Att vara hemma hos mamma och halsa pa kanns lite som att vara pa hotell, fast battre. Jag hade sista dagen pa kontoret med kollegorna pa torsdag - vi borjade med Champagnen och jordgubbarna ratt tidigt och var inte sa produktiva pa eftermiddagen precis, och nu ligger 100% fokus pa J och mitt eget foretag en stund framover. For att fira det lite extra flog jag hem till mamma igar eftermiddag.

 

Det var totalkaos pa Gatwick da de hade ett elfel som paverkade ledningstornet och jag fick for forsta gangen uppleva live att flygplan kan tuta pa varandra precis som sma arga bilar! Det var ett Norwegian-flyg till Kopenhamn som skulle ha avgatt 08.20 som kl. 14.00 fortfarande stod som "forsenat"... jag tror nog att dem hade kunnat lagga ner och stalla in det flyget. Samtidigt la SAS incheckningssystem ner sa aven dar blev det kris och katastrof och jag trodde nastan att jag skulle grata av ljudnivan inne pa terminalen dar en stund. Men, men. Istallet satte jag mig och laste Awareness av Osho om meditation och att ga in och vara helt och hallet medveten av sig sjalv och att hitta sitt eget centrum. Det maste ha sett lite skoj ut... totalt kaos och sa jag som sitter i mitten och laser om meditation for att blockera ut alltihop.

 

Hur som helst sa hade kabinpersonalen pa mitt flyg vaknat pa fel sida igar och borjade flygturen med att tala om att klagomal fick man minsann rikta mot deras chefer via hemsidan, inte till dem. Jag tror inte att det var nagon som hade nagra klagomal innan flygvardinnorna insisterade pa att det minsann finns klagomal, men det ar ju ocksa ett satt att jobba pa forstas... jag tror att stressnivan verkligen gick genom taket dar frammat eftermiddagen. Det var ingen som var riktigt klok och mannen brevid mig fick tokryck nar personalen inte lat honom sitta dar pa forsta raden med sin resvaska vid fotterna. Han skrek och gapade att ingen minsann fick ta pa hans vaska... jag laste vidare om min medititation och latsades att hela varlden inte hade gatt och blivit helt galen. Nar vi sedan lyfte sa fick vi cirkla kring Gatwick tre varv innan det var var tur att kora pa den "rutten" som vi behovde. Det var alltsa ko bade pa marken och i luften! Till min stora besvikelse var det dock ingen som tutade i luften. Det var lite mer sansat dar...

Val hemma hos mamma sa bjods det ju pa tacos, sa klart.

Ska man gora nagonting i det har landet pa en sondag sa maste man oftast gora det med tuppen. Jag var vaken riktigt tidigt i morse, men inte riktigt med flit utan jag tror att nattbussen maste ha gatt forbi eller att jag blev vackt av nagonting annat for 05.45 ar det i alla fall lite tidigt att ga ivag till Posten. Nu ar klockan nastan 10 i alla fall och jag ska bara ata upp min yoghurt och hoppa in i duschen sen ska jag ga in till stora Postkontoret pa Eden Street dels for att deras oppettider ar lite mer generosa men ocksa for att personalen inte riktigt ar lika trott pa mig som personalen i vart lilla Postkontor langre ner pa gatan. Jag skickar namligen ofta ganska stora paket till USA och oj, oj vad jobbigt det ar att hantera for dem tydligen. Att jag sakert pa egen hand sett till att dem overlevde finanskrisen (varje paket kostar ca 700 kr att skicka) det funderar dem mindre over, tanterna.

 

Idag ar det ett lite mindre paket som galler, men det ska till Kalifornien fortfarande. Det ar paskharen som ska skutta over Atlanten. Jag har tva tvillingpojkar i Los Angeles (gemensamma vanner och fd. skadespelarkollegor till J eftersom att dem spelade hans son i nastan sju ar) som i vanliga fall far chips med bacon-smak och Lego anda fran London men nu ar det paskagg som galler. Det blir riktigt bra timing halsade deras mamma igar da dem precis fatt veta att de missat ett Disney Channel-jobb och behover nagonting att se fram emot. Kanske hinner jag kika pa lite Lego innan jag gar till Posten i alla fall. Nar man ar 9 ar gammal sa fixar ju Lego det mesta. Nar man ar 26 ocksa faktiskt...

 

Vi har visning pa lagenheten igen i eftermiddag men sa fort den ar over sa ska jag mala om i hallen. Vitt bara, precis som det ar nu men med lite mindre an en manad innan det ar dags att flytta ut sa kanner jag att jag maste borja lite smatt med alla forberedelser. Pa med Spotify bara sa kan jag nog underhalla mig sjalv lange nog.

 

Jag har aven borjat packa och hjalp vad fort det gar att fylla vaskor och kartonger. Med det i atanke sa funderar jag nu pa att lagga lite fler saker pa eBay, mest signerade klader och manus och annat. Det har legat hemma till tavlingar och annat men jag vet inte om jag orkar flytta med grejerna samtidigt ar det ju dumt att gora sig av med saker man kommer pa att man hade behovt senare. Jag vill inte rensa for mycket... usch att det ska vara sa svart. Det hjalper inte heller att jag ar ganska (okej valdigt) sentimental av mig.

 

 

Det ar nastan, nastan omojlgt att halla ogonen oppna, sa trott ar jag nu trots att klockan bara ar fyra och jag tog sovmorgon till kvart i sju i morse. Jag ar verkligen helt slut i hela kroppen. I nastan tva timmar korde vi mellan danska sma gardar for att komma hit till Aalborg och deras lilla (men stadigt vaxande) flygplats. Jag maste bara halla mig vaken i ett par timmar nu sa kan jag sova en halvtimme pa flyget till Kopenhamn. Jag ar sa trott att jag blev illamaende och aksjuk i bilen, sadar som jag egentligen bara blir har uppe nu. Det hande sist ocksa, nar jag gick pa stark medicin for mitt diskbrack. Kanske minns kroppen och hjarnan bara det och det ar darfor jag nu sitter och kanner mig sjosjuk pa torra land.

 

Faktum ar att det ar en historisk dag idag. Resan hem till London via Kopenhamn ikvall blir min sista jobbresa for foretaget jag arbetat mer an heltid pa under nastan tre ar. Idag ar den sista dagen av tre ar med 200 resedagar. Vissa veckor, under tre ars tid, har jag suttit pa 12 flygplan. Nu ska jag plotsligt flyga hem och stanna dar, sova i min sang och laga mat till mig sjalv istallet for att ata pa restaurang eller pa ett tag eller flyg.

 

Det kanns stort och sa otroligt efterlangtat aven om jag ar tacksam for aventyret och alla manniskor jag mott och fatt lara kanna. Har i Aalborg kommer jag att sakna otroligt manga av dem som faktiskt har blivit kollegor och vanner och jag hoppas kunna komma tillbaka senare och halsa pa utan den stress och press jag upplevt som speciellt tuff under de sista sex manaderna. Istallet kommer jag nu att kunna lagga mer fokus pa mitt egna foretag, pa J och pa nya aventyr nagon annanstans.

 

En isglass senare och jag kanner mig i alla fall lite piggare. Jag fryser och kanner mig varm pa samma gang och raknar med en dunderforkylning lagom till jag slar upp ogonen i morgon bitti. Det brukar bli sa... kroppen vantar till det ar okej, tills jag slappnar av och egentligen har tid att ga pa gymmet och langa promenader i Richmond Park. Det far vara okej. Det far losa sig.

 

I morgon ska jag planera min och J's resa till Norge. Sedan ska vi planera var New York-resa, jag och tva kompisar. Det blir forsta veckan i augusti, som ar var rese-vecka tillsammans. Forra aret var vi i Boston den veckan tillsammans med J och aven om jag skamtar om att jag kan slapa med mig honom sa tror jag att det blir en ren tjejvecka istallet. Vi ska traffa en gemensam van som bor i New York och helt plotsligt kande jag mig som Pippi Langstrump. Jag maste liksom ordna nytt jobb nu sa att jag har nagonting att ta semester ifran. Precis som Pippi som bara gick till skolan sa att hon kunde fa sommarlov.

14 arbetsdagar kvar. 14. Det kanns ibland som en hel evighet och andra ganger far jag panik i hela kroppen... men jag angrar mig aldrig. Anger kanns onodigt och jag ser ingenting produktivt i det men jag har heller ingen anledning till att vilja ta tillbaka mitt beslut att saga upp mig. Istallet planerar jag for nasta aventyr sa fort jag far en stund over och forsoker tappert att inte vara nervos infor den dar stora dagen i maj. Kanske oker vi till Norge innan det, jag och J. Han fragade om jag var upptagen veckan innan vart event vi annordnar tillsammans och vi skrattade tillsammans for jag ar ju precis lika ledig som han ar.

 

Att pasta att solen skiner over Aalborg idag, det vore en overdrift, men det regnar inte i alla fall och efter 10 timmars somn for forsta gangen pa over en manad och en hotellfrukost jag faktiskt hade tid att njuta av ar jag nu sugen pa en langpromenad. Aalborg ar inte riktigt lika fint som Odense dar jag tillbringat ett par helger denna vinter och var men langs vattnet finns en gangvag som jag ska testa och se vart den leder. Jag ska lata den dar filmen spela i huvudet, som en god van till mig alltid sager. Jag ska fantisera om var jag ska och vad jag ska gora och just nu aterkommer tankar om Australien for nasta event. Jag maste bara salja ideen till min partner in crime ocksa, J. Han ar inte svarflirtad men bast ar kanske att fa Kopenhamn avklarat innan vi rusar in i nasta projekt tillsammans.

 

Nar jag kommer tillbaka ska jag ta tag i lite jobb som vantar och forsoka att inte lata mig distraheras av min ny-gamla guilty pleasure - Made In Chelsea. Jag hade glomt hur beroendeframkallande det ar men ocksa hur irriterande majoriteten av karaktarerna ar. Bade Jamie och Spencer vill jag sla ner atminstone fem ganger per avsnitt for att inte tala om Lucy. Helt otroligt att jag trots det helt enkelt maste se nasta avsnitt sa fort det tar slut. En annan serie som jag foljer just nu ar MTVs Eye Candy. Upplagget ar otroligt farfetched och absurt men med Casey Deidrick i en av huvudrollerna sa spelar det inte sa stor roll. Casey som ju alltid kommer vara lillebror DiMera i mina ogon.