Grattis, min basta van, min mormor

Idag hade min mormor fyllt 75 ar, om hon levt. Hon var min basta van, och jag vander mig fortfarande till henne for extra styrka och mod ibland. Jag ar inte religios pa nagot satt, sa det kan verka ironiskt kanske, men jag fokuserar ibland lite extra pa minnet av den person hon var och anvander den energin for att sta fast vid den person jag vet att hon var med och gjorde mig till innan hon gick bort.
 
Vi ar lika, hon och jag. Bada tva analytiska och kreativa pa ett satt som min mamma inte har talamod till. Ibland lyser min mormor dock igenom i min mamma, i smak och i en fin och stadig moralisk kompass som jag ar stolt over. Min mormor hade sa mycket hon ville se och gora. Hon pluggade, jobbade och designade. Hon larde nyankomna flyktingar svenska och jag kommer alltid att forknippa henne med handlingskraft och aventyr.
 
Jag onskar varje dag att jag hade fatt nagra ar till med henne och att mina broder fatt det med. Jag har ju tva fantastiska broder, tva helt egna personer med mammas grona ogon, som hon aldrig han traffa. Fick jag onska en dag med nagon, vem som helst, levande eller dod sa skulle jag onska en dag tillsammans med min mormor. Jag skulle onska mig ett till vykort, bara ett till brev... en stickad troja och en sommardag till i skanelangan utanfor Ystad.
 
Mamma har lart mig mycket av det hon kunde, och nar jag stickar eller virkar framfor tvn sa tanker jag pa henne. Jag tanker pa det svala golvet i koket, Zingos tunga vattenskal och svajande vallmofalt.
 
Jag kampar varje dag med att minnas sa mycket som mojligt av henne, for att jag ar den enda av oss som minns nagot alls. Jag vill liksom spara pa henne, se till att jag alltid kan beratta. Ibland kanns det sjalviskt och hemskt, och ibland kanns det som att jag bar pa en magisk skatt at oss alla fyra barnbarn.
 
 
 

Frammande

"Men jag tycker om mig. Jag tycker om att jag ar jag och ingen annan," sager min fina, fina van som jag delar lagenhet - och faktiskt det mesta, med.
 
Jag kanner att magen vrider sig konstigt och jag hor hur hjartat dunkar i oronen. Pulsen kanns anda in i tungan och jag haller ju med. Jag tycker ju om just den hon ar ocksa, men anda ar det som att hela min kropp ar forvirrad och fortvivlad. Jag kanner ju inte igen det dar alls, hur mycket jag an onskar att jag visste hur det kandes sa ar det nagot jag inte forstar.
 
Jag har aldrig tyckt om mig sjalv.
 
Det ar svart att skriva om, men kanske annu svarare att bara lata snurra runt i huvudet. For jag minns ingen gang, ingen tid i mitt liv, da jag faktiskt varit nojd med just den jag ar. Jag har aldrig tyckt att jag varit riktigt bra nog.
 
Men jag ar javligt bra pa att latsas. En riktig stjarna.
 
"Du ar som en superperson," sager han dar han sitter vid koksbordet och jag vrider och vander obekvamt pa varmeljuset pa bordet. Jag forsoker titta pa honom men det gar inte. Det dar vet jag... men kan inte andra pa - hur jag liksom inte kan se folk i ogonen nar de pratar om mig, eller nar jag maste prata om mig sjalv. "Du ar sa stark."
 
Jag vill skratta. Kanske grata men det gar inte. 
 
Inte nu nar han ju bestamt vad han tycker om mig - nu nar han malat upp vad jag ar i hans ogon, vare sig det ar en tom komplimang for att han tror att han borde, eller for att han faktiskt kanner sa, det spelar inte sa stor roll. Allt som spelar nagon roll ar att om jag sager nagot nu, nagot som han inte forvantar sig, sa kommer jag att forstora den dar bilden, och sa kommer saker a ting vara annorlunda for alltid. Jag sager ingenting. Ler kanske, jag vet knappt sjalv.
 
Pa insidan ar jag ingen superperson alls. 
 
Jag vill ju bara vara nagon annan om jag fick. Vill helst andra pa tusen saker. Vill helst vara battre an sahar.
 
Jag tror jag var nara en gang. Att tycka att jag ar helt okej anda... men jag har tappat bort den kanslan och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta dit igen.
 

Grey


Nu ar jag trott pa regnvader - bade i mig och ute! Utkasten har varit manga de senaste dagarna, men sen har jag inte velat, kunnat eller orkat att faktiskt publicera inlaggen, lite som att tankarna blir lite for verkliga da. Jag blir trott pa att lyssna pa mig sjalv, trott pa att umgas med mig sjalv... trott pa att vara mig helt enkelt. Det gar val i perioder som allt annat men just nu ar det svart att komma ur. Jag onskar jag kunde komma hem nu, mamma skrev jag till henne harom kvallen och bara tanken pa det far mig att vilja borja grata. Sa mycket vill jag att det har med att onska saker faktiskt ska vara effektivt.

Men det ar det inte och istallet klattrar jag snart pa vaggarna har hemma i mitt rum av frustration. Jag borde plugga egentligen, borde sitta stilla vid mitt skrivbord och lasa samma rattsfall om och om igen. Istallet tanker jag trotsa regnet och ga ut och springa. Jag maste ha miljoombyte, jag maste trotta ut mig sjalv och andas ny luft. Jag maste bryta mig ur den har cirkeln.

Olika kapital i livet innehaller olika saker, och jag hoppas innerligt att det har kapitlet ar slut snart sa att nagot nytt kan borja.

Where does the good go?

Usch vad less jag ar pa domslut, lagbocker, artiklar och larobokskapitel nu. Jag ar sa pass less att jag knappt tycker att amnet (trade marks) ar intressant langre, och da ar det i vanliga fall ett av mina favoritomraden. Men det ar ju sa att desto mer man gar igenom, desto fortare ar det over. Solen skiner utanfor fonstret idag dock, och det hjalper ju inte. Jag blir bara sugen pa att ga ut och promenera i parken, bara ga och ga tills tankarna inte trasslar langre. For det gor dem. Igar kvall trodde jag att jag skulle kvavas av hur de snarjt in sig i allt och inte kommer loss. Jag kommer liksom ingenstans, jag oroar mig i en stor vid cirkel. Jag vill tanka att saker a ting kommer fixa sig, men om jag ska vara logisk, realistisk och rationell nu sa tror jag inte det och den kanslan krockar hart med hoppet om att det ska ga anda.

Alternativet kanns sa skrammande, okant.

Samtidigt ser jag sa klart just nu, pa ett helt nytt satt, precis hur ledsen jag later manniskor i min omgivning gora mig. Nar nagon bryter sonder mer an vad de ger, eller i huvudtaget bryr sig om, och har gjort det under en lang tid, hur kan det fortfarande vara sa svart att ga sin vag?

Hur ar det faktum att jag inte vet var jag ska ga, var jag ska ta vagen, ett sa pass stort hinder? Jag visste ju inte var jag horde hemma innan vi traffades heller och det gick ju bra. Ungefar i alla fall, och ingen hor ju faktiskt hemma nagonstans dar allting mest gor ont...


But that was love and it's an ache I still remember

Upp och ner, upp och ner... ibland gar det ju bra en stund, livet flyter pa, inga regnmoln som klamrar sig envist fast, och jag nastan slappnar av, tanker att jag knappt vet varfor allting ar sa svart och hart ibland. Sen kommer allting tillbaka, som i tussar, och snart har jag det dar molnet i brostet som bara regnar och regnar. Det tar ett par dagar innan det blir uppehall. Sma solglimtar som forst knappt marks, men som langsamt varmer upp anda. Man vanjer sig nastan. Vanjer sig vid att vara bade trasig och hel, men aldrig samtidigt, bara det ena sa intensivt att det blir svart att andas, svart att se nagon utvag, svart att se frammat alls.

Kanske ar vi egentligen valdigt lika - du och jag, och kanske ar det darfor det gor alldeles extra ont nar du tittar bort, ser at ett annat hall och trampar sonder det som redan ar skort. Bara du kan tranga in och gora sa mycket skada med sa fa ord och mycket utav det ar det ocksa bara du som kan laga, och da star jag dar utan riktning och mening. Ibland ar jag till och med helt saker pa att jag vill do. Nar hela kroppen ar full av bara tarar och alla andra tankar och kanslor har drunknat, da, da tanker jag att jag inte vill leva mer. Det hander inte lika ofta som forut, men oftare an jag kan ignorera och sa regnar det vidare i ett par dagar till.

Allting passerar forbi i bakgrunden anda forstas och nu forsoker jag koncentrera mig pa studier och pa den stundande Kopenhamnsresan. Jag behovde en ny kabinvaska och nar jag anda var i stan sa passade jag pa att handla lite annat i solskenets tecken ocksa, bland annat nagot jag (och de flesta andra tror jag) egentligen har alldeles for mycket av redan, namligen nagellack. Men det ar ju ett sa enkelt satt att pigga upp sig sjalv!


I sann Brittisk anda sa klagade jag over hur de hanterade situationen med notterna pa Jamie Oliver's Italian harom veckan, och nu vill de garna ratta till det hela genom att bjuda mig och min familj pa mat och vin - och det ar ju snallt av dem, sa visst ska vi ta vara pa det. Nar pappa, hans partner och min bror kommer med mig over hit efter pask sa har de bokat bord at oss fyra med hopp om att be om ursakt och visa hur duktiga de egentligen ar pa att allergianpassa sin mat. Jag blev imponerad over deras customer service - men det ska man ju bli! Trist egentligen att man nastan blir forvanad nar servicen ar bra.

Nu ska jag krypa ner i sangen med apple, raspberry och blueberry crumble - gjord pa hackade notter, havegryn, osotat mandelsmor, agavenektar och fruktsocker - sa en riktigt nyttig efterratt med andra ord, och lite tv, alternativt en till Astrid Lindgren-film, men jag har redan avverkat en Madickenfilm, de tva filmerna om Alla vi barn i Bullerbyn och Lotta pa Brakmakargatan de senaste fyra dagarna. Kanske blir det Kalle Blomkvist innan jag somnar?

You can be addicted to a certain kind of sadness,
Like resignation to the end, always the end

Now you're just somebody I used to know

Trevandes vid kanten

Det ar intagningsprov idag for nya studenter som sokt in till att fa lasa till barnmorskor till hosten och det ar latt att kanna igen dem pa campus - uppkladda, lite vilsna och nervosa. Pa campus finns ocksa idag darfor en och annan kanske t.o.m annu mer nervos mamma och pappa. En av dem har jag hallt sallskap i biblioteket under morgonen och hennes dotter kom precis tillbaka efter matte- och engelskatestet och i akta X Factor stil sa blev de tydligen separarerade i olika rum for resultaten och det ena rummet fick aka hem, och det andra rummet fick veta att de gatt vidare till nasta omgang prov. Den har tjejen kom tillbaka med ett leende for hon fick stanna! Nu haller vi tummarna for att hon klarar nasta del ocksa.

Lyckades ta mig igenom resten av min Employment tutorial ocksa sa nu ar det bara att ge sig pa nasta - Family Law, om mojligt annu trakigare! Nagot maste jag ju pyssla med dock, och just nu kanner jag mig hemlos pa mer an ett satt och ar tacksam for att jag inte har tid att tanka sa mycket. Om det bara kan sluta regna i eftermiddag ocksa sa kanske jag kan ga ut pa en langpromenad ocksa for att rensa huvudet lite. Hade ett skont traningspass igar kvall som var en skon paus ocksa.

Kanner mig ganska tom idag. Vaknade liksom matt och oinspirerad. Vadret hjalper inte med humoret heller. Jag ar bara sa trott pa sa mycket just nu. Mest av allt ar jag trott pa tomma loften och att ge av mig sjalv och min energi till manniskor som bara tar, tar och tar. Jag ar trott pa att hoppas. Jag ar trott pa att bli besviken.


Blue

Jag blir sa arg pa mig sjalv ibland nar jag inser hur mycket jag later andra manniskor paverka mitt eget humor och min syn pa mig sjalv. Det kanns fel nar jag tanker pa det att jag kan borja dagen med att vara glad at nagot, och sedan later jag helt utan kamp nagon annan smula sonder det. Men vad gor man da? Vad finns det for alternativ? Ingen av oss level ju faktiskt i en bubbla, helt sjalva, utan paverkan av varlden kring oss.

Men kanske kan man paverka hur stor den dar varlden ar. En liten varld som ater upp saker som ar roliga och glada kanske borde bli storre, det kanske finns nagot nytt att inkludera som kan motverka det som skadegor och forstor? Men allting ar lattare sagt an gjort.

Kanske ar det bara det faktum att det ar mandag som gor att jag ar lite nere idag. Kanske ar det en tidig start som spokar och stressen som lagger sig som ett tugnt tacke over allting nar tiden inte riktigt racker till...

Sa manga 'kanske' och ingenting definitivt. Kanns som att ingenting ar sakert, ingenting ar klart och stabilt. Det kan sakert vara spannande ibland. Det kan sakert vara skont for nagon, men det ar skillnad pa att sitta fast och att kanna trygghet.


Closer to you

Det har tagit mig tre dagar att se hela sasong ett av Pretty Little Liars. Sa redo att aka hem till England ar jag nu. Jag maste dock forsoka tamja tristessen lite nu, for hela sasong tva har inte aired annu, sa gar jag for snabbt fram sa far jag valdigt lite att gora under mina lite drygt tva kvarvarande Sverigeveckor. Att fa aka hem till London nu vore skont kanner jag, och det kanns lattare nu nar biljetten i alla fall ar bokad. Det finns ett datum att sikta in sig pa - ett ljus i smastadstunneln. Jag kan lika garna ligga i min egen sang hemma och sakna C, som att jag kan ligga pa soffan hos mamma i Sverige och sakna henne.

Det varsta ar nar man ar nagonstans, ser, tanker, kanner och vill beratta. Det bara bubblar upp, orden ligger och skaver pa tungan och vill bara ut, man far upp med huvudet och vill dela pa det man upplever... men det gar inte for milen ar for manga och minutpriset for dyrt. Dessutom ar det inte samma sak. Jag ater lakrits, vantar pa att McFly ska avsolja hemligheter pa Super City (det kommer, de har lovat) och forbereder mig for vad jag kommer kanna om det ar Europadatum som ar pa gang. Samtidigt forsoker jag med hjalp av var generations viktigaste och mest kraftfulla verktyg (google och facebook) leta ratt pa killen vars korkort jag hittade under eftermiddagen nar jag var ute och sprang. Blir det Europa... vad gor jag da?



Ar det sydamerikadatum sa slar jag nagon, hart.


Bleknande skimmer

Tystnad ar alltid lang. Fredagar ar annu lite langre. For mig ar fredagar, och helgen som foljer; den dar lordagsmorgonen som reser sig i rosa damm mot ljumna plattak och sedan brinner, smalter, bloder ner blodorange och violett over himlen for att samla sig i pastell igen morgonen efter, en definition av avstand som branns mot huden som saknad.
Fredagar ar en paminnelse av allt jag aldrig vill komma ihag, av det jag garna glommer. Jag brukade langta, istallet for att sakna, men langtan brann bort nar avstandet blev djupare istallet for langre.
Jag trostar mig med tanken av att den som inte saknar inte vet vad mer varlden kan vara, inte vet hur vackert det allra vackraste kan bli.
Jag kan stanga undan mycket, springa ifran det och latsas som ingenting. Men tusen mils fredagar och en himmel jag onskar jag kunde klattra over gar inte att springa ifran.
Tystnad ar alltid lang. Fredagar ar annu lite langre. For mig ar fredagar, och helgen som foljer; den dar lordagsmorgonen som reser sig i rosa damm mot ljumna plattak och sedan brinner, smalter, bloder ner blodorange och violett over himlen for att samla sig i pastell igen morgonen efter, en definition av avstand som branns mot huden som saknad.

Fredagar ar en paminnelse av allt jag aldrig vill komma ihag, av det jag garna glommer. Jag brukade langta, istallet for att sakna, men langtan brann bort nar avstandet blev djupare istallet for langre.


Jag trostar mig med tanken av att den som inte saknar inte vet vad mer varlden kan vara, inte vet hur vackert det allra vackraste kan bli.

Jag kan stanga undan mycket, springa ifran det och latsas som ingenting. Men tusen mils fredagar och en himmel jag onskar jag kunde klattra over gar inte att springa ifran.

Jag latsas inte om att det inte alltid varit sa. Jag saknar, jag langtar inte. Langta kan man bara gora efter nagot som finns snart igen.

Home is wherever I’m with you

I'll follow you into the park, through the jungle, through the dark
Girl, I've never loved one like you

Moats and boats and waterfalls, alley ways & pay phone calls

I've been everywhere with you

That's true


Love lockdown

Ar det inte underligt att nagot som varmer hela magen, in och ut, skiner anda ut i fingertopparna - vissa dagar, andra dagar gor ont, ont, ont? Ar det inte konstigt hur mycket energi distans ater upp. Drar ut, suger, suger, suger ur precis hela kroppen?

Allting som ar tryggt ar pa sa satt ocksa det farligaste i varlden. Star vi stilla sa rusar vi alldeles for fort, i fel riktning. Tillbaka, tillbaka till det som vi trodde var da, som plotsligt ar nu.

See I had to go, see I had to move
No more wastin' time, you can't wait for life
We're just racin' time, where's the finish line?


Och sa skakar hela varlden, upp blir ner, och allting snurrar tillbaka. Det finns aldrig nagra ord. Ibland skrattar vi at det, ibland grater vi. Och sa hander det igen. Jag lovade att aldrig slappa taget.

Loften binder dock en valdigt tunn trad, en vardelos livlina nar fallet ar malet.

Jag ser grona papegojor i tradtopparna fran mitt fonster, de ar latta att se nu nar loven fallit. Nagot som ar sa fel att det blir vackert.

Vi kan vara ett farligt kaos, en katastrof, ett orosmoln och en storm. Vi kan vara regnbagen som foljer, som vagar bryta genom moln och kittla regndropparna, vrida och vanda tills hela varlden star stilla och alla star med blicken mot himlen. Det gor ingenting.

Somewhere far from home, in the danger zone


Det gor ingenting alls.

Den har veckan maste jag skriva ett svar pa en Tort Law problem question, innan Cajsa kommer hit. Ska lamnas in pa fredag. Jag maste ocksa jobba lite - ska oversatta kontrakt at ett foretag i Stockholm, lasa Equity och onsdag ska spenderas pa The British Library har i London tillsammans med Eratela for coursework research i Comparative Legal Systems. An sa lange sa har jag till min egen, och Cs fortjusning hittat en paragraph i tysklands Civil Code som rimmar! Inte helt relevant men underhallande nog for att raknas till kategori: succe i alla fall!

"Come with me. One last race."

Vaknade till ett jag alskar dig och ett forlat och plotsligt kandes varlden inte sa mork langre. Bruset i oronen tystnade och dimman skingrade sig tills jag bara kande den som varma andetag mot min axel. Det fanns inget ishav i magen och ingen kulingvind som slet i revbenen. Plotsligt var allting stilla och nar jag satt pa altanen, i ny klar luft, medan det fortfarande ar morgon och inte kladdig sensommardag, var jag saker pa att jag likt en stilla vattenpol speglade ljusbla augustihimmel.

Jag tror jag ar ett band av parlor av glas. Det spelar ingen roll var traden brister, sa fort det hander rasar fargerna av i ett dramatiskt rassell av gult, gront och lila. Hart och obarmhartigt smattrar parlorna ur sitt sammanhang mot det harda golvet. Hela regnbagens farger faller ur balans, ur kontroll och ingenting ar vackert langre utan stokigt, borttappat och trasigt. Jag har svart att halla ihop nagon del av mig sjalv nar de jag bygger och lever mitt liv kring, likt en arm eller ett ben eller mitt hjartas vanster formak plotsligt inte finns dar.

Och sa aterfar jag plotsligt mitt blodomlopp igen, och hela kroppen branner till och kittlar nar blodet forsar tillbaka till avdomnade nervknutar och fingertoppar, tar och kinder blir varma igen. Jag kladde pa mig idag, sminkade mig och at frukost. Jag rorde skeden runt, runt in min naturella yoghurt och tankte att jag snurrar jag med. Runt, runt ramlar jag i en cirkel och idag ar det ljust och varmt - tryggt att det inte finns nagra vassa horn. Som nar man jagar basta vannen pa sandstranden, utan forfaste och allvar. Samma vaggar som stangde in och fangslade och som panik och osakerhet staplats utefter, vaxt pa hojden tills de kastat kalla skuggor som skrams mitt i natten - de dar gangerna vi forlorar och dor - ar nu, i alla fall idag, valbekanta och en sakerhet, de inramar dig och mig.


Watch the sun kiss the rising sea,
trembling sparkles of ecstasy.
Waves break, simmer, and then renew,
just as sometimes a heart can do
.

Jag onskar att jag slipper dromma i natt, whispered line where the blue meets blue, helst precis ingenting alls. Jag vill inte dromma om skogar och hoga gras, om mansken och hur jag somnar fastan jag inte far. Jag vill inte dromma om hur du lyssnar, motviljan och ilskan i dina ogon sliter i mig, och hur du stannar kvar och later mig ga. Jag vill inte dromma om hur jag faller och slar i hart och dina ogon som blir stora och dina lappar bla nar ditt liv rinner bort. Jag onskar att vi en gang kan fa vara levande tillsammans i ett helt dygn.

You don't know what you're alive for, until you know what you would die for.


On a side note, ser jag pa honom och jag ser mig ocksa. Jag flyr och han jagar efter med ett skratt och jag tittar bekymrat pa mig sjalv, varlden och honom och kanner glitter i magen. Det har inte hant sedan de dar blasiga manaderna i Newcaslte. Aldrig storm, bara vind. Konstant rorelse, duggregn och immiga fonster. Det ar inte spannande, bara intressant. Kanske fascinerande. Kanske laser jag detta om ett par manader och kanner mer. Kanske kanner jag mindre men det kanns viktigt att jag papekat det for mig sjalv, kommer ihag.

You say you see the light now

Idag har jag och C mest brakat med var mobiloperator, vilket i alla fall i nulaget inte banat vag for nagra fantastiska genombrott precis men dagen ar ju inte slut an. Kanske ar det ett bra satt att distrahera oss bada, men fortfarande kommunicera. Hon ar trott efter en utekvall och jag ar trott pa mig sjalv och pa det har aret. Samtidigt som jag vill dra igang livet igen - aka hem, fa tillbaka var vardag sa ar jag innerst inne livradd for att ingenting ska ga tillbaka till det det varit. Tank om det lilla trygga som varit det stora andrummet inte finns kvar langre?

Jag kommer ihag ibland att jag kant sa har en gang forut. Jag kanner hur jag sjunker och jag kan inte halla emot. I think I did have good days. Jag minns att jag sjonk i fem manader, och hur vi dog tillsammans varje natt nar jag sov. Kanske orkar jag upp igen den har gangen. Sa hoppas jag igen, kanske blir det bara fem manader den har gangen ocksa?

If I wanted silence
I would whisper


Vi ska bort for att fira mammas fodelsedag i morgon och redan nu maste jag forbereda mig sa att inte stressen kommer krypandes under huden. Jag ar radd for att inte vara dar, for att inte finnas till nar jag behovs, nar det bara ar jag som ar ratt. For jag ar jag, och du ar du och vi har lovat. Men sa beter du dig konstigt, undviker orden jag ar sa van vid, som varit min vardag sa lange och jag kanner mig vilsen istallet for hemma. Jag forsoker minnas det dar loftet, forsoker lita pa mitt eget omdome. Dar uppe blir fallet sa langt.

No one likes a sad face

I think I did have good days
I think I did have good days

Karen

Idag nar jag vaknade, fanns varlden kvar. I ras och regn, storm och grat tickar stora klockan i koket vidare utan nagon helst respekt for hur det bloder i hela mig. Det slar fortfarande mot fonster och altantaket, en stund, innan aven det ljudet drunknar i bruset av trasiga tankar.

Men varlden finns kvar. Himlen har samma farg, luften ar sensommartung och fick jag mala min langtan skulle den vara gul.


I could really use a wish right now

7.30 i morse vaknade jag med kvid, gnall och tarar i hela halsen. Som nar man ramlar och fumlar i luft och grus efter nagonting sakert att halla sig fast vid, som nar man fatt en kallsup och forsoker klamra sig fast vid den evigt vikande och opalitliga vattenytan. Jag dromde som sa manga ganger forr om ett morker som aldrig flyr som svaljer C. Vi lovar, varje gang, att vi ska stanna, att vi inte ska slappa och hon svar pa stjarnor och hjartslag att hon inte ska ga. Sa blir det sallan. Ibland ar morkret ett faktiskt morker, som ett tacke, som att solen gett upp och inte orkar sprida sitt citrongula damm over himlen mer. Ibland ar morkret nagon vi trodde var var van, och att kanna varmen ga ur henne och langsamt sprida sig over mitt brost nar hon tar sitt sista andetag.

Mardrommar har jag haft problem med lange, men aldrig som nu. Aldrig hela tiden, varje natt och aldrig sa att minnen byts ut. Verkligheten blir suddig och oklar, men jag minns hur vi dog tillsammans i natt.

Idag har regnet smattrat mot rutorna anda sedan den stund jag slets fran min panik i morse. Det vagrar sluta. Varlden har hakat upp sig och mer an luddig vatgra himmel och vat asfalt bjuder inte dagen pa. Ljudet gor att all annan kraft i huvudet liksom domnar av. Jag vet vad jag maste hinna idag, vad jag kanner och vad jag vill saga men det hors inte for dropparna.

Det ar sa fruktansvart att kanna en sadan konstant distans till vannen, skatten, jag i vanliga fall har nara hela tiden. Jag kommer standigt pa mig sjalv med att se varlden omkring mig med ett "det har ska jag visa dig, en dag" ekandes i huvudet. Ingenting ar for nu, allting ar for senare. Nar jag glommer bort mig hinner orden ut pa tungan innan jag hinner stoppa dem - "titta!" men du ar ju inte har, du kan inte se vad jag ser. Jag ar trott pa att spara, pa det har ska jag beratta sen, och ja just det sa jag att...

Det ar tur att vi bada tva lever for de korta men intensiva telefonsamtalen och ar bra pa att skapa nagon slags kopia av sinnesnarvaro dar i mellan.

Fran och med du

Jag sitter i fonsterkarmen, datorn i knat och fuktig juninattt i min famn. Det har regnat klara droppar hela dagen och det var inte forran blacksvart natthav invaderade den lila skymningen som jag klattrade ut i mitt fonster som statt oppet hela dagen. Morkret skramde ljuset och med ljuset vinden och regnet. Kvar blev rent och skarpt. Luft och tid.

Jag tankte ga och lagga mig men jag vill plotsligt inte slosa pa tystnaden. Ord har jag manga, och skratt med och jag planerade aldrig att halla min flat mate, tjejen i rummet brevid lika vaken natten innan hennes exam som hon holl mig - jag tankte ju sova, slackte lampan och krop ner under tacket, men C vackte henne och natten istallet.

Hon ar sa vaken som bara hon kan vara, sprudlande av allt. Full av liv och plotsligt kanns natten som var scen. Hon sjunger och dansar och jag kryper ihop i fonstret, tegel mot undersidan av min fot och det kanns som att hela varlden ligger och vander sig i nattligt glitter, i marinblatt som aldrig tar slut.

Jag ler och tanker att jag onskar jag fick visa dig Stockholms sommarhimmel i natt. Istallet ar vi bada pa fel stalle, fast under fel rymd och det kanner vi sa val igen, ditt och mitt, smartsamt langt borta - men jag vill binda vara himlavalv samman pa mitten, ligga pa rygg pa asfalt som fortfarande bar pa solens varme och alla hemligheter som spillts over den och se dig samla stjarnorna i din hand.


Oskar Linnros sjunger sanningen rakt in i natten och kanske blir det aldrig morgon nu. Kanske kommer den krypandes och blandar black med citrongult damm blast over himlen av ditt sista djupa andetag, din sista replik pa var scen, under ljus och Oskars svenska sommarmelodi. Men inte forran du ar klar, inte forran du blast ut det sista ljuset pa natthimlen. For du har alltid hela varlden i din famn.

Du skrattar att du ju ocksa ar svensk, och jag ler. Det var lange sedan nu.

Jag ar hungrig, torstig och har huvudet fullt av allt jag ville gora under dagen som vek undan och gomde sig under de tunga molnen. Jag vill leva nu. Fonstret far vara oppet hela natten och London faller in over karmen och lagger sig och vilar pa mitt svala golv.

Jag langtar till Stockholm i natt.

Pour me a heavy dose of atmosphere

Idag skulle jag kunna skrika och gapa pa hela varlden. Jag skulle kunna skalla pa precis alla som gjort mig besviken pa sista tiden men istallet har jag bara tagit ut min ilska pa mig sjalv. Det har bubblat runt i kroppen anda sedan igar och nar inte varken promenad, solsken, dusch eller email fran C hjalpte ja da fick det bli tarar och en timmes somn istallet.

Alldeles for manga sma orosmoln klumpade ihop sig i magen och tillslut gick det inte att andas utan att grata. Det ar jobbigt att inte veta vad som hander i sommar, det ar jobbigt att leta hus till i host och det ar ett helvete att ha C sa fruktansvart langt borta som centrala europa anda kanns nar hon hade kunnat vara precis precis har istallet.

Jag forsoker att inte tanka pa det. Jag forsoker att halla emot men det gar inte alltid.

Besvikelse ar tungt att bara, det har jag lart mig det senaste aret, i manga former. Jag vet precis vilken smarta som ar varst och var i kroppen den attackerar. Jag trodde i manga ar att min pappa var den enda som kunde astadkomma just den dar kanslan av att ha blivit lurad, kanske av mig sjalv, kanske av nagon annan men visst var det val anda mitt eget fel i alla fall. Det var ju jag som hoppades, det var ju jag som dromde... och sen gor man det inte igen nar det hant tillrackligt manga ganger. Langsamt skalar man av alla lager av hopp och kvar blir en hard karna som ingen kan na.

Nar jag tanker pa det ibland sa kanner jag att jag inte maste vara sa javla snall hela tiden. Jag har ocksa ratt att saga ifran, jag har ocksa ratt att vara precis den jag ar och ingen annan. Men vad ar det for mening med det egentligen?

~

Claire har hallt och kramat och myst och fastan det kanns tungt och dimmigt bakom ogonen sa vet jag att jag kan overleva den har kvallen ocksa, vare sig hon stannar ute efter jobbet eller inte. Den har dagen kommer helt enkelt bara stoppas undan tillsammans med andra dagar som inte varit annat an solsken, vind, tarar och brustna hjartan. Alla dagar kan inte vara storslagna och trygga, det skulle val vara svarare att uppskatta dem da. Som nar C helt ovantat skickar ett sms bara for att saga att hon saknar mig, som det pirret i magen. Som dem dagarna.

Pa fredag skriver jag min nast sista exam (Land Law) och ska strax aterga till pluggandet, fastan solen skiner ute, det ar 23 grader varmt (vi hade 28 grader hela dagen och halva kvallen igar ommm) och jag hellre hade akt till Fulham till Harry och Sandra och parken. I morgon och pa lordag ska jag, Emma och Sunny kolla pa annu fler hus och lagenheter, Loran kommer kanske ner och halsar pa, jag ska plugga Public Law. Idag ar det den 25, och precis om en manad kanske jag har C i min famn om varlden vill det. Jag onskar och jag langtar.

~

Och sa har jag kommit fram till att jag far vara arg. Jag far vara ilsken over att mamma ar i ett helt annat land och basta vannen i ett tredje. Jag far vara arg for att det sitter ett regnmoln i brostet och krockar i aska med varmen och solskenet utanfor. Som att varlden bestamt sig for att inte visa nagon som helst hansyn till att mitt hjarta gatt i kras.

Believe me you'll be fine

Det dar raset som jag var saker pa kanske nog ungefar skulle komma i alla fall, ja det intraffade igar eftermiddag. Det kanns hopplost trakigt, och iskallt fruktansvart samtidigt som jag kanner ett valbekant lugn. Precis som att jag nu garna kanner igen mammas beskrivan av radsla som forsvinner for att den maste samma sekund som man far barn, eller helt enkelt alskar nagon sa mycket att man inte kan vara radd, utan maste vara redo, stark och beskyddande - kanner jag aven ett ovantat men inte alls skrammande lugn och bottenlosa resurser av uppmuntran och sottande.

Jag har nog aldrig kant mig sa oradd infor en trygghet som fallit till smabitar i vara hander.

Och anda raknade jag med den in i det sista. Tankte att det har klarar vi i alla fall, och det gar, det gar. Men ibland gar det inte alls, och andra ganger gar det i helt andra riktningar an vad man trott och forvantat sig. Paniken och och besvikelsen kommer kanske smygandes senare. Kanske nar jag inte langre maste uppmuntra och stotta. Kanske nar jag inte maste vara modig sa att hon inte ska kanna att hon maste vara radd, men just nu finns den ingen annanstans an langt bak i magen, och dar far den stanna tills jag har tid och plats for grat och sorg.

Klockan ar mycket, har sagt godnatt till C, nastan med tarar och med somniga fingertoppar och varma huvtrojor. Jag finns hos dig, ar ord som kan forandra en hel natt. Ibland kanns de samma, natterna, som att de faller ner fran framtidens himlavalv och lagger sig i raka jamna rader bakom oss och andra ganger tanker jag att C vant upp on ner pa hela varlden och skakat och rusat och bitar av hela livet, hela hjartats spektrum av kanslor och onskningar kommer seglandes ner over oss likt snotussar.



Jag har egentligen inte alls tid att blogga nu. Jag har min Legal Systems & Method final exam i morgon kl 9.30 och det ar fortfarande mycket som snurrar runt i huvudet pa mig, som inte lagt sig tillratta an. Farre fall men det betyder bara fler losa principer och mycket flyter in i Public Law vilker forvirrar mig nar jag forsoker bestamma vilka topics jag vill satsa pa infor provet.

~

Har hunnit prata med C tva ganger pa telefonen (spontant och inte alls vantat, vi hade ju sagt godnatt redan ju) innan det har blogginlagget skrevs klart. Jag lovar, vi ar inte gjorda for att bo i tva olika lander (det ar nastan ironiskt)... och det ar inte vara bankkonton heller och nu har det hunnit bli annu mer mitt i natten an vad det var.

Nu ska jag plugga en liten stund till och sedan sluta fingrarna kring C's handled och sova. Godnatt.

This is the heartache that won't go away

Jag ar nyvaken och hela huvudet ar fullt av tarar och langtan. Jag vet att hon kande sig sa skyldig ikvall nar hon akte ivag men det ar ju inte alls det jag vill. Da onskar jag att jag inte fanns. Att jag inte behovde henne har, att jag inte kande sahar alls. Da onskar jag att hon inte brydde sig om mig och min saknad.  Jag forsoker att halla emot och overtala mig sjalv att det gar bra, att jag inte behover grata, att jag inte behover henne, och sa ber hon om ursakt, sager forlat och att hon vet att jag egentligen behover att hon stannar - och da rasar allting och jag ljuger och sager att det spelar ingen roll. Det gar bra anda och jag vill inte att hon ska vara ledsen. Jag grater tills jag somnar med huvudvark och hjartat rusar, ivag, efter dig.

Abbey och hans kompisar gastar om ris och vem som ar bast pa att koka det, har utanfor dorren och vackte mig. Nu ater jag annanas och gar mentalt over Contract Law cases som har med consideration att gora, saknar Harry, saknar Claire fortfarande och ser klockan bladdra fram framtiden som i jamna hjartslag. Minut efter minut och det ar som att tiden tappar sin mening nar jag stirrar pa den sa intensivt. Siffrorna betyder ingenting. Verkligheten finns i alla fall inte, den ar nagon annanstans.

Dagen har fallit som baklanges, gjort mig yr och illamaende. Jag laste Contract Law i sangen i morse, duschade och hamtade post och paket i receptionen pa campus. Mina bocker jag kopte i tisdags natt hade kommit, tre dagar tidigt, bless you royal mail, samt tva av Claire's presenter (hon fyller ar nasta vecka) och mitt nya VISA kort som mamma skickat vidare fran Nordea. Jag och killarna som jobbade idag skrattade och argumenterade hej vilt om allt mojligt och det kandes bra att vara glad igen, att bli retad for att vara "a typical law student" och att bara kanna mig narvarande.

Jag akte till Putney for att mota upp med Sandra och vi landade pa Westfield klockan 4 for pizza och mer presentletande till C. Det tog oss en stund att hitta det vi skulle ha men vi gick darifran nojda och glada i alla fall. Nar jag var pa vag hem fran Putney igen sa slog langtan till. Oron att hon skulle bort och ivag och lamna mig sjalv med mitt huvud och mina tarar. Det foll en dimma over varlden och ogonlocken kandes sa tunga nar jag kom hem och krop ner i sangen.

Da onskar jag att jag inte fanns.

Everything I have in me

Haller din hand i min, alltid, alltid. Min modiga skatt.

Det finaste jag har.


Tidigare inlägg