Vad gor man nar det ligger illamaende och trycker i magen, nar alla ord kanns fel? Cheryl pa min iPod och jag vill byta lat men kan inte. Inte nu. Nu maste jag lyssna fardigt, kanske kan hon gora allting battre? Jag minns sa mycket jag onskar jag kunde glomma. Jag onskar att jag inte kande mig for lojlig for att paminna dig.

Jag tappar bort koncentrationen, appetiten och tankarna trasslar in sig tradkronorna over mitt huvud, de ar fortfarande grona och jag kommer ihag hur vi brukade lyssna pa precis samma lat, om och om igen. Tillsammans. Kanner mig dum igen, skakar pa huvudet, skakar ner dig pa tungan, ner i halsen och sa svaljer jag ner tararna och du sitter i brostet pa mig. Jag kan inte andas men det gor ingenting. Det finns i alla fall ingenting att saga hogt.

I veckan har Sandra flyttat in hos mig, tillfalligt och Isabell har varit nere fran Derby pa besok. Vi gick ner for Oxford Street i mandags och jag andades Londonluft, smasprang genom regnet och at lunch pa Starbucks. Precis som det ska vara. Shopping hade jag ingen inspiration till, och forsok nummer tva blev dagen efter pa Westfield. Det blev ett par sma inkop pa Make Up Store (tjejen i kassan tjoade glatt att nu finns de pa Carnaby Street ocksa... 'ha!' tankte jag, 'hemma i Kingston har vi Clas Ohlson, sug pa den karamellen!') men annars gick det trogt aven dar. Jag kanske ar mellan tva stilar? Kanske kommer jag aldrig tycka att det ar kul att shoppa mer?

Min forkylning borjar i alla fall ge med sig nu och jag ser fram emot att ha lite mer energi - och forhoppningsvis ett battre humor framover. Ibland tror jag att jag inte orkar mer. Att jag vill ge upp. Nar Phoebe inte hjalper, nar Cheryl Cole gor ont i hela kroppen och jag vill att Tom ska forsvinna och aldrig mer komma tillbaka... nar jag vagar, du skar genom hela mig med en kniv av precis ingenting alls och jag minns alldeles for mycket. Du sager for lite och jag tanker for mycket. Da tror jag att jag inte kan och att jag inte orkar.

Men jag har vunnit over varlden forut. Jag kan vinna igen.