Idag hade min mormor fyllt 75 ar, om hon levt. Hon var min basta van, och jag vander mig fortfarande till henne for extra styrka och mod ibland. Jag ar inte religios pa nagot satt, sa det kan verka ironiskt kanske, men jag fokuserar ibland lite extra pa minnet av den person hon var och anvander den energin for att sta fast vid den person jag vet att hon var med och gjorde mig till innan hon gick bort.
Vi ar lika, hon och jag. Bada tva analytiska och kreativa pa ett satt som min mamma inte har talamod till. Ibland lyser min mormor dock igenom i min mamma, i smak och i en fin och stadig moralisk kompass som jag ar stolt over. Min mormor hade sa mycket hon ville se och gora. Hon pluggade, jobbade och designade. Hon larde nyankomna flyktingar svenska och jag kommer alltid att forknippa henne med handlingskraft och aventyr.
Jag onskar varje dag att jag hade fatt nagra ar till med henne och att mina broder fatt det med. Jag har ju tva fantastiska broder, tva helt egna personer med mammas grona ogon, som hon aldrig han traffa. Fick jag onska en dag med nagon, vem som helst, levande eller dod sa skulle jag onska en dag tillsammans med min mormor. Jag skulle onska mig ett till vykort, bara ett till brev... en stickad troja och en sommardag till i skanelangan utanfor Ystad.
Mamma har lart mig mycket av det hon kunde, och nar jag stickar eller virkar framfor tvn sa tanker jag pa henne. Jag tanker pa det svala golvet i koket, Zingos tunga vattenskal och svajande vallmofalt.
Jag kampar varje dag med att minnas sa mycket som mojligt av henne, for att jag ar den enda av oss som minns nagot alls. Jag vill liksom spara pa henne, se till att jag alltid kan beratta. Ibland kanns det sjalviskt och hemskt, och ibland kanns det som att jag bar pa en magisk skatt at oss alla fyra barnbarn.
