Running close to empty
Love lockdown
Ar det inte underligt att nagot som varmer hela magen, in och ut, skiner anda ut i fingertopparna - vissa dagar, andra dagar gor ont, ont, ont? Ar det inte konstigt hur mycket energi distans ater upp. Drar ut, suger, suger, suger ur precis hela kroppen?Allting som ar tryggt ar pa sa satt ocksa det farligaste i varlden. Star vi stilla sa rusar vi alldeles for fort, i fel riktning. Tillbaka, tillbaka till det som vi trodde var da, som plotsligt ar nu.
See I had to go, see I had to move
No more wastin' time, you can't wait for life
We're just racin' time, where's the finish line?
Och sa skakar hela varlden, upp blir ner, och allting snurrar tillbaka. Det finns aldrig nagra ord. Ibland skrattar vi at det, ibland grater vi. Och sa hander det igen. Jag lovade att aldrig slappa taget.
Loften binder dock en valdigt tunn trad, en vardelos livlina nar fallet ar malet.
Jag ser grona papegojor i tradtopparna fran mitt fonster, de ar latta att se nu nar loven fallit. Nagot som ar sa fel att det blir vackert.
Vi kan vara ett farligt kaos, en katastrof, ett orosmoln och en storm. Vi kan vara regnbagen som foljer, som vagar bryta genom moln och kittla regndropparna, vrida och vanda tills hela varlden star stilla och alla star med blicken mot himlen. Det gor ingenting.
Somewhere far from home, in the danger zone
Det gor ingenting alls.
Den har veckan maste jag skriva ett svar pa en Tort Law problem question, innan Cajsa kommer hit. Ska lamnas in pa fredag. Jag maste ocksa jobba lite - ska oversatta kontrakt at ett foretag i Stockholm, lasa Equity och onsdag ska spenderas pa The British Library har i London tillsammans med Eratela for coursework research i Comparative Legal Systems. An sa lange sa har jag till min egen, och Cs fortjusning hittat en paragraph i tysklands Civil Code som rimmar! Inte helt relevant men underhallande nog for att raknas till kategori: succe i alla fall!
"This is all yours. You are the owner of this world."
Ibland ar det jattesvart att satta ord pa saker som kanns bra. Det ar svart att hitta ord och meningar, formuleringar och rader, som svart pa vitt malar i farger och ljud, hur fantastiskt nagot, eller nagon ar. I min blogg blir det darfor ofta tystnad, just nar jag mar bra. Andra ganger dock, sa kan nagot gora sa ont att man inte orkar finna ord for just de sakerna. Det ligger en gra dimma over hela varlden, och det som borjade som en spricka langt, langt inne sprider sig och tillslut ar hela kroppen trasig. Kanske kanns det lattare att vara tyst, som att sa lange det inte finns ord som beskriver problemet sa finns det inte?Jag lar mig langsamt att inte anta. Att inte anta att bara for att jag kanner mig lojlig sa kommer du tycka detsamma. Att inte anta att det ar fel att vara radd. Att inte anta att du inte skulle gora allt i din makt for att gora precis vad jag vill och behover att du ska gora.
Tyvarr har det kanske krockat med vad jag langsamt lart mig fran andra. Jag blev besviken, kanske lika besviken pa dig, som du blev pa mig. Det gar over saklart, och vi provar oss fram. Ingenting gar ratt forsta gangen. Men jag kommer aldrig lata nagon krava en definition av mig, pa det som vi sjalva valt att halla sa heligt, att vi inte vill begransa det med en fast forklaring.
Det har varit en kall och regnig forsta vecka tillbaka i London. Men dock med tacksamt fa lectures och tutorials. Jag och Maja trotsade vind, regn och hunger i torsdags och akte ut till IKEA i Croydon for kottbullemiddag och vad som var planerat som matt-kop. Nagon matta kom jag inte hem med, men en filt och ramar fick det bli. Mattan far vanta tva veckor till, da jag tanker lata Cajsa vara smakrad (och mojligtvis barhjalp, lets be honest here) nar hon kommer och halsar pa. Samma morgon fick jag ocksa min nya telefon levererad. Det kanns konstigt att inte langre slapa pa Charlie (min HTC G1) utan istallet pa Elton (ja, alltsa, nagon fullstandig namnceremoni har inte arrangerats an sa detta kan komma att andras men baserat pa ett inside joke sa ar den nya HTC Desire-telefonen dopt efter en sydafrikansk man som jobbar pa en irlansk pub i Tyskland). Jag tror och hoppas att jag vanjer mig. Det ar forvanansvart stor skillnad pa Android 1.6 (!) och 2.1 - och da har jag anda inte uppdaterat till 2.2 an!
Om nagon fortfarande ar vaken efter tekniskttelefonsnack, sa fick jag aran att ga pa inspelningen av Children In Need-specialen av Strictly Come Dancing i fredags, pa BBC har i London. Det var Harry Judd fran McFly som skulle dansa och upplagget var McFly vs The Saturdays. Tavlingen sands pa fredag har i England, och jag far naturligtvis inte tala om vem som vann men det var en superlyckad kvall. BBC var jatteduktiga och holl ihop organisationen mycket val - inte alls lika trassligt som jag varit med om pa andra inspelningar.
Nu ska jag krypa ner i sangen med ett glas mjolk och kakor och titta pa Where The Wild Things Are, en underbar, underbar film. En film som jag aldrig kommer lata mig tanka pa manniskor jag inte tycker om, utan pa dig, och hur nar andra tror att du ar destruktiv, sa vet jag, i mitt hjarta att du bygger - starkt, varmt, tryggt och hogt. Hogst i varlden.
Tell me can you hear my voice
Loud and clear above the noise
Stormen sliter stjärnorna från himlavalvet. De faller som regn från den mörka skyn och reflekteras som glitter i vattenpölarna. Marken vi står pa sprakar till och sträcker sig efter den svarta natthimlen. Jag undrar vad som skulle hända om jag bara satt här, med din hand i min, for alltid. Med stjärnor och månar i min famn och svävande över fingrar och tankar - skulle tiden sträcka sig tillbaka efter oss eller skulle vi få vår egen?
Jag undrar ibland om alla söker större, varmare, tryggare?
Betyder det att vi springer från någonting kallt och skrämmande? Är vi konstant jagade av tanken på att inte kunna nå ut? I've got nowhere left to run.
Jag anklagar så ofta mig själv för saker som absolut inte är mitt fel. Ibland blir det upp och ner. Som när man pratar om något med någon, och de säger en sak - och man inser en helt annan. Någon annans förvirring kan ge svar man inte visste man väntade på.
Nu äter jag kladdkaka till middag, jag har bokat klipptid till i morgon förmiddag och minns hur vi som vanligt dog tillsammans i natt. Blodigt och dramatiskt, för att till sist, i lila dimma och citrongult damm falla tillbaka i tomhet. Du stannade fast jag bad dig gå och gjorde det bara jag vet att du skulle göra för mig utan att blinka. När jag vaknar rusar hjärtat fort fort i mina öron och i tinningen och som ett spöke kanner jag dig mot min sida.
Dagen är här och vi börjar om igen.
Har varit på uppdrag idag, lite sneaky och lite fnittrigt. Vissa dagar är det så lätt.
Kanske glömmer jag ibland hur det alltid finns någon där som faktiskt känner hela mig, som känner till även det jag aldrig säger högt.
Jag kräver inte att någon annan ska hålla med, eller försöka förstå något som inte verkar logiskt för just dig, men vissa val är mina. Vissa saker kommer jag aldrig kunna förklara.
Stormen sliter stjärnorna från himlavalvet. De faller som regn från den mörka skyn och reflekteras som glitter i vattenpölarna. Marken vi står pa sprakar till och sträcker sig efter den svarta natthimlen. Jag undrar vad som skulle hända om jag bara satt här, med din hand i min, for alltid. Med stjärnor och månar i min famn och svävande över fingrar och tankar - skulle tiden sträcka sig tillbaka efter oss eller skulle vi få vår egen?
Jag undrar ibland om alla söker större, varmare, tryggare?
Betyder det att vi springer från någonting kallt och skrämmande? Är vi konstant jagade av tanken på att inte kunna nå ut? I've got nowhere left to run.
Jag anklagar så ofta mig själv för saker som absolut inte är mitt fel. Ibland blir det upp och ner. Som när man pratar om något med någon, och de säger en sak - och man inser en helt annan. Någon annans förvirring kan ge svar man inte visste man väntade på.
Nu äter jag kladdkaka till middag, jag har bokat klipptid till i morgon förmiddag och minns hur vi som vanligt dog tillsammans i natt. Blodigt och dramatiskt, för att till sist, i lila dimma och citrongult damm falla tillbaka i tomhet. Du stannade fast jag bad dig gå och gjorde det bara jag vet att du skulle göra för mig utan att blinka. När jag vaknar rusar hjärtat fort fort i mina öron och i tinningen och som ett spöke kanner jag dig mot min sida.
Dagen är här och vi börjar om igen.
Har varit på uppdrag idag, lite sneaky och lite fnittrigt. Vissa dagar är det så lätt.
Kanske glömmer jag ibland hur det alltid finns någon där som faktiskt känner hela mig, som känner till även det jag aldrig säger högt.
Jag kräver inte att någon annan ska hålla med, eller försöka förstå något som inte verkar logiskt för just dig, men vissa val är mina. Vissa saker kommer jag aldrig kunna förklara.