Jag hade sa mycket i huvudet jag skulle gora. Jag visste precis. Sa blir sovrummet, gratt, ljust, vitt och blendande, som ett skarande skrik i mitt eget huvud. Ett namn. Ditt namn, och du ar inte dar. Med orden i meddelandet som bryter genom ljuset lagger sig brus och ovasen pa golvet, sjunker till parketten med endast ett damm av oro kvar. I huvudet finns bara du kvar. Ingenting ska goras, ingenting.

No matter how many deaths that I die, I will never forget
No matter how many lives I live, I will never regret

Jag vill skydda, gomma, lyfta och de grona papegojorna ar tillbaka i parken utanfor fonstret. Det vita skenet lagger sig aldrig. Jag diskar, duschar, sminkar mig, valkomnar Emma tillbaka hem med ditt brustna hjarta i min hand. Jag kan inte laga det, inte nu. Just nu kan jag bara hjalpa till att bara.

Av ren frustration har jag i dagar skrubbat, tvattat, stadat allt som gar. Allt i min vag. Nu finns det ingenting kvar och istallet gar jag. Gar och gar, sex kilometer, atta, tio, tolv... jag slapper aldrig taget. Jag tappar dig aldrig.

Tva trojor som ska tillbaka till Topshop, ny haftapparat och nytt block till uni, Accessorize, Wilkinsons och IKEA... langsamt smyger mina masten tillbaka och jag tar dig med mig. Precis som vanligt.

Precis som alla andra dagar.