I natt lag jag vaken nastan hela natten. Riktigt hela natten ar man ju sallan vaken, aven om det kanns sa men i natt tror jag att det var riktigt nara. Jag hade stallt mitt alarm pa mobilen pa 05.00 for att jag skulle med ett tag till Jylland redan 06.10 och gick och la mig ordentligt tidigt. Redan efter ett par timmar vaknade jag av en marklig mardrom (jag var arg pa en god vans fru, for att hon hade bestallt Sky-paket till TVn utan att radfraga mig... vi hade flyttat ihop i en lagenhet, alla tre, av nagon anledning. Min van blev da rasande pa mig och det blev helskumt allting - konstigaste drom jag haft pa lange!) och jag kunde bara inte somna om! Inte for att jag var sa omskakad av drommen egentligen, men det kandes bara sa obekvamt allting. Nar klockan ringde kl 05 sa var jag redan vaken och lag och svarade pa jobbmail pa mobilen. Var stora chef mailade ocksa for fullt klockan 04 sa jag kande inte att det var nagonting konstigt med det... tills jag insag att han ar pa semester i Thailand - en helt annan tidszon!

 

I natt hoppas jag pa battre somn, mest for att jag ar sa otroligt trott nu efter natten, den tidiga tagresan genom ett otroligt snoigt Jylland, halvdagsmote med hela deras saljsorganisation och en stor uppgift fran ekonomiavdelningen som jag inte alls hade forvantat mig. Egentligen sover jag aldrig mycket och inte alls 8-9 timmar som vissa manniskor sager att de absolut maste. I snitt sover jag nog mellan 4 och 5 timmar per natt sedan jag flyttade hit (jag sov 2-3 timmar per natt i London) men jag har lovat J att jag ska jobba pa det. Jag har darfor experimenterat lite extra med meditation innan jag gar och lagger mig och att ha telefonen pa Do not disturb. Det hjalper lite i alla fall.

 

"Du maste lara dig att sova," sa J till mig i hostas. Vi hamtade bilen i garaget klockan 7 for att kora upp i bergen och jag hade redan varit vaken sedan midnatt. "Du maste ova pa det."

 

Det ar ju lattare sagt an gjort men det ligger som en skavande paminnelse om hur nara jag var total utbrandhet nar jag tog mig ifran mitt forra jobb och hur lang tid det tog for mig att forsta att det finns alternativ till den situation jag hade. Jag vande mig av med allting som var normalt. Jobbet och jobbmailen tog over och jag har fortfarande inte klarat av att ga pa bio igen eller se en hel film pa Netflix. Jag klarar ett avsnitt av Modern Family nu, eller Friends, nagot jag sett forut och inte maste fokusera helt pa. Det blir battre. Jag kan stanga av mer och mer men just under natten ar det svart. Det gar inte att trycka pa paus och jag ar helt och totalt medveten om precis allt, hela natterna. Ofta ar det da jag jobbar at J, vilket han tycker ar helt bakvant och dumt, men det passar med tidszoner och annat. Kanske ar det darfor jag aldrig lyckas riktigt ta tag i det... 

 

I Ribe i sodra Danmark, finns det en fin gard, dit man kan komma och bo, laga mat och meditera. Laila, som ager garden ar kanske jordens snallaste och mest harmoniska manniska och haller pa att bygga en koja, ett riktigt tree house, uppe i ett trad for just meditation och har sagt att jag och J garna far komma och bo dar i sommar. Det vet jag inte om vi faktiskt har tid med som det ser ut nu, men det ar ironiskt egentligen... att vi inte har tid till en paus och en gard dar man arbetar med stress och att motverka och behandla utbrandhet. Detta trots att vi bada tva har liknande erfarenheter och vet hur viktigt det ar. Det ar som att saga att man inte har tid att ma bra. Vad ska man annars med all tid till, kan man ju undra... men pa nagot satt ar man i alla fall for upptagen.

 

Det ar nastan, nastan omojlgt att halla ogonen oppna, sa trott ar jag nu trots att klockan bara ar fyra och jag tog sovmorgon till kvart i sju i morse. Jag ar verkligen helt slut i hela kroppen. I nastan tva timmar korde vi mellan danska sma gardar for att komma hit till Aalborg och deras lilla (men stadigt vaxande) flygplats. Jag maste bara halla mig vaken i ett par timmar nu sa kan jag sova en halvtimme pa flyget till Kopenhamn. Jag ar sa trott att jag blev illamaende och aksjuk i bilen, sadar som jag egentligen bara blir har uppe nu. Det hande sist ocksa, nar jag gick pa stark medicin for mitt diskbrack. Kanske minns kroppen och hjarnan bara det och det ar darfor jag nu sitter och kanner mig sjosjuk pa torra land.

 

Faktum ar att det ar en historisk dag idag. Resan hem till London via Kopenhamn ikvall blir min sista jobbresa for foretaget jag arbetat mer an heltid pa under nastan tre ar. Idag ar den sista dagen av tre ar med 200 resedagar. Vissa veckor, under tre ars tid, har jag suttit pa 12 flygplan. Nu ska jag plotsligt flyga hem och stanna dar, sova i min sang och laga mat till mig sjalv istallet for att ata pa restaurang eller pa ett tag eller flyg.

 

Det kanns stort och sa otroligt efterlangtat aven om jag ar tacksam for aventyret och alla manniskor jag mott och fatt lara kanna. Har i Aalborg kommer jag att sakna otroligt manga av dem som faktiskt har blivit kollegor och vanner och jag hoppas kunna komma tillbaka senare och halsa pa utan den stress och press jag upplevt som speciellt tuff under de sista sex manaderna. Istallet kommer jag nu att kunna lagga mer fokus pa mitt egna foretag, pa J och pa nya aventyr nagon annanstans.

 

En isglass senare och jag kanner mig i alla fall lite piggare. Jag fryser och kanner mig varm pa samma gang och raknar med en dunderforkylning lagom till jag slar upp ogonen i morgon bitti. Det brukar bli sa... kroppen vantar till det ar okej, tills jag slappnar av och egentligen har tid att ga pa gymmet och langa promenader i Richmond Park. Det far vara okej. Det far losa sig.

 

I morgon ska jag planera min och J's resa till Norge. Sedan ska vi planera var New York-resa, jag och tva kompisar. Det blir forsta veckan i augusti, som ar var rese-vecka tillsammans. Forra aret var vi i Boston den veckan tillsammans med J och aven om jag skamtar om att jag kan slapa med mig honom sa tror jag att det blir en ren tjejvecka istallet. Vi ska traffa en gemensam van som bor i New York och helt plotsligt kande jag mig som Pippi Langstrump. Jag maste liksom ordna nytt jobb nu sa att jag har nagonting att ta semester ifran. Precis som Pippi som bara gick till skolan sa att hon kunde fa sommarlov.

Klockan ett pa natten lyfter jag min tunga resvaska upp for trappen till ett hotell dar jag inte behover presentera mig i receptionen och mobilen och datorn slar automatiskt over till deras wifi. Jag ler artigt och ber om ursakt for att jag anlander sa sent - som om tjejen i receptionen suttit vaken precis just for min skull. I hissen pa vag upp till rummet (som jag noterar att jag bott i ett dussintal ganger tidigare) flyger en lista forbi i huvudet, en lista pa saker jag ju skulle gjort idag, samtal jag skulle ha ringt och email jag skulle ha skickat pa taget. Listan tar aldrig slut och jag ligger pa sangen, fullt pakladd och dricker klunkar av ljummet, avdankat bubbelvatten och raknar minuterna i huvudet tills jag maste infinna mig vid frukostbordet nere i restaurangen i morgon bitti - som faktiskt redan ar idag. Klockan ar ju kvart over ett pa morgonen. Motet borjar ju klockan sju.

 

Jag maste tvatta haret, tanker jag, men reser mig inte upp. Det finns inte en enda muskel i hela kroppen som vill lyssna. Fem veckor. I fem veckor ska jag latsas att manniskor bara behover 4 timmars somn per natt och att hela varlden rasar om jag inte finns tillganglig pa telefon, per sms, email, roksignal och flaskpost 24 timmar om dygnet.

 

Fem veckor.

 

Ingenting ar roligt nar man ar sa trott och under sa pass mycket press. Minuterna tickar forbi och jag far ont i magen nar jag tanker pa morgondagen och dagen efter det... och dagen efter det. 5 veckor kanns som 50. Hela kroppen gor ont och jag vill grata men orkar inte. Det finns inte plats i huvudet till grat. Jag har ju hela huvudet fullt med saker som ska goras och hela brostet fullt med angest over att det inte finns fler timmar per dygn. Vem ska uppfinna fler timmar? Vem ska hitta mer tid till folk som mig?

 

Ogonen branner och jag staller klockan pa 5.30. Pa nattduksbordet ligger den senaste boken om varlden och hjarnan och sjalen. Om inre lugn och det som faktiskt ar viktigt. J har tipsat och rekommenderat och jag vet att han vet precis hur det kanns att stanga av, filtrera bort och bara kliva upp pa morgonen som en robot och i hemlighet hata att ingenting kanns langre, att allt bara ar. Jag sneglar lite pa boken och tanker att det ar riktigt ambitiost av mig att ens fundera over att hinna med att lasa den... och att inte kanna mig skyldig nar jag val gor det. Finns det kanske en rapport jag kan ga igenom istallet, eller en presentation jag kan forbereda? Ett email jag kan svara pa? Ett hotell jag kan boka, eller twitter-statistik jag kan analysera?

 

Antagligen. Definitivt. Alltid.

 

5 veckor och 4 dagar. Sen ska jag ta tag i det faktum att jag ar 26 ar gammal och utbrand.

Natten lordag till sondag forra veckan lag jag och vred pa mig i sangen till efter 4 pa morgonen. For varje minut som gick blev jag mer och mer stressad och i huvudet snurrade precis allt - ekonomi, framtid, jobb. Hjartat slog sa fort att jag madde illa langt in pa sondagen.

 

Sista dagen pa semestern.

 

Tillbaka till jobbet.

 

Majoriteten av tankarna som susade runt, runt i huvudet och skapade panik i hela kroppen var inte ens jobbrelaterade men anda vet jag att sa mycket av det som kandes fel egentligen ligger dar och trycker. Det ar inte ofta jag erkanner det, och det har inte heller alltid varit sa alls. Mitt jobb har alltid varit tufft och mina vanner och deras familjer sager ofta att de aldrig skulle kunna gora det. Jag tror dem och det ar inte for att jag anser mig sjalv vara nagonslags superperson som kan det ingen annan kan men for att man mar inte bra av att jobba som jag gor - det gor inte jag heller.

 

Mamma visade en insandare skriven av en kvinna som var utbrand och jag borjade grata nar jag laste den. Rad for rad tankte jag att det dar ar jag, det dar ar mitt liv. Enda skillnaden var att jag ar 10 ar yngre och inte har tagit mig ur det utan jobbar pa som vanligt. Ska man vara petig jobbar jag mer an vanligt. Jag har mer ansvar, langre dagar, fler arbetsuppgifter och en relativt ny chef som inte ens gor halften av vad han ska. Jag forsoker da skydda mitt team och mina kollegor och kunder genom att jobba annu mer for att dolja att han inte vet vad han gor. Det vrider och vander sig i hela magen nar jag tanker pa alla de ganger jag papekat denna vecka som gatt att "ja men det ar inte mitt jobb" och hur jag sedan behovt gora det i alla fall tillslut medan mitt eget jobb vaxer och vaxer i mailkorgen och pa skrivbordet.

 

Jag har en kar och valdigt klok van i New York som alltid lyssnar och hon stoppade ner foten tillsammans med min mamma for nagra manader sedan och sa att nu sager du upp dig! Det kandes galet och oansvarigt. Ska jag, som har fast, tryggt jobb och bra inkomst (men en stressniva som ar enorm och en livskvalitet som ligger pa botten) ta mig ur den situationen bara for att jag mar daligt? Tanken hade liksom inte slagit mig tidigare. Konceptet kandes frammande och tvartom. Jag har ju alltid planerat i forvag, inte gett upp for att det varit svart. Det tog ett par manader med pep talks fran mamma, M borta i New York och min fina, fina J som ju uppepa mitt heltidsjobb ar min uppdragsgivare i Los Angeles for att jag skulle forsta min egen situation och det val jag faktiskt har. Jag arbetar alltsa i daglaget mer an heltid i en tidszon och varldsdel medan jag samtidigt jobbar i en helt annan.

 

Jag visste ju hela tiden att man kan inte leva sahar, men att just jag bara darfor skulle fa slippa det hade inte sjunkit in tidigare. Sen kom dagen i alla fall da jag efter en vecka av grat i halsen och faktiska tarar pa toaletten pa lunchrasten klev in till min chef som i sin egna lilla varld vagrade forsta vad brevet ens betydde. Sa hur ska jag tolka detta? Det var hans forsta fraga nar han tittat en stund pa brevet framfor honom som pa gransen till latt engelska forklarade att jag tackade sa mycket for mig och angav datum for min sista arbetsdag.

 

Jag sager upp mig, svarade jag. Han forstod fortfarande inte och fragade om jag i alla fall inte kunde jobba ett ar till for att det vore bast for foretaget. Han sa att han visste att jag hade varit overarbetat och utnyttjad, han hade hort det fran andra som varnat honom att jag skulle saga upp mig snart om han inte gjorde nagonting at det men forklarade att eftersom jag inte sagt nagonting till honom sa var det inte hans sak. Jag ville nastan resa pa mig och ga. Varje vecka, manad ut och manad in hade jag talat om for honom att det gar inte mer. Jag orkar inte jobbar for fyra personer. Jag ar bara en person. Jag orkar inte ga in pa kvallar och helger, varje dag, varje vecka for att jobba ikapp far de tre personer som slutat aret innan av samma stressrelaterade orsaker. Jag orkar inte. Han hade skrattat och gett mig fler av hans egna arbetsuppgifter och jag gjorde dem med hjartklappning och panik tryckande over brostet samtidigt som jag forsokte dolja att nagonting var fel for kunderna. Det var ju inte deras fel!

 

Jag kanner mig som ett jenga-spel, forklarade jag for honom for hundrade gangen den manaden. Jag kanner mig som ett jengakloss-torn som ar slutspelat efter ett drag till. En kloss till som du puttar bort sa rasar allting, hela jag kommer rasa och det ar slutspelat. Han forstod fortfarande inte och pekade pa kalendern for aret. Jag behover dig till de har fem projekten i februari, mars och april tjatade han och jag satt dar med alla halen fran klossarna i tornet som redan plockats bort och kande att jag ville skratta rakt ut. Jag tittade pa kalendern jag med, fast jag kan den utantill och papekade att alla fem projekt ligger parallela i tid, pa fem olika kontor i tre olika lander. Vi hade en 20 minuter lang diskussion om huruvida det ar mojligt for mig att dela mig sjalv pa fem och infinna mig sjalv pa fem olika platser samtidigt under 3 manaders tid - och hur jag faktiskt sagt upp mig. "Vi sitter har for att jag sagt upp mig!" paminnde jag. "Stanna till efter pask i alla fall," tyckte han. "Det ar bast sa, for foretaget. Vi har ingen annan som kan gora allt detta jobb."

 

Medan vi satt dar kande jag som att jag betraktade hela motet utifran. Jag stod vid sidan av och lyssnade pa mig nar jag sa att det ar inte fysiskt eller psykiskt mojligt att en person ska ta pa sig hela det ansvaret och for forsta gangen pa over ett ar kande jag att det var okej att heja pa mig och inte foretaget. Det ar ett foretag, tankte jag som stod brevid. Anstall nya projektledare. Manniskor byter jobb hela tiden... men jag ar en person. Jag ar en person som inte kan ersatta mig sjalv nar raset kommer och jag inte orkar laga mig sjalv igen. Precis som kvinnan som skrev insandaren sover jag inte mer an fyra timmar om natten. Jag kan inte ga pa bio eller film, jag kan inte slappna av eller fokusera sa lange. Jag kan inte lasa bocker langre utan att bli stressad av annat jag inte gor under den stunden. Jag tycker inte langre om saker jag brukade tycka om. Ingenting ar roligt langre, allting ar en kamp mot klockan och alla dygnets timmar, hela veckan, gar ut pa att forsoka vrida upp tempot ytterligare, inte for mig skull, men for min chef. Nar man ar hogpresterande sa racker det med att dra ner pa tempot till helt vanligt tempo for att det plotsligt ska se ut som att du inte gor det du ska och dar satt jag nu framfor min chef och bad om att fa sluta nar min uppsagningstid och att fa jobba heltid, inte mer an heltid fram till det datumet.

 

Han forstod fortfarande inte och papekade igen att det fungerar inte sa for vi saknar personal. Du saknar personal, tankte jag dar jag stod som utanfor min egen kropp och sag pa honom, och mig sjalv, med nya ogon. Jag tankte pa hans ansvar som chef och hans lon och frihet. Jag tankte pa foretagets agare som gett honom pengar till att investera i precis hur mycket personal han ville men hur han inte hade formaga att organisera sig tillrackligt val.

 

Det slutade med att jag fick ta pa mig rekrytering ocksa. Det slutade med att jag fick borja sova varannan natt sa att jag kunde jobba varje dag och varannan natt. Det gav mig extra arbetstid men inte ett ore mer i betalt. Till historien hor att vi inte har nagon som helst overtidsersattning och nar jag val star dar min sista dag senare i var sa  har jag ingenting mer i bagaget for att laga mig sjalv och kunna aterhamta mig sjalv an vad jag haft om jag precis, precis bara gjort det som kravs av mig och knappt det.

 

Men sa ar jag ju jag, och ingen annan. Jag kommer alltid vara den som satter press pa mig sjalv att prestera lite till, att gora lite till... men jag maste gora det for mig. Jag maste gora lite till dig mig, min utveckling, min halsa, mitt liv.

 

I var kommer jag endast att jobba for J borta i LA en stund medan jag upptacker allt jag tycker om i livet igen. Jag ar samma ambitiosa person som jag alltid varit och behover bara en chans att dromma igen. Jag gav upp allt sant for att det helt enkelt inte fanns tid. Det finns det fortfarande inte men J och jag ar lite i samma fas just nu sa forstar varandra. Det kommer bli en spannande var!

 

2015 kommer bli ett spannande ar.

Nayarsafton ar en ratt trevlig dag, med hummer, kraftor, raker och lax. Alltsa bra mycket godare mat an pa julen/midsommar/pask. Desto mindre trevlig ar den dock for var hund, Pemberton. Jag blir lite arg for hans skull, for han ar en sa lattsam, trevlig kille och sa kan ingen tanka sig att halla sig till att skjuta raketer vid tolvslaget utan det ska smallas lite har och dar over dygnet tills han sitter pa helspann har hemma och knappt vet var han ska ta vagen. Vi brukar konstatera att han inte skulle klara sig 10 minuter i ett krigsharjat land, men vem skulle det? Lite sa ser jag pa fyrverkerier i allmanhet. Ett tag sag jag ganska manga dokumentarer om barn i Gaza, som varje dag star hjalplosa pa marken och ser glada farger flyga over himlen for att sedan sluta i forodelse och katastrof sekunder senare.

 

Det ar det jag onskar mig varje ar, att vi ska hitta nagonting att samlas kring vi manniskor. Inte pa ett sadar Froken Sverige-aktigt fred pa jorden-vis men att aret som kommer ska bjuda pa mer liv och mindre onodig dod och forodelse. For samlas och enas kan vi ju. Vi gor det ibland, som nu nar Filippinerna drabbades av en naturkatastrof, da kan vi alla (nastan i alla fall, fanns ju manga Sverigedemokrater som tyckte att vi skulle koncentrera oss pa oss sjalva istallet) halla med om att nu ska vi gora allt vi kan for vara medmanniskor. Jag onskar att det fanns mer att paverka pa sa manga fler stallen, men tyvarr ar det ju svart och det kanns ibland som ett stort svart hal som aldrig gar att fylla igen.

 

For egen del, hemma i den lilla varld jag verkligen kan paverka om jag bara vill, ska 2014 bli ett ar da jag lar mig mer. Inte minst vill jag lara mig mer om mig sjalv. Mycket av mig, mina intressen och mina drommar har liksom pausats av ett otroligt hektiskt schema pa jobbet och 2013 blev det ar da jag verkligen klev in i min roll pa riktigt. Det var inte forran i januari i ar som jag slutforde mitt allra forsta helt egna projekt pa jobbet, i Dublin och sedan slog jag rekord efter rekord inte bara i intakter men i storlek och omfattning pa mina projekt ocksa. Det blev verkligen ett ar da jag gick in for mitt jobb med buller och brak. Det har varit roligt, utmanande, jobbigt och frustrerande. Jag har lart kanna vanner for livet, och hunnit tappa respekt for ett helt gang andra manniskor med mycket snack men otroligt lite verkstad.

 

 

Planen ar att plugga nagonting mer efter sommaren nasta ar. Inte for att jag maste, men for att jag vill, for att det ar roligt. Det ska vara nagonting jag tycker ar intressant sa antagligen digital kommunikation eller grafisk design. Jag kommer att gora det pa halvfart, eller kanske t.o.m 25% och helt pa distans men det kommer bli ett bra litet aventyr, det har jag bestamt. Nu nar jag ar forbi den dar forsta chocken pa jobbet, de dar manaderna nar man far ta en massa extra sma simtag for att halla nasan over ytan sa blir jag ibland uttrakad. Jag fastnar i samma gamla rutiner och inser ibland i efterhand att jag har utfort halva jobbet utan att ens marka det, som om jag gjort det i somnen. Jag hittar fardiga dokument och material som jag inte minns att jag skapat men det har jag ju. Det ar ett tecken pa att jag maste utmana mig sjalv. Kanske byter jag jobb helt och hallet 2014. 

 

Det nya aret borjar i alla fall med en ovanligt lang resefri period for mig. Jag ska inte ut och resa alls i januari, forutom resan hem till London. Det blir skont och jag har dessutom 3 langhelger i januari med helt lediga fredagar. Mjukstart!

 

 

 

Det gjorde riktigt ont i magen igar formiddag nar jag med tunga steg gick ut till taxin som vantade. Jag ville vanda om och springa tillbaka in i lobbyn, i restaurangen och krama om alla fina i ganget som jag hade mitt senaste projekt med (for andra aret i rad). Men vi hade ju redan kramats, pussats och sagt hej da och "vi ses snart igen!" och jag hade svalt tarar och den saknad som genast bubblade upp i hela brostet. Mitt jobb ar fantasiskt. Det ar fantastiskt jobbigt och frustrerande ibland, det ar utmanande och utmattande... det ar otroligt socialt och ibland jobbar jag med manniskor som jag rent utav tanker att, snalla, forvinn inte.

 

Det gor de ju inte heller... oftast, utan finns dar igen sedan pa telefonen, eller pa en regning tagperrong med kaffe, mineralvatten och kanelbullar fran pressbyran.

 

Pa flygplatsen forsokte jag distrahera mig sjalv med lunch och at en varm, grillad macka som maste ha varit gjord pa sotaste honokakan som de kunde hitta. Det smakade kaffebrod och jag var tacksam for den sallad jag fick plocka ihop ocksa. Jag svarade pa jobbmail och smsade med lillebror. Allt for att inte ta en taxi tillbaka igen. Val pa planet gick det battre. Den geografiska distansen blev pa riktigt och jag laste min forsta bok pa svenska sedan jag gick pa gymnasiet!

 

Jag hade ju faktiskt raknat ner dagarna, nastan varje minut till detta ocksa. Jag skulle hem till mamma.

 

Jag skulle hem till pepparkaksdeg i kylen, tanda ljus, varm hund pa soffan och mandlar. Jag skulle hem till Loka med paronsmak, promenader till ICA och leverpastej pa kavring.

 

"I morgon tar vi sovmorgon!" utbrast en kollega fran Stockholm, nar vi gick tillbaka till hotellet i stormvindarna pa Oland i gar kvall. Vi hade precis atit middag pa narmasta korvkiosk (jag protesterade inombords hela tiden och at precis bara sa mycket som jag behovde for att vara saker pa att ingen av dem skulle ifragasatta det - flottiga pommes och sladdriga hamburgare fran en kiosk sadar ar INTE min grej) och langtade allihop till vara sangar.

 

09.45 i morse star jag i morgonrocken med nytvattat har och tycker inte att de tagit sa hemskt mycket sovmorgon i alla fall, grabbarna, nar de stampar och vill aka vidare till Jonkoping vilket var nasta stop pa var Sverigeturné. Det var sa skont att verkligen ta en sadan dar riktig sondagsmorgon for mig sjalv pa hotellet och det tog verkligen emot att packa ihop och aka. Innan vi begav oss ivag over Olandsbron dock sa hann jag med veckans omgang med silvershampoo (nar man bor i London sa maste man, minst en gang i veckan, for med avgaser och dalig luft sa blir ljust slingat har som mitt sa trist i fargen) och inpackning. Lyckades aven med en ansiktsmask och mysig frukost pa rummet. Trots lugnt morgonpyssel innan vi akte sa somnade jag i bilen till Jonkoping av ren utmattning. Jag sov inte alls sa manga timmar i natt som jag behover och vet egentligen inte vad det var som blev fel. Det ar mycket tankar som far runt i huvudet nu, saker jag vill gora och forandra, och aven mycket jobbgrejer som jag aldrig riktigt kan slappa. Jag ar en person som tar mycket ansvar och ibland betyder det att jag engagerar mig valdigt intensivt i saker, jobbet inkluderat. Nar man dessutom jobbar for ett foretag som mitt, dar alla ar valdigt involverade sa dras jag med ytterligare. Jobbar man med manga manniskor som man tycker om och bryr sig om ocksa sa blir det extra svart att bara lagga saker at sidan for att det rakar vara helg eller mitt i natten...

 

Aven nar vi kom fram till hotellet och hade fatt ata sen middag sa lag jag och vilade en stund. Det blir ju morkt har i Sverige sa fort pa vintern, och aven om dagarna blir kortare i England ocksa pa vintern sa ar det inte alls lika manga timmar som gar bort som har och jag marker, t.o.m efter tva veckor i Sverige att jag blir trott fortare har. Fran klockan 16.00 sa gar jag omkring och tror att klockan ar 21, minst! Jag var sa trott dar pa eftermiddagen efter ett par timmar i bilen och thaimat och nar jag blir trott sadar sa fryser jag. Det fick bli dubbla tacken i sangen och en kollegas jacka och en timmes somn till.

 

Nu pa kvallen har vi varit ute i Jonkoping for ett par glas vin och lite plockmat men med lite halvtaskig service och en lang dag framfor oss i morgon sa stannade vi inte sa lange. Det ar trakigt nar det blir sa, for vi som kommer over fran England ar forstas vana vid toppservice nar man ar ute och dricker, men aven de som inte bor dar tyckte att det var riktigt dalig attityd hos personalen (som tog betalt for saker vi bestallt men aldrig fick t.ex).

 

Nu nar jag ar instangd pa ytterligare ett hotellrum och kanner att jag mest suttit stilla eller sovigt middag hela denna sondag sa langtar jag tillbaka till blasten och oronbedovande ljudet av vagor ute pa Oland. Igar var jag ute i flera timmar och gick langs vattnet. Det var svart att ta sig fram pa vissa stallen men det gor mig ingenting sa lange jag far rora pa mig och andas riktig luft. Med riktiga skor och varm jacka, halsduk och vantar sa fros jag inte en enda gang och vande egentligen bara hem for att solen var pa vag ner. Torrt, klart och kallt pa ett sa friskt satt att jag ville spara lordagsluften pa flaska och ta med hem till sotiga London.

 

 

 

 

Nu har jag inte bloggat sedan januari och det ar det langsta uppehall jag haft fran min blogg sedan den startades. Jag har bloggat lite pa annat hall (har en blogg pa engelska ocksa) men det ar anda den har bloggen jag vaxt upp med och jag vill absolut inte tappa den.

 

Sista fredagen jag hade inne pa kontoret var inte superprodutiv for da hade vi spa-dag pa jobbet med manikyr, massage, frukt och mysiga sallskapsspel och fika. Baren oppnade redan efter lunch (vi har oppen bar pa kontoret... valdigt brittiskt) och vi drog aven igang en tavling lite spontant dar vi satte upp bebisfoton pa oss sjalva pa en vagg och sa var man tvungen att gissa vem som var vem. Till och med med dessa tva fredagar i bagaget sa kanns den har dagen annu lugnare! 

 

Jag och en kollega ar ute pa jobbresa till Sverige faktiskt och befinner oss pa Oland av alla stallen sedan i onsdags. Vi bor pa Skansen, dar vi alltid bor nar vi ar har och har det mysigt och lugnt i det fina, torra vintervadret. Jag har lite smaplock att gora for nasta stora projekt jag har men ingenting som ligger och stressar vilket ar skont. Har pa Skansen finns det spa och mojligtvis varldens godaste mat sa det kanns extra lyxigt att vara har i ett par dagar nu nar jag jobbat sa intensivt hela aret. Just det har projektet och nasta ar mina sista for i ar och direkt, dagen efter att nasta projekt ar klart sa gar jag pa semester i en hel manad.

 

Sist jag bloggade var jag precis pa vag till Dublin for jobb och nu ar jag alltsa pa Oland for jobb. Livet ar ungefar precis likadant med andra ord. Saxa, du ville att jag garna skulle lista landerna jag flugit till och kanske missar jag nagot nu men Danmark, Irland, Norge, Finland, Tyskland, Estland, Lettland, Litauen, Ungern, Holland, Schweiz, USA, Spanien, Frankrike, Kanada, Belgien, Sydafrika och Ryssland har jag flygit till med jobbet. Och Sverige da saklart, for flyger ju hit och jobbar ocksa precis som att jag aven har vissa projekt lokalt hemma i England. Pa semester har jag aven varit pa andra stallen men just for jobbet tror jag att jag fatt med alla lander ovanfor.

 

Jag gladjer mig verkligen at att det inte regnar har och njot hela vagen nar jag tog en promenad i morse, trots att det blaste hart. Sa lange det ar torrt ute och man har ratt klader pa sig sa ar det mysigt med kyla kan jag tycka. Jag gick langs vattnet och i morgon tanker jag satta pa mig riktiga skor och ga langre. Idag var jag namligen tvungen att ga tillbaka och ata lunch med min kollega. Nu sitter jag pa mitt hotellrum och dricker kaffe och ater delicatoboll med Marianne-smak. Gott, men hade garna fatt smaka mer mint! I kylen star en Loka paron och vantar - lyckan ar total denna fredag!

Det ar dumt egentligen, hur jag alltid saknar mitt rum, var lagenhet, och min stad som mest de dar sista dagarna innan jag ska aka. Jag har varit hemma i en vecka, och i morgon ska jag ut och resa igen. Klockan 10.00 gar flyget till Dublin och vaskan har varit packad sedan igar. Det gick fort da jag bara halvt packade upp efter Sverigebesoket, och inte alls innan det da jag reste via Danmark.

 

Harom dagen fyllde jag i en enkat at British Airways som de skickat i ett email. Jag hade precis rest med dem hem till Heathrow fran Arlanda och kande att jag hade ett och annat att papeka. "Hur manga ganger har du flygit de senaste 12 manaderna?" fragade dem och jag skrattade hogt. Tror de pa en om man svarar "50-100 ganger"?

 

Emma vill aka skidor och jag kan inte hitta luckor i mitt schema riktigt for att det ska ga ihop men lovar att forsoka. Tid blir ett sadant konstigt koncept nar man jobbar sa som jag gor. Flygresor, hotellnatter och tidszoner ater liksom upp vardagar och energi pa ett satt som inte riktigt gar att forklara. Kvar blir enstaka helger och de dar kvallarna de veckor jag jobbar hemma pa kontoret har i London. Kvallar da jag och Emma sitter i hennes sang, med ryggarna more elementet och ser pa NCIS eller Revenge med hjartat i halsen! Pa helgen koper vi nya strumpbyxor (kommer att ha spenderat en formogenhet pa strumpybyxor nar karriaren har i England ar slut) och ater sondagslunch pa Nandos.

 

Sen borjar det om igen. Parker Cars star utanfor vad som kanns mitt i natten och en av deras killar vantar pa att fa kora mig till flygplatsen och sa snurrar allting vidare igen.

 

Men Irland blir kul. Jag ser fram emot att fa traffa alla jag lart kanna pa radiostationen samtidigt som jag ocksa ser fram emot att fa det hela gjort och ur vagen for i ar. Nar jag kommer hemma blir det tva veckor hemma innan det bar av till Danmark i 3 veckor foljt av Londonkontor, pask och sedan Sverigejobb.

 

Men som sagt, just nu sahar kvallen innan avfard onskar jag mest att jag fick stanna hemma anda. Sista natten i min egen sang kanns alltid lite vemodig. Borta bra men hemma bast.

 

 

Idag ar jag ledig. Det ar forsta gangen sedan juli som jag inte ar pa jobbet, pa affarsresa eller i heldagskonferens pa en vardag. Men Att gora-listan ar lang, och tyvarr ar det inte bara fritidspyssel och hemmafix som star med. Jag minns nar jag var helt ny pa jobbet, och min kollega James, som borjade 5 manader innan mig sa att det tog honom just 5 manader att ha tid och ork att ga tillbaka till gymmet igen. Det lat lite extremt tyckte jag da. Det later helt realistisk tycker jag nu efter mina 3 manader. Jobbet har verkligen tagit over mitt liv och jag ser fram emot nar jag kan borja slappa taget och slappna av da och da. Men det ar ju sa nar man ar ny - det gar konstant at energi till att hanga med, visa att man kan och vill och man ska inte bara ta in information som ar frammande och obekant, man ska ocksa producera resultat. 

 

 

Det blir inte sa langvarig, den har ledigheten, da jag flyger till Dublin pa affarsresa tidigt i morgonbitti. Jag maste packa, se till att jag ar helt palast och har alla dokument i ordning och boka min taxi. Samtidigt har jag alla andra projekt att se efter ocksa. I alla fall nu under formiddagen och kanske tidig eftermiddag tanker jag och Emma agna oss at vart personliga projekt istallet - var graduation. Hon letar fortfarande klanning och jag letar stovlar. Dock inte till graduation, men i allmanhet. Jag hoppas pa en riktigt produktiv dag, for nagot annat har jag inte tid med!

 

Tisdag-onsdag spenderar pa Irland. Torsdag har vi heldags konferens med jobbet och fredag ar det dags! Fredag ar den stora dagen med gowns, hats och diplom. Det ar examensdag! Mamma och mina broder flyger over pa torsdag kvall och mandag morgon flyger jag och ett par skandinaviska kollegor till Kopenhamn for att ta taget over till Sverige for ett klientmote. Vi kommer vara borta i 3 veckor. 

 

Snart ar det jul. Lite sa kanner jag just nu.

Ja sa har det ju gatt sadar lange igen, sedan jag bloggade sist. Pa manga satt kanns det som att det har gatt lange sedan det mesta. Jag har sa manga vanner jag inte hunnit traffa, sa manga fodelsedagar jag missat, avsnitt av Suits och Pretty Little Liars, och DVD-kvallar med B.

 

For jag jobbar nastan precis hela tiden. Jag har alltid alskat den dar riktiga fredagskanslan, och under universitetsaren sa forsvann den nastan da helgen egentligen bara betydde mer tid till uppsatsskrivande. Nu betyder helgen att jobb-mailen genast blir lite farre (for mail kommer det fortfarande, bara farre som sagt), att jag hinner tvatta en maskin eller tva och att jag och B hinner ga kullerstensgatorna upp och ner i Richmond, trangda under mitt paraply tills solen gar ner. Sen kommer mandagen det ar tillbaka till verkligheten.

 

De kommande tva veckorna kommer verkligheten besta av ett hotellrum pa Irland (igen). Jag ska resa dit igen med jobbet men den har gangen ar det inte en radiostationsklient som jag ska halsa pa, utan ett tidning. Sen ar jag hemma pa Londonkontoret i en vecka innan jag flyger tillbaka till Irland for att jobba med en annan radiostation som aven de ar vara klienter. Efter en langhelg tillbaka i London efter det sa flyger jag till Sverige med jobbet for att jobba med var svenska klient, tv-kanalen Kanal 5. Det blir en tre-veckors jobbresa den gangen och jag har tankt att jag avslutar den vistelsen med ett Kopenhamnsbesok och en minisemester. Det kommer jag att vara vard.

 

I morgon maste jag in till stan och kopa lite smasaker som ska fa folja med till Irland (strumpbyxor behover man alltid) men idag tog jag och Emma en 2.5 timmes lang promenad i Richmond Park innan vi kopte en varsinn nybakad kanelkringa pa torget och satt pa Starbucks tills de stangde. Det har varit sa fint vader idag och jag slar vad om att vi kommer ha nara pa tva veckor av konstant regn under Irlandsresan sa vi ville ta vara pa solskenet och varandras sallskap saklart. Tank vad jag ar glad att jag har min Emma och jag onskar att hon kunde folja med mig nar jag reser med jobbet for det kan bli lite ensamt i de dar hotellrummen tillslut.

 

 

Men med gym och pool pa hotellet kommer jag nog kunna underhalla mig sjalv helt okej de kommande veckorna. Om det ar nagot de ar bra pa vara klienter, sa ar det att valja ut hotell till oss.