Jag hade nastan precis somnat, med sommaren vilandes mot de oppna fonstren, nar Claire ringde i gar natt. Jag smog ut ur sovrummet och satt sedan i det svara badkaret inne i badrummet och lat de nattliga hemliga aventyren lagga sig over armar och lar. Med hennes valbekanta rost i huvudet krop jag tillbaka ner i sangen och sov till langt efter 10 i morse. Nar jag duschat och kom ner pa undervaningen hade fodelsedagsbarnet Sandra redan bakat tartbotten och det doftade av solsken och varme med socker och vanilj.

Det ar skont nar dagarna flyter forbi och mattar ut en precis som de ska, tycker jag. Nar jag var yngre vande jag pa dygnen pa sommarloven. Det blev langa, langa natter som strackte sig efter solen och innan jag hunnit i sang hade de dragit den tillbaka over den rosa himlen och faglarna kvittrade utanfor. Det sprudlade och sprakade i hela kroppen och nar morgonen kom gick jag och la mig for att jag var tvungen.

Har i England blir det dock morkt mer som det ska, aven pa sommaren och kroppen tycker att det ar dags att sova precis som den ska ocksa. Jag spar pa morkret, det lugna, trygga och smakar pa det langsamt. Kanner trottheten efter dagens hetta sprida sig i kroppen fran tar till fingertoppar och kommer ihag att snart ska jag tillbringa ett par manader, nastan tva, hemma hos mamma i Sverige och da ar jag tillbaka i den rosalila nattvarlden dar somn inte far plats.

Jag tycker dock som vanligt om att fa, tillfalligt, atervanda till min och Claires gemensamma tidszon. Jag tycker om nar min tid ar hennes, och hennes ar min. Fastan jag geografiskt inte alls befinner mig narmare henne sa slar vara klockor midnatt tillsammans, och idag blir i morgon i takt.

Nu ligger jag och Sandra utmattade pa hennes sang och senare ska vi ata tarta. Det strommar frisk luft genom de oppna fonstren och fastan sa mycket fortfarande ar upp och ner sa kanner jag mig lugn. Snart ska jag fa krama om mamma och mina broder och atervanda till familjens varld innan det ar dags for McFly spelning igen i augusti, den har gangen pa hemmaplan! Nar mamma fyller ar atervander vi till London, jag vet inte hur lange hon stannar men jag blir kvar forstas och fastan jag langtar bort nu sa vet jag att da kommer jag vara glad att fa komma hem igen. Hem till London.

Jag minns sa val hur vi flog tillbaka till London mitt i McFly's europaturne, efter en underbar, svettig och helt out of this world Tysklandspelning. Jag minns hur jag med tarar i hela brostet slet mig fran Claire i Frankfurt och hur resan till flygplatsen gick som i en dimma. Megan sov pa min axel och jag kande i hela kroppen att jag lamnat mitt hjarta kvar pa trottoaren. Dagen efter packade vi in hela min varld i Alice bil och vi korde genom Hammersmith och Putney till Kingston. Jag flyttade in i mitt rum pa Campus och kastades rakt in i mitt forsta ar pa uni.

 

Nu ar aret slut. Rummet star tomt och jag kommer aldrig tillbaka till Chancellors, flat E01. Mycket har forandrats men mycket ar ocksa precis som det var. Hjartat slar vidare nere i Frankfurt och andra vanskaper har tagit slut. Mitt universum ar alldeles lagom stort medan sommaren rusar forbi.

 

Idag bakar jag och Sandra kladdkaka och i morgon kommer Emelie och halsar pa. Pa fredag flyttar jag in i huset och pa sondag flyger jag till Sverige. Nu kanns det att det ar sommar pa riktigt.

Idag har Claire forsokt lara mig om fotbolls VM, jag trodde ju att allt vi behovde var att heja fram vara brittiska pojkar till att vinna sa manga matcher som mojligt, och samtidigt gora sa manga mal som mojligt - det finns tydligen mer taktik bakom den hela an sa. Idag ville vi tydligen att Slovenien och USA skulle spela lika (hur manga mal det blev spelade inte sa stor roll), och saklart att England ska sla Algeriet (garna med massor utav mal 6-0 skulle inte sitta fel vad jag forstod) men om Tyskland blir tvaa i sin grupp, da vill vi bli tvaa i var grupp sa vi slipper mota dem i nasta omgang. Jag nickade och holl med och langtade till Wimbledon smaller igang - da jag faktiskt har koll pa reglerna!

Jag ska vandra Putneys spokgator fram (ja for ingen kommer vara ute - helt tomt blir det nar England spelar, alla sitter antingen pa lokala puben eller hemma i vardagsrummet och gastar) i kvall och ga ut och ata middag med Sandra. Nandos, till C's stora besvikelse som garna ville att vi skulle ga till Frankie & Benny's och flirta med serveringspersonalen istallet. En annan dag, sa jag, nar du kan vara med och flirta alldeles sjalv.

Ar sa radd nu, just nu, att ingenting ska bli som det skulle. Sa mycket star och vager och ar inte alls sa sakert och stadigt som vi onskar.

Dagar som dessa sa far jag paminna mig sjalv standigt om hur tacksam jag ar over att vi har vad vi har i alla fall och att det racker med nagon trygghet for att alltid ja nagonstans att vanda sig. Vi kan ordna upp det har ocksa. Dock slog det mig idag hur otroligt fel detta kan sla - flytten kanns jobbig och nervos igen. Jag vill bara kunna sluta oroa mig en liten, liten stund.

Jag skrev, med skakiga hander, ett email till mamma, och sa att jag tycker det ar sa svart att vara vuxen, men inte vuxen nog. Hon ordnade och var stor medan jag fick vara liten och efterat var jag sa lattad att jag grat och skrattade pa samma gang, en lang lang stund. Jag laste ut en kar bok pa koksbanken och varmde fotterna mot ungsluckan. Claire ringde och sa godnatt fastan det var morgon och jag behovde inte vara vuxen mer, just da.

Jag sitter i fonsterkarmen, datorn i knat och fuktig juninattt i min famn. Det har regnat klara droppar hela dagen och det var inte forran blacksvart natthav invaderade den lila skymningen som jag klattrade ut i mitt fonster som statt oppet hela dagen. Morkret skramde ljuset och med ljuset vinden och regnet. Kvar blev rent och skarpt. Luft och tid.

Jag tankte ga och lagga mig men jag vill plotsligt inte slosa pa tystnaden. Ord har jag manga, och skratt med och jag planerade aldrig att halla min flat mate, tjejen i rummet brevid lika vaken natten innan hennes exam som hon holl mig - jag tankte ju sova, slackte lampan och krop ner under tacket, men C vackte henne och natten istallet.

Hon ar sa vaken som bara hon kan vara, sprudlande av allt. Full av liv och plotsligt kanns natten som var scen. Hon sjunger och dansar och jag kryper ihop i fonstret, tegel mot undersidan av min fot och det kanns som att hela varlden ligger och vander sig i nattligt glitter, i marinblatt som aldrig tar slut.

Jag ler och tanker att jag onskar jag fick visa dig Stockholms sommarhimmel i natt. Istallet ar vi bada pa fel stalle, fast under fel rymd och det kanner vi sa val igen, ditt och mitt, smartsamt langt borta - men jag vill binda vara himlavalv samman pa mitten, ligga pa rygg pa asfalt som fortfarande bar pa solens varme och alla hemligheter som spillts over den och se dig samla stjarnorna i din hand.

Oskar Linnros sjunger sanningen rakt in i natten och kanske blir det aldrig morgon nu. Kanske kommer den krypandes och blandar black med citrongult damm blast over himlen av ditt sista djupa andetag, din sista replik pa var scen, under ljus och Oskars svenska sommarmelodi. Men inte forran du ar klar, inte forran du blast ut det sista ljuset pa natthimlen. For du har alltid hela varlden i din famn.

Du skrattar att du ju ocksa ar svensk, och jag ler. Det var lange sedan nu.

Jag ar hungrig, torstig och har huvudet fullt av allt jag ville gora under dagen som vek undan och gomde sig under de tunga molnen. Jag vill leva nu. Fonstret far vara oppet hela natten och London faller in over karmen och lagger sig och vilar pa mitt svala golv.

Jag langtar till Stockholm i natt.

Ibland ar jag tacksam for distans. Kanske hade kanslor som redan kanns sa smartsamt nara varit annu narmre utan distansen. Kanske hade jag da inte orkat alls.

Eller sa kanner jag, for forsta gangen i mitt liv, alldeles for lite. Som att hela varlden holl andan och vantade pa min reaktion. Pa mina kanslor som skulle komma rusande genom kroppen... och sa hande ingenting. I huvudet blev det helt tomt.

I hemlighet undrar jag om det gjort nagon skillnad om jag gatt sonder. Om jag rasat ihop inombords och tappat allt.

Idag ar en dag jag onskar jag kunde beskriva i ord. Inte for att den ar magiskt minnesvard och underbar utan for att jag ar radd att satts den inte i ord kommer den inte att finnas. Dagen da ingenting kandes, ingenting hande och ingenting sas. Inte pa riktigt. Men jag har fosokt och det gar inte. Mojligtvis for att jag kanner att dagen inte tillhor mig idag.

Tredje dagen med forkylningshuvudvark och svidande halsont. Jag ar frustrerad i hela kroppen och onskar jag kande mig frisk nog att ga ut och promenera men far vanta en dag eller tva till.

Jag har en lang lista med saker jag ska hinna med innan flytten - men veckorna jag har pa mig att utfora sysslorna pa kanns langre an listan och jag har svart att hitta realistiska utmaningar till mig sjalv for att fa tiden att ga. Jag sag ju fram emot att sova men insag ganska snabbt att jag inte ar bra pa det alls.

Jag tror jag ar besviken. Pa mig sjalv. Dumma, dumma jag.

Jag har varit vaken ganska manga timmar. Det branner och svider i halsen efter en kort men handelserik natt i mardrommarnas varld. Jag drommer ingenting annat, nagonsin och minns inte sista gangen jag dromde nagonting bra eller roligt men man vanjer sig, heter det ju, och visst ar det sa. Ibland minns jag ingenting efterat, och da ar det bara min upprivna hals eller Colins blick over rostmackan i koket som paminner mig - och ibland minns jag precis allting.

Trott var jag forstas, nerbaddad i sangen fortfarande, huvudet fullt av tankar som springer ivag och inte spelar nagon roll, sa jag jagar inte, rattar inte till och inte ens jag sjalv forstar men de blandas med somn. Jag var vaken men anda inte nar sms:et trillade in i min telefon tio i sex och jag skrev tillbaka. Halsont och telefonsamtal till Tyskland for att borja min lordag, och avsluta C's fredag. Som tva band av tid som knyts ihop och loses upp om och om igen pa nya stallen. Trassel och knutar och rosetter av forlat och jag ar har.

Jag trodde jag hade halstabletter i nagon lada men det verkar inte sa, och forsta gangen pa manga ar ar jag sugen pa frukost sa jag ska dra pa mig ett pa board shorts och hoppa pa bussen till affaren. Nar jag kommer tillbaka har jag tid att tvatta en maskin, lyssna pa musik och lasa nagonting som inte har nagonting med juridik att gora och vanta pa att varlden ska vakna.

Senare idag ska jag, Emma och Sunny ga ner till banken och forsoka oss pa konststycket att oppna ett joint bank account for att latt kunna betala hyran for huset fran och med 26 juni - da det ju ar tankt att vi ska hamta nycklar och skriva kontrakt och jag vet precis hur knepiga de ar med bankkonton har sa jag forvantar mig inte att de ska sla nagra kullerbyttor for tre stressade studenter men vi gor det har tillsammans i alla fall.

Mitt hav av tid ligger lika djupt, morkt och kallt framfor mig fortfarande men jag maste vaga mig i snart. Igar stadade jag skrivbordet och bokhyllan och slangde en hel kasse till med papper och annat som inte maste med i flytten och jag forstar inte hur jag kan ha samlat pa mig sa mycket saker under de har tva aren. Jag tanker pa allting som fortfarande ar kvar hos mamma, i kallaren och far nastan svindel. Sa mycket saker jag vet att jag aldrig mer kommer behova ha hos och kring mig, men som jag aldrig skulle kunna tanka mig att slanga eller ge bort i alla fall. Sa mycket saker som ar mina, som jag saknar med hela kroppen, just for att de ar mina. Som ett av fyra syskon sa ar ditt och mitt jatteviktigt. Att ha nagonting som ar bara, bara for mig inte att dela ar stort fortfarande.

Varlden ar klarbla redan och det ar tyst och tomt pa campus. Lordagen vilar fortfarande och just nu ar den bara for mig och det kanns tryggt och varmt sa. Som en hemlighet som fortfarande ar hemlig, eller berattelsen om en utekvall som bara delas mellan oss nar vi bada ligger i vara sangar och alla mil mellan oss ar som osynliga.

Nagonstans mellan de fordragna gardinerna kikar sommarlovet in. Ja det har jag nog sett fran min plats i hornet, pa sangen mellan kuddar och det stora tacket, huvtrojor och stickade sockar. Det ar 23 grader varmt ute fastan dagen for lange sedan lagt sig bakom tradtopparna i Richmond Park och jag ar nog den enda som huttrar och onskar jag hade varma ben kring mina och trygga fingertoppar dansandes over magen. Kanske haller jag pa att bli sjuk. Eller sa har inte chocken lagt sig riktigt an. Jag ar klar med forsta aret av Law School.

Jag tittar pa den spada men bestamda skivan solljus som klyver rummet i mitten och vet inte vad jag ska ta mig till. Ska jag tvatta, eller sticka, packa, stada, lasa? Det ar tyst pa campus nu, festligheterna var igar och inne i stan i natt och jag ar radd for att skramma ivag tystnaden med musik eller en film. For sista gangen det har aret har jag gjort resan till och fran lilla Chessington tillsammans med Emma och Eratela och jag haller nu en manad, minst, av precis ingenting i min hand.

Som vanligt ar jag val radd att jag ska fylla den med for manga tankar, for mycket somn och langtan till nagon och nagot annat. Jag kanner mig otacksam samtidigt som jag med bestamda andetag genom snyftningar och tarar intalar mig sjalv, slar och sliter i mitt eget huvud, sparkar och skriker att langta ska man.

Ofta tanker jag pa hur det ar att vara nagon annan. Att ha latt for mina svarigheter, och ha svart for nagot jag inte ens tanker pa. Malet under sommaren kommer vara att lara mig tycka om nagonting jag har svart for. Kanske inte for att bli nagon annan, men for att utveckla den jag ar. Bli lite modig igen.

Samtidigt kanske jag kan lara mig att tycka om mig sjalv ocksa.

Sommarlovet ser sa forvantasfullt och ihardigt ut dar det bryter in i mitt morker genom gardinerna. Det gor lite ont i huvudet, men det gor det alltid efter exams och jag ar radd att jag ska gora solen, varmen och friheten besviken. Jag ar radd att jag inte kan ge sommaren vad den forvantar sig.

Igar regnade det hela dagen. Som om natten tussat ihop sig med morgon och skymmning och i ett trassel av gratt molnludd fastnat pa himlen. Varken antingen eller och jag var somnig i hela huvudet. Jag vaknade aldrig riktigt, kunde inte na ytan av en enda tanke. Det blev en dag da det brusar i hela huvudet och allting som ska goras och tankas over liksom samlas pa hog och blir ingenting alls.

Klockan hade hunnit bli tva innan jag halkade ner till the work back office pa andra sidan campus, i vata converse pa blacksvarta nya trappsteg - campus ar som en legoplatta just nu, varje gang man vander ryggen mot en stund sa bygger de dit en ny bit, trappa eller vagg nagonstans - och hamtade ut min Land Law assignment. Var lite besviken forst, inte sa pass bra resultat som jag hoppats pa men insag i efterhand att det faktiskt ligger ganska i fas med mina andra assignments och jag far val vara nojd sa. Forhoppningsvis gar det vagen i det stora sammandraget i alla fall.

Med himlen hangandes over huvudet pa mig sa tog jag bussen till affaren och handlade lite pa eftermiddagen ocksa och med hjartat bankande i fingrar och knan sa betalade jag och Emma in £500 i holding deposit till the agency och vart hus pa Vale Parade. I huvudet slappte sa manga sparrar i samma sekund och nu har jag lamnat "men gar det verkligen?" bakom mig for att huvudet fore kasta mig in i "nu ska det ga!"

Jag tror att de flesta av oss behover nagonstans de kanner att de hor hemma. Sedan spelar det nog mindre roll for manga av oss just var det ar nagonstans. Nar jag vaxte upp flyttade vi mycket. Mamma trottnar pa hus och tradgardar, badrum som redan blivit kaklade och och uteplatser som redan rivits och byggts upp pa nytt, och hon trottnar snabbt och ofta. Kanske ar det darfor jag varderar kanslan av att komma hem till mer av en trygghet i tillhorande an i vaggarna sjalva. Samtidigt bubblar det glatt i hela magen pa mig, lite i hemlighet sadar, nar jag tanker pa att kanske kommer detta ljusa lilla hus i Putney Heath vara just det, mitt hem, where I belong, i tva hela ar.

Mamma har lovat att komma och titta och halsa pa i sommar, kanske kan vi aka over tillsammans, hon och jag, eftersom jag for bade min egen saklart, men ocksa Claires skull sagt att jag ska forsoka spendera sa manga utav sommarmanaderna som mojligt i Sverige i ar. Jag kanner mig stolt redan over vart fynd, och over var is i magen. Som vi vantade och sag till att titta pa sa mycket innan vi bestamde oss for att inte kasta oss in i nagot vi senare skulle angra - och jag vill visa mamma, vill visa vad vi kan och vad vi har.

Jag kande mig varm och stolt i hela kroppen nar jag fick telefonsamtalet (nagot ovantat men alltid valkommet) fran Tyskland igar kvall innan middagen. Goda nyheter, och i alla fall ett alternativ till den situation jag varit lite radd for. Just precis i den student glomde jag helt bort att vara besviken over att Tyskland forblir Tyskland, och inte sadar sommarvarmt och nastan magiskt tryggt och bekvamt ska bytas ut mot England som det var tankt. Magin far tillforas i nagonting annat den har sommaren. Kanske Wicked pa Victoria, kanske McFly i Esher i augusti. Sma saker som aven i fortsattningen far betyda mycket medan de stora aventyren far vanta.

Lag som inlindad i forvirrande morka mardrommar i natt. Ofta med trotta gnalliga dagar som foljd och aven sa idag. Det ar mulet ute, varken varmt eller kallt och jag orkar inte vara varken glad eller arg. Det ar en forvirrad dag, huvudet hinner inte med. Samtidigt maste jag sa mycket idag, jag maste plugga in de sista kapitlen Public Law, jag maste till stan och kopa en statute book till, jag maste hinna med att kopa och ata middag.

Ofta onskar jag att jag inte maste nagonting alls.

Kanner mig vilsen idag. Jag vill bara hitta tillbaka till det som kandes konstant.