Det har tagit mig tre dagar att se hela sasong ett av Pretty Little Liars. Sa redo att aka hem till England ar jag nu. Jag maste dock forsoka tamja tristessen lite nu, for hela sasong tva har inte aired annu, sa gar jag for snabbt fram sa far jag valdigt lite att gora under mina lite drygt tva kvarvarande Sverigeveckor. Att fa aka hem till London nu vore skont kanner jag, och det kanns lattare nu nar biljetten i alla fall ar bokad. Det finns ett datum att sikta in sig pa - ett ljus i smastadstunneln. Jag kan lika garna ligga i min egen sang hemma och sakna C, som att jag kan ligga pa soffan hos mamma i Sverige och sakna henne.

Det varsta ar nar man ar nagonstans, ser, tanker, kanner och vill beratta. Det bara bubblar upp, orden ligger och skaver pa tungan och vill bara ut, man far upp med huvudet och vill dela pa det man upplever... men det gar inte for milen ar for manga och minutpriset for dyrt. Dessutom ar det inte samma sak. Jag ater lakrits, vantar pa att McFly ska avsolja hemligheter pa Super City (det kommer, de har lovat) och forbereder mig for vad jag kommer kanna om det ar Europadatum som ar pa gang. Samtidigt forsoker jag med hjalp av var generations viktigaste och mest kraftfulla verktyg (google och facebook) leta ratt pa killen vars korkort jag hittade under eftermiddagen nar jag var ute och sprang. Blir det Europa... vad gor jag da?

Ar det sydamerikadatum sa slar jag nagon, hart.