Frammande

"Men jag tycker om mig. Jag tycker om att jag ar jag och ingen annan," sager min fina, fina van som jag delar lagenhet - och faktiskt det mesta, med.
 
Jag kanner att magen vrider sig konstigt och jag hor hur hjartat dunkar i oronen. Pulsen kanns anda in i tungan och jag haller ju med. Jag tycker ju om just den hon ar ocksa, men anda ar det som att hela min kropp ar forvirrad och fortvivlad. Jag kanner ju inte igen det dar alls, hur mycket jag an onskar att jag visste hur det kandes sa ar det nagot jag inte forstar.
 
Jag har aldrig tyckt om mig sjalv.
 
Det ar svart att skriva om, men kanske annu svarare att bara lata snurra runt i huvudet. For jag minns ingen gang, ingen tid i mitt liv, da jag faktiskt varit nojd med just den jag ar. Jag har aldrig tyckt att jag varit riktigt bra nog.
 
Men jag ar javligt bra pa att latsas. En riktig stjarna.
 
"Du ar som en superperson," sager han dar han sitter vid koksbordet och jag vrider och vander obekvamt pa varmeljuset pa bordet. Jag forsoker titta pa honom men det gar inte. Det dar vet jag... men kan inte andra pa - hur jag liksom inte kan se folk i ogonen nar de pratar om mig, eller nar jag maste prata om mig sjalv. "Du ar sa stark."
 
Jag vill skratta. Kanske grata men det gar inte. 
 
Inte nu nar han ju bestamt vad han tycker om mig - nu nar han malat upp vad jag ar i hans ogon, vare sig det ar en tom komplimang for att han tror att han borde, eller for att han faktiskt kanner sa, det spelar inte sa stor roll. Allt som spelar nagon roll ar att om jag sager nagot nu, nagot som han inte forvantar sig, sa kommer jag att forstora den dar bilden, och sa kommer saker a ting vara annorlunda for alltid. Jag sager ingenting. Ler kanske, jag vet knappt sjalv.
 
Pa insidan ar jag ingen superperson alls. 
 
Jag vill ju bara vara nagon annan om jag fick. Vill helst andra pa tusen saker. Vill helst vara battre an sahar.
 
Jag tror jag var nara en gang. Att tycka att jag ar helt okej anda... men jag har tappat bort den kanslan och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta dit igen.
 

Kommentarer
Postat av: tilds

har läst din blogg ett tag nu, och vill bara säga att gud vad jag känner igen mig! folk runtomkring mig har sagt ibland att de ser mig som en superperson (bra ord!) som hinner träffa kompisar, ha bra betyg, träna, fixa med kläder och ha hobbys. men jag känner mig så otillräcklig och skulle kunna göra en lista på allt som är fel med mig. samtidigt tror jag att man måste kunna erkänna att man inte är helt nöjd med sig själv. för det är ju också en del av den "perfekta ytan" som man bygger upp, om du förstår hur jag tänker :)

2012-10-27 @ 21:56:42
Postat av: jessica

gullig katt :D

Postat av: Karoline

Du skriver himla bra!

Svar: Tack sa mycket!
Malin

2012-12-28 @ 17:11:51
URL: http://hannakaroline.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback