Pemberton och jag gick genom snofall till varldens ande nar luften tog slut hemma i koket. I huvudet rusade de senaste dagarna forbi igen och tankarna tog aldrig slut. Snokristallerna fastnade i ogonfransarna och jeansen blev stela och harda i vinden. Jag onskade att jag fick lagga mig ner i drivorna av glittrande sno under gatlyktorna och se kvallens black flyta ut over himlen, precis som jag gjorde nar jag var liten.

Det kandes viktigt att beratta for C forst om tumoren i Pembertons mun. Vetrinaren forsokte forsiktigt forklara att det ar viktigt att vi forbereder oss pa att lilla bjornen var kanske inte overlever detta. Nu ligger han och drommer i soffan brevid mig och det gor ont i magen nar jag tanker pa att jag maste flyga hem pa sondag, utan Pemberton, och utan nagon som helst garanti pa att han kommer flygande genom dorren nasta gang jag halsar pa.

Det har varit langa dagar med Comparative Legal Systems coursework, och jag vill sa garna, sa garna samla tankarna ordentligt nu sa att jag blir av med modulen och kan njuta av ny ledig tid och energi som kan laggas pa de andra fyra modulerna. Tyvarr ar jag dock ungefar lika inspirerad infor skrivandet som jag ar gallande min fodelsedag. Helst skulle jag vilja sova mig igenom bade den har veckan och nasta.

Jag ar upptagen, C ar stressad och upptagen och det nya aret rusar fram. Mardrommen ar att det helt enkelt springer oss forbi. Jag har sa mycket av mig sjalv jag vill pyssla ihop igen i ar. Jag har sa mycket att se tillsammans med dig.