Jengakloss-tornet

Natten lordag till sondag forra veckan lag jag och vred pa mig i sangen till efter 4 pa morgonen. For varje minut som gick blev jag mer och mer stressad och i huvudet snurrade precis allt - ekonomi, framtid, jobb. Hjartat slog sa fort att jag madde illa langt in pa sondagen.
 
Sista dagen pa semestern.
 
Tillbaka till jobbet.
 
Majoriteten av tankarna som susade runt, runt i huvudet och skapade panik i hela kroppen var inte ens jobbrelaterade men anda vet jag att sa mycket av det som kandes fel egentligen ligger dar och trycker. Det ar inte ofta jag erkanner det, och det har inte heller alltid varit sa alls. Mitt jobb har alltid varit tufft och mina vanner och deras familjer sager ofta att de aldrig skulle kunna gora det. Jag tror dem och det ar inte for att jag anser mig sjalv vara nagonslags superperson som kan det ingen annan kan men for att man mar inte bra av att jobba som jag gor - det gor inte jag heller.
 
Mamma visade en insandare skriven av en kvinna som var utbrand och jag borjade grata nar jag laste den. Rad for rad tankte jag att det dar ar jag, det dar ar mitt liv. Enda skillnaden var att jag ar 10 ar yngre och inte har tagit mig ur det utan jobbar pa som vanligt. Ska man vara petig jobbar jag mer an vanligt. Jag har mer ansvar, langre dagar, fler arbetsuppgifter och en relativt ny chef som inte ens gor halften av vad han ska. Jag forsoker da skydda mitt team och mina kollegor och kunder genom att jobba annu mer for att dolja att han inte vet vad han gor. Det vrider och vander sig i hela magen nar jag tanker pa alla de ganger jag papekat denna vecka som gatt att "ja men det ar inte mitt jobb" och hur jag sedan behovt gora det i alla fall tillslut medan mitt eget jobb vaxer och vaxer i mailkorgen och pa skrivbordet.
 
Jag har en kar och valdigt klok van i New York som alltid lyssnar och hon stoppade ner foten tillsammans med min mamma for nagra manader sedan och sa att nu sager du upp dig! Det kandes galet och oansvarigt. Ska jag, som har fast, tryggt jobb och bra inkomst (men en stressniva som ar enorm och en livskvalitet som ligger pa botten) ta mig ur den situationen bara for att jag mar daligt? Tanken hade liksom inte slagit mig tidigare. Konceptet kandes frammande och tvartom. Jag har ju alltid planerat i forvag, inte gett upp for att det varit svart. Det tog ett par manader med pep talks fran mamma, M borta i New York och min fina, fina J som ju uppepa mitt heltidsjobb ar min uppdragsgivare i Los Angeles for att jag skulle forsta min egen situation och det val jag faktiskt har. Jag arbetar alltsa i daglaget mer an heltid i en tidszon och varldsdel medan jag samtidigt jobbar i en helt annan.
 
Jag visste ju hela tiden att man kan inte leva sahar, men att just jag bara darfor skulle fa slippa det hade inte sjunkit in tidigare. Sen kom dagen i alla fall da jag efter en vecka av grat i halsen och faktiska tarar pa toaletten pa lunchrasten klev in till min chef som i sin egna lilla varld vagrade forsta vad brevet ens betydde. Sa hur ska jag tolka detta? Det var hans forsta fraga nar han tittat en stund pa brevet framfor honom som pa gransen till latt engelska forklarade att jag tackade sa mycket for mig och angav datum for min sista arbetsdag.
 
Jag sager upp mig, svarade jag. Han forstod fortfarande inte och fragade om jag i alla fall inte kunde jobba ett ar till for att det vore bast for foretaget. Han sa att han visste att jag hade varit overarbetat och utnyttjad, han hade hort det fran andra som varnat honom att jag skulle saga upp mig snart om han inte gjorde nagonting at det men forklarade att eftersom jag inte sagt nagonting till honom sa var det inte hans sak. Jag ville nastan resa pa mig och ga. Varje vecka, manad ut och manad in hade jag talat om for honom att det gar inte mer. Jag orkar inte jobbar for fyra personer. Jag ar bara en person. Jag orkar inte ga in pa kvallar och helger, varje dag, varje vecka for att jobba ikapp far de tre personer som slutat aret innan av samma stressrelaterade orsaker. Jag orkar inte. Han hade skrattat och gett mig fler av hans egna arbetsuppgifter och jag gjorde dem med hjartklappning och panik tryckande over brostet samtidigt som jag forsokte dolja att nagonting var fel for kunderna. Det var ju inte deras fel!
 
Jag kanner mig som ett jenga-spel, forklarade jag for honom for hundrade gangen den manaden. Jag kanner mig som ett jengakloss-torn som ar slutspelat efter ett drag till. En kloss till som du puttar bort sa rasar allting, hela jag kommer rasa och det ar slutspelat. Han forstod fortfarande inte och pekade pa kalendern for aret. Jag behover dig till de har fem projekten i februari, mars och april tjatade han och jag satt dar med alla halen fran klossarna i tornet som redan plockats bort och kande att jag ville skratta rakt ut. Jag tittade pa kalendern jag med, fast jag kan den utantill och papekade att alla fem projekt ligger parallela i tid, pa fem olika kontor i tre olika lander. Vi hade en 20 minuter lang diskussion om huruvida det ar mojligt for mig att dela mig sjalv pa fem och infinna mig sjalv pa fem olika platser samtidigt under 3 manaders tid - och hur jag faktiskt sagt upp mig. "Vi sitter har for att jag sagt upp mig!" paminnde jag. "Stanna till efter pask i alla fall," tyckte han. "Det ar bast sa, for foretaget. Vi har ingen annan som kan gora allt detta jobb."
 
Medan vi satt dar kande jag som att jag betraktade hela motet utifran. Jag stod vid sidan av och lyssnade pa mig nar jag sa att det ar inte fysiskt eller psykiskt mojligt att en person ska ta pa sig hela det ansvaret och for forsta gangen pa over ett ar kande jag att det var okej att heja pa mig och inte foretaget. Det ar ett foretag, tankte jag som stod brevid. Anstall nya projektledare. Manniskor byter jobb hela tiden... men jag ar en person. Jag ar en person som inte kan ersatta mig sjalv nar raset kommer och jag inte orkar laga mig sjalv igen. Precis som kvinnan som skrev insandaren sover jag inte mer an fyra timmar om natten. Jag kan inte ga pa bio eller film, jag kan inte slappna av eller fokusera sa lange. Jag kan inte lasa bocker langre utan att bli stressad av annat jag inte gor under den stunden. Jag tycker inte langre om saker jag brukade tycka om. Ingenting ar roligt langre, allting ar en kamp mot klockan och alla dygnets timmar, hela veckan, gar ut pa att forsoka vrida upp tempot ytterligare, inte for mig skull, men for min chef. Nar man ar hogpresterande sa racker det med att dra ner pa tempot till helt vanligt tempo for att det plotsligt ska se ut som att du inte gor det du ska och dar satt jag nu framfor min chef och bad om att fa sluta nar min uppsagningstid och att fa jobba heltid, inte mer an heltid fram till det datumet.
 
Han forstod fortfarande inte och papekade igen att det fungerar inte sa for vi saknar personal. Du saknar personal, tankte jag dar jag stod som utanfor min egen kropp och sag pa honom, och mig sjalv, med nya ogon. Jag tankte pa hans ansvar som chef och hans lon och frihet. Jag tankte pa foretagets agare som gett honom pengar till att investera i precis hur mycket personal han ville men hur han inte hade formaga att organisera sig tillrackligt val.
 
Det slutade med att jag fick ta pa mig rekrytering ocksa. Det slutade med att jag fick borja sova varannan natt sa att jag kunde jobba varje dag och varannan natt. Det gav mig extra arbetstid men inte ett ore mer i betalt. Till historien hor att vi inte har nagon som helst overtidsersattning och nar jag val star dar min sista dag senare i var sa  har jag ingenting mer i bagaget for att laga mig sjalv och kunna aterhamta mig sjalv an vad jag haft om jag precis, precis bara gjort det som kravs av mig och knappt det.
 
Men sa ar jag ju jag, och ingen annan. Jag kommer alltid vara den som satter press pa mig sjalv att prestera lite till, att gora lite till... men jag maste gora det for mig. Jag maste gora lite till dig mig, min utveckling, min halsa, mitt liv.
 
I var kommer jag endast att jobba for J borta i LA en stund medan jag upptacker allt jag tycker om i livet igen. Jag ar samma ambitiosa person som jag alltid varit och behover bara en chans att dromma igen. Jag gav upp allt sant for att det helt enkelt inte fanns tid. Det finns det fortfarande inte men J och jag ar lite i samma fas just nu sa forstar varandra. Det kommer bli en spannande var!
 
2015 kommer bli ett spannande ar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback