av Russell Brand, Being In Love av Osho och This Changes Everything av Naomi Klein. Boken fran Osho har jag redan last men jag har alltid nagonting fran Osho med mig nar jag reser sa det far bli en favorit i repris.
Sluten cirkel
I natt blev det en sadan dar tokig natt nar jag fastnar i fel tidszon. Jag somnade strax innan 23 men vaknade vid halv 4 och var dum nog att ta ett telefonsamtal fran Washington. En hel timme pratade vi och efter det gick det bara inte att somna om. Som tur ar ar jag expert pa att overleva och jobba pa nastan ingen somn alls sa jag kan nog skutta mig igenom den har dagen som vanligt men jag vet ju att det ar tokigt. Jag har som hemlaxa fran J att verkligen jobba pa min somn och jag har sovit mer pa sista tiden. Detta med att pyssla med saker mitt i natten for att fa saker gjort i fel varldsdel blir latt en vana for mig och pa sommaren nar det blir ljust sa tidigt har sa ar det annu lattare.
Idag ar det molnigt och svalt och det riktigt kanns att luften laddats ur ordentligt efter det rejala oskovadret vi hade tidigare. Jag har nog aldrig upplevt nagot liknande faktiskt forutom i Miami eller New York men da varar det ofta bara i 10 minuter. Denna aska holl i sig i flera timmar och flyttade sig inte. Jag haller fortfarande tummarna for att lite av varmen ska atervanda lagom tills mamma och min lillebror kommer pa besok dock. Ikvall ska jag tvatta och stada en extra omgang sa att det inte blir stressigt pa onsdag. Jag har bett mamma ta med lite olika klader och saker som jag haft hemma hos henne och det ska bli spannande att se vad hon fatt med sig. Det kanns ju nastan lite som julafton igen nar man far tillabaka saker man inte sett pa lange!
Nu pa morgonen har jag precis bara hunnit fa min ESTA-ansokan gjord for att fa intrade till USA och fastan det inte kostar nagra stora summor ($14) sa kanns det anda onodigt nar jag gjorde exakt samma dag just idag for ett ar sedan. Intradet galler dock antingen i tva ar, eller sa lange som ditt pass ar giltigt och jag fick nytt pass i december och maste da alltsa ansoka pa nytt. Jag muttrade mig igneom hela ansokan och jag minns inte att man tidigare behovt uppge namn pa foraldrar osv? Det kanske ar nytt... eller sa har jag bara daligt minne. Lite komiskt ar det i alla fall att det ar precis pa dagen ett ar sedan jag gjorde det sist som sagt och da skulle jag flyga exakt samma datum som i ar, bade till USA och tillbaka igen. Det har verkligen blivit tradition!
I min lagenhet i London, precis innan avfard forra aret! Bara ett par dagar innan jag traffade J for forsta gangen <3
Da hade vi ingen aning om vilket otroligt aventyr som vantade.
Sista resan
Det ar nastan, nastan omojlgt att halla ogonen oppna, sa trott ar jag nu trots att klockan bara ar fyra och jag tog sovmorgon till kvart i sju i morse. Jag ar verkligen helt slut i hela kroppen. I nastan tva timmar korde vi mellan danska sma gardar for att komma hit till Aalborg och deras lilla (men stadigt vaxande) flygplats. Jag maste bara halla mig vaken i ett par timmar nu sa kan jag sova en halvtimme pa flyget till Kopenhamn. Jag ar sa trott att jag blev illamaende och aksjuk i bilen, sadar som jag egentligen bara blir har uppe nu. Det hande sist ocksa, nar jag gick pa stark medicin for mitt diskbrack. Kanske minns kroppen och hjarnan bara det och det ar darfor jag nu sitter och kanner mig sjosjuk pa torra land.
Faktum ar att det ar en historisk dag idag. Resan hem till London via Kopenhamn ikvall blir min sista jobbresa for foretaget jag arbetat mer an heltid pa under nastan tre ar. Idag ar den sista dagen av tre ar med 200 resedagar. Vissa veckor, under tre ars tid, har jag suttit pa 12 flygplan. Nu ska jag plotsligt flyga hem och stanna dar, sova i min sang och laga mat till mig sjalv istallet for att ata pa restaurang eller pa ett tag eller flyg.
Det kanns stort och sa otroligt efterlangtat aven om jag ar tacksam for aventyret och alla manniskor jag mott och fatt lara kanna. Har i Aalborg kommer jag att sakna otroligt manga av dem som faktiskt har blivit kollegor och vanner och jag hoppas kunna komma tillbaka senare och halsa pa utan den stress och press jag upplevt som speciellt tuff under de sista sex manaderna. Istallet kommer jag nu att kunna lagga mer fokus pa mitt egna foretag, pa J och pa nya aventyr nagon annanstans.
En isglass senare och jag kanner mig i alla fall lite piggare. Jag fryser och kanner mig varm pa samma gang och raknar med en dunderforkylning lagom till jag slar upp ogonen i morgon bitti. Det brukar bli sa... kroppen vantar till det ar okej, tills jag slappnar av och egentligen har tid att ga pa gymmet och langa promenader i Richmond Park. Det far vara okej. Det far losa sig.
I morgon ska jag planera min och J's resa till Norge. Sedan ska vi planera var New York-resa, jag och tva kompisar. Det blir forsta veckan i augusti, som ar var rese-vecka tillsammans. Forra aret var vi i Boston den veckan tillsammans med J och aven om jag skamtar om att jag kan slapa med mig honom sa tror jag att det blir en ren tjejvecka istallet. Vi ska traffa en gemensam van som bor i New York och helt plotsligt kande jag mig som Pippi Langstrump. Jag maste liksom ordna nytt jobb nu sa att jag har nagonting att ta semester ifran. Precis som Pippi som bara gick till skolan sa att hon kunde fa sommarlov.
Men det ska nog ga. Jag maste bara fundera ut precis vad det faktiskt ar ja vill gora. Jag har ju som mal att inte rusa in i nagonting utan att faktiskt kanna att det ar spannande och roligt att jobba igen. Jag vill kanna mig motiverad och inspirerad. Sedan ar det klart att det finns fa jobb som ar roliga varje dag men jag vill i alla fall kanna att det kanns 100% ratt. New York loser sig. Det gor det alltid, och jag har bestamt att jag ska slosa mindre energi pa att oroa mig under 2015.
Om inte annat kan ju jag och J alltid rymma till Australien.
Snart
14 arbetsdagar kvar. 14. Det kanns ibland som en hel evighet och andra ganger far jag panik i hela kroppen... men jag angrar mig aldrig. Anger kanns onodigt och jag ser ingenting produktivt i det men jag har heller ingen anledning till att vilja ta tillbaka mitt beslut att saga upp mig. Istallet planerar jag for nasta aventyr sa fort jag far en stund over och forsoker tappert att inte vara nervos infor den dar stora dagen i maj. Kanske oker vi till Norge innan det, jag och J. Han fragade om jag var upptagen veckan innan vart event vi annordnar tillsammans och vi skrattade tillsammans for jag ar ju precis lika ledig som han ar.
Att pasta att solen skiner over Aalborg idag, det vore en overdrift, men det regnar inte i alla fall och efter 10 timmars somn for forsta gangen pa over en manad och en hotellfrukost jag faktiskt hade tid att njuta av ar jag nu sugen pa en langpromenad. Aalborg ar inte riktigt lika fint som Odense dar jag tillbringat ett par helger denna vinter och var men langs vattnet finns en gangvag som jag ska testa och se vart den leder. Jag ska lata den dar filmen spela i huvudet, som en god van till mig alltid sager. Jag ska fantisera om var jag ska och vad jag ska gora och just nu aterkommer tankar om Australien for nasta event. Jag maste bara salja ideen till min partner in crime ocksa, J. Han ar inte svarflirtad men bast ar kanske att fa Kopenhamn avklarat innan vi rusar in i nasta projekt tillsammans.
Nar jag kommer tillbaka ska jag ta tag i lite jobb som vantar och forsoka att inte lata mig distraheras av min ny-gamla guilty pleasure - Made In Chelsea. Jag hade glomt hur beroendeframkallande det ar men ocksa hur irriterande majoriteten av karaktarerna ar. Bade Jamie och Spencer vill jag sla ner atminstone fem ganger per avsnitt for att inte tala om Lucy. Helt otroligt att jag trots det helt enkelt maste se nasta avsnitt sa fort det tar slut. En annan serie som jag foljer just nu ar MTVs Eye Candy. Upplagget ar otroligt farfetched och absurt men med Casey Deidrick i en av huvudrollerna sa spelar det inte sa stor roll. Casey som ju alltid kommer vara lillebror DiMera i mina ogon.
Eye candy, indeed.
Gott Nytt Ar!
Nayarsafton ar en ratt trevlig dag, med hummer, kraftor, raker och lax. Alltsa bra mycket godare mat an pa julen/midsommar/pask. Desto mindre trevlig ar den dock for var hund, Pemberton. Jag blir lite arg for hans skull, for han ar en sa lattsam, trevlig kille och sa kan ingen tanka sig att halla sig till att skjuta raketer vid tolvslaget utan det ska smallas lite har och dar over dygnet tills han sitter pa helspann har hemma och knappt vet var han ska ta vagen. Vi brukar konstatera att han inte skulle klara sig 10 minuter i ett krigsharjat land, men vem skulle det? Lite sa ser jag pa fyrverkerier i allmanhet. Ett tag sag jag ganska manga dokumentarer om barn i Gaza, som varje dag star hjalplosa pa marken och ser glada farger flyga over himlen for att sedan sluta i forodelse och katastrof sekunder senare.
Vara raketer ar inte robotar forstas, utan ett satt att fira men jag kan anda inte lata bli att tanka pa alla de manniskor som lever i en verklighet dar smallarna inte representerar nagonting annat an krig.
Det ar det jag onskar mig varje ar, att vi ska hitta nagonting att samlas kring vi manniskor. Inte pa ett sadar Froken Sverige-aktigt fred pa jorden-vis men att aret som kommer ska bjuda pa mer liv och mindre onodig dod och forodelse. For samlas och enas kan vi ju. Vi gor det ibland, som nu nar Filippinerna drabbades av en naturkatastrof, da kan vi alla (nastan i alla fall, fanns ju manga Sverigedemokrater som tyckte att vi skulle koncentrera oss pa oss sjalva istallet) halla med om att nu ska vi gora allt vi kan for vara medmanniskor. Jag onskar att det fanns mer att paverka pa sa manga fler stallen, men tyvarr ar det ju svart och det kanns ibland som ett stort svart hal som aldrig gar att fylla igen.
For egen del, hemma i den lilla varld jag verkligen kan paverka om jag bara vill, ska 2014 bli ett ar da jag lar mig mer. Inte minst vill jag lara mig mer om mig sjalv. Mycket av mig, mina intressen och mina drommar har liksom pausats av ett otroligt hektiskt schema pa jobbet och 2013 blev det ar da jag verkligen klev in i min roll pa riktigt. Det var inte forran i januari i ar som jag slutforde mitt allra forsta helt egna projekt pa jobbet, i Dublin och sedan slog jag rekord efter rekord inte bara i intakter men i storlek och omfattning pa mina projekt ocksa. Det blev verkligen ett ar da jag gick in for mitt jobb med buller och brak. Det har varit roligt, utmanande, jobbigt och frustrerande. Jag har lart kanna vanner for livet, och hunnit tappa respekt for ett helt gang andra manniskor med mycket snack men otroligt lite verkstad.
T5, Heathrow, juli 2013 - där jag spenderat mer tid än hemma i princip
Planen ar att plugga nagonting mer efter sommaren nasta ar. Inte for att jag maste, men for att jag vill, for att det ar roligt. Det ska vara nagonting jag tycker ar intressant sa antagligen digital kommunikation eller grafisk design. Jag kommer att gora det pa halvfart, eller kanske t.o.m 25% och helt pa distans men det kommer bli ett bra litet aventyr, det har jag bestamt. Nu nar jag ar forbi den dar forsta chocken pa jobbet, de dar manaderna nar man far ta en massa extra sma simtag for att halla nasan over ytan sa blir jag ibland uttrakad. Jag fastnar i samma gamla rutiner och inser ibland i efterhand att jag har utfort halva jobbet utan att ens marka det, som om jag gjort det i somnen. Jag hittar fardiga dokument och material som jag inte minns att jag skapat men det har jag ju. Det ar ett tecken pa att jag maste utmana mig sjalv. Kanske byter jag jobb helt och hallet 2014.
Det nya aret borjar i alla fall med en ovanligt lang resefri period for mig. Jag ska inte ut och resa alls i januari, forutom resan hem till London. Det blir skont och jag har dessutom 3 langhelger i januari med helt lediga fredagar. Mjukstart!
Regnig hemstad. Mitt fina London.