Idag ar jag ledig. Det ar forsta gangen sedan juli som jag inte ar pa jobbet, pa affarsresa eller i heldagskonferens pa en vardag. Men Att gora-listan ar lang, och tyvarr ar det inte bara fritidspyssel och hemmafix som star med. Jag minns nar jag var helt ny pa jobbet, och min kollega James, som borjade 5 manader innan mig sa att det tog honom just 5 manader att ha tid och ork att ga tillbaka till gymmet igen. Det lat lite extremt tyckte jag da. Det later helt realistisk tycker jag nu efter mina 3 manader. Jobbet har verkligen tagit over mitt liv och jag ser fram emot nar jag kan borja slappa taget och slappna av da och da. Men det ar ju sa nar man ar ny - det gar konstant at energi till att hanga med, visa att man kan och vill och man ska inte bara ta in information som ar frammande och obekant, man ska ocksa producera resultat. 

 

 

Det blir inte sa langvarig, den har ledigheten, da jag flyger till Dublin pa affarsresa tidigt i morgonbitti. Jag maste packa, se till att jag ar helt palast och har alla dokument i ordning och boka min taxi. Samtidigt har jag alla andra projekt att se efter ocksa. I alla fall nu under formiddagen och kanske tidig eftermiddag tanker jag och Emma agna oss at vart personliga projekt istallet - var graduation. Hon letar fortfarande klanning och jag letar stovlar. Dock inte till graduation, men i allmanhet. Jag hoppas pa en riktigt produktiv dag, for nagot annat har jag inte tid med!

 

Tisdag-onsdag spenderar pa Irland. Torsdag har vi heldags konferens med jobbet och fredag ar det dags! Fredag ar den stora dagen med gowns, hats och diplom. Det ar examensdag! Mamma och mina broder flyger over pa torsdag kvall och mandag morgon flyger jag och ett par skandinaviska kollegor till Kopenhamn for att ta taget over till Sverige for ett klientmote. Vi kommer vara borta i 3 veckor. 

 

Snart ar det jul. Lite sa kanner jag just nu.

 

Ibland glommer jag nastan var kultur. Nu pratar jag ju inte bara om Sherlock Holmes, afternoon tea, marmite, crumpets, X Factor, noll poang i Eurovision Song Contest, fotbollshuliganer och mushy peas utan sant dar vi inte delar med oss av. Kulturskatten Cheryl Cole... Girls Aloud. De enda som nagonsin raknats, i alla fall pa riktigt, sedan vi gav varlden Spice Girls.

 

Det gar liksom inte riktigt att forklara detta fenomen for nagon utomstaende.

 

Cheryl, Kimberley, Nadine, Sarah and Nicola haller tillsammans med mandelmassa och ett stort glas vatten mig vaken den har tisdagskvallen. Det vantas ett nytt avsnitt av NCIS over i USA och jag har inget talamod sa ligger och vantar pa att klockan ska bli 01.00 har och 20.00 pa den amerikanska ostkusten.

 

Jag kommer att undra om det faktiskt var en sa bra ide i morgon bitti nar klockan ringer halv atta och det ar dags att ga upp och ga till jobbet men det kommer vara vart det. Det ar det alltid. Sen ar jag fortfarande forkyld, vilket inte gor saken battre, men kanske kan jag jobba en halvdag i morgon och ga hem efter lunch.

 

Dagens lunch blev pa Starbucks med Isabell. Det ar nastan ironiskt hur vi maste klamma in en snabblunch pa Starbucks under min lunchtimme for att hinna ses nar vi delar lagenhet! Men hon har varit uppe i norra England i ett par veckor medan jag var pa Irland och var bara hemma en snabbis (tva natter) nu innan hon flyger till Sverige for att overraska sin mamma som fyller ar. Sen reser hon direkt norr ut igen for en praktik efter det och jag flyger tillbaka till Irland med jobbet nasta vecka, for att sedan flyga till Sverige for en tre-veckors affarsresa efter det sa den har lunchen var allt vi hann med.

 

Ibland kanns det som att allting snurrar pa alldeles for fort, som att jag inte hinner med. Da ar det skont att dyka tillbaka ner i vad livet faktiskt ar har.

 

Och hur det alltid kommer vara hemma.

 

 

"Men jag tycker om mig. Jag tycker om att jag ar jag och ingen annan," sager min fina, fina van som jag delar lagenhet - och faktiskt det mesta, med.

 

Jag kanner att magen vrider sig konstigt och jag hor hur hjartat dunkar i oronen. Pulsen kanns anda in i tungan och jag haller ju med. Jag tycker ju om just den hon ar ocksa, men anda ar det som att hela min kropp ar forvirrad och fortvivlad. Jag kanner ju inte igen det dar alls, hur mycket jag an onskar att jag visste hur det kandes sa ar det nagot jag inte forstar.

 

Jag har aldrig tyckt om mig sjalv.

 

Det ar svart att skriva om, men kanske annu svarare att bara lata snurra runt i huvudet. For jag minns ingen gang, ingen tid i mitt liv, da jag faktiskt varit nojd med just den jag ar. Jag har aldrig tyckt att jag varit riktigt bra nog.

 

Men jag ar javligt bra pa att latsas. En riktig stjarna.

 

"Du ar som en superperson," sager han dar han sitter vid koksbordet och jag vrider och vander obekvamt pa varmeljuset pa bordet. Jag forsoker titta pa honom men det gar inte. Det dar vet jag... men kan inte andra pa - hur jag liksom inte kan se folk i ogonen nar de pratar om mig, eller nar jag maste prata om mig sjalv. "Du ar sa stark."

 

Jag vill skratta. Kanske grata men det gar inte. 

 

Inte nu nar han ju bestamt vad han tycker om mig - nu nar han malat upp vad jag ar i hans ogon, vare sig det ar en tom komplimang for att han tror att han borde, eller for att han faktiskt kanner sa, det spelar inte sa stor roll. Allt som spelar nagon roll ar att om jag sager nagot nu, nagot som han inte forvantar sig, sa kommer jag att forstora den dar bilden, och sa kommer saker a ting vara annorlunda for alltid. Jag sager ingenting. Ler kanske, jag vet knappt sjalv.

 

Pa insidan ar jag ingen superperson alls. 

 

Jag vill ju bara vara nagon annan om jag fick. Vill helst andra pa tusen saker. Vill helst vara battre an sahar.

 

Jag tror jag var nara en gang. Att tycka att jag ar helt okej anda... men jag har tappat bort den kanslan och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta dit igen.

 

Trott pa hotell- och restaurangmat ater jag vanlig hederlig yoghurt till lunch. Jag gick forbi Dunnes och kopte en lokalproducerad persikoyoghurt, ett apple och osaltade cashewnotter. De ar namligen helt galna i pommesfrittes har pa Irland (eller potatis i allmanhet) och jag ar ju inget stort fan av potatis i nagon form sa nog fick vara nog!

 

Efter fyra valdigt intensiva dagar med tidigt flyg, tidiga mornar och jobb till sent in pa smatimmarna fick jag antligen sova till en bra bit efter atta i morse da jag ligger sa pass langt fore i planeringen nu att jag fick fredagen ledigt! Jag tittade bara upp en snabbis pa tidningen vi jobbar med har i Galway och sag till att ett gang brev faktiskt hamnade hos de postansvariga och sen begav jag mig ner langs shoppinggatorna.

 

Nagon shopping skulle det inte bli - dels for att jag faktiskt inte behover mer klader just nu, men mest for att vaskan vagde 19.7kg redan nar jag flog over... Jag skulle bara kopa McFlys efterlangtade bok som antligen slapptes igar. Jag visste previs var Eason lag och det var bara precis dit jag skulle.

 

Sa blev det ju inte. Efter Eason och McFlys bok sa hamnade jag pa Penneys (alltsa Primark har pa Irland) och det ar alltid farligt. En klanning, ett halsband och ett armband senare kikade jag in pa Newlook och det ar annu farligare! En klanning, en stickad troja, ett par skor och en ring fick komma med hem till hotellrummet igen. Jag far se himla snall ut pa flygplatsen sen nar jag ska checka in och vaskan ar for tung.

 

Trots att jag ju som sagt i princip har ledigt idag finns det alltid saker att gora och jag har en ny klient har pa Irland - en radiostation, som jag kan forbereda lite dokument for.

 

Jag ska gora lite research och kolla om jag kan hitta en bra sushi-restaurang till ikvall.

Ja sa har det ju gatt sadar lange igen, sedan jag bloggade sist. Pa manga satt kanns det som att det har gatt lange sedan det mesta. Jag har sa manga vanner jag inte hunnit traffa, sa manga fodelsedagar jag missat, avsnitt av Suits och Pretty Little Liars, och DVD-kvallar med B.

 

For jag jobbar nastan precis hela tiden. Jag har alltid alskat den dar riktiga fredagskanslan, och under universitetsaren sa forsvann den nastan da helgen egentligen bara betydde mer tid till uppsatsskrivande. Nu betyder helgen att jobb-mailen genast blir lite farre (for mail kommer det fortfarande, bara farre som sagt), att jag hinner tvatta en maskin eller tva och att jag och B hinner ga kullerstensgatorna upp och ner i Richmond, trangda under mitt paraply tills solen gar ner. Sen kommer mandagen det ar tillbaka till verkligheten.

 

De kommande tva veckorna kommer verkligheten besta av ett hotellrum pa Irland (igen). Jag ska resa dit igen med jobbet men den har gangen ar det inte en radiostationsklient som jag ska halsa pa, utan ett tidning. Sen ar jag hemma pa Londonkontoret i en vecka innan jag flyger tillbaka till Irland for att jobba med en annan radiostation som aven de ar vara klienter. Efter en langhelg tillbaka i London efter det sa flyger jag till Sverige med jobbet for att jobba med var svenska klient, tv-kanalen Kanal 5. Det blir en tre-veckors jobbresa den gangen och jag har tankt att jag avslutar den vistelsen med ett Kopenhamnsbesok och en minisemester. Det kommer jag att vara vard.

 

I morgon maste jag in till stan och kopa lite smasaker som ska fa folja med till Irland (strumpbyxor behover man alltid) men idag tog jag och Emma en 2.5 timmes lang promenad i Richmond Park innan vi kopte en varsinn nybakad kanelkringa pa torget och satt pa Starbucks tills de stangde. Det har varit sa fint vader idag och jag slar vad om att vi kommer ha nara pa tva veckor av konstant regn under Irlandsresan sa vi ville ta vara pa solskenet och varandras sallskap saklart. Tank vad jag ar glad att jag har min Emma och jag onskar att hon kunde folja med mig nar jag reser med jobbet for det kan bli lite ensamt i de dar hotellrummen tillslut.

 

 

Men med gym och pool pa hotellet kommer jag nog kunna underhalla mig sjalv helt okej de kommande veckorna. Om det ar nagot de ar bra pa vara klienter, sa ar det att valja ut hotell till oss.