Pemberton och jag gick genom snofall till varldens ande nar luften tog slut hemma i koket. I huvudet rusade de senaste dagarna forbi igen och tankarna tog aldrig slut. Snokristallerna fastnade i ogonfransarna och jeansen blev stela och harda i vinden. Jag onskade att jag fick lagga mig ner i drivorna av glittrande sno under gatlyktorna och se kvallens black flyta ut over himlen, precis som jag gjorde nar jag var liten.

Det kandes viktigt att beratta for C forst om tumoren i Pembertons mun. Vetrinaren forsokte forsiktigt forklara att det ar viktigt att vi forbereder oss pa att lilla bjornen var kanske inte overlever detta. Nu ligger han och drommer i soffan brevid mig och det gor ont i magen nar jag tanker pa att jag maste flyga hem pa sondag, utan Pemberton, och utan nagon som helst garanti pa att han kommer flygande genom dorren nasta gang jag halsar pa.

Det har varit langa dagar med Comparative Legal Systems coursework, och jag vill sa garna, sa garna samla tankarna ordentligt nu sa att jag blir av med modulen och kan njuta av ny ledig tid och energi som kan laggas pa de andra fyra modulerna. Tyvarr ar jag dock ungefar lika inspirerad infor skrivandet som jag ar gallande min fodelsedag. Helst skulle jag vilja sova mig igenom bade den har veckan och nasta.

Jag ar upptagen, C ar stressad och upptagen och det nya aret rusar fram. Mardrommen ar att det helt enkelt springer oss forbi. Jag har sa mycket av mig sjalv jag vill pyssla ihop igen i ar. Jag har sa mycket att se tillsammans med dig.

Sitter pa SJs ersattningsbuss fran Eskilstuna, tackar netbooken och det mobila bredbandet for ett gott sammarbete och undrar varfor jag standigt betalar Nordea 600kr extra for att genomfora mina utlandsbetalningar i expressfart nar det tar precis lika lang tid som att gora en vanlig europabetalning. Varfor kopte jag en tagbiljett nar det inte gar nagra tag och varfor har jag planerat en Frankfurtresa nar jag har hyra att betala?

Nar SJ ar i farten far man alltid en massa tid over att fundera pa saker.

Jag saknar, saknar, saknar C och London och dagsljus. Jag saknar Emma och Sunny och en anledning till att stalla klockan pa morgonen.

Jag vill bara att saker ska komma till ratta 2011, att det nya aret ska ge mig en chans att njuta av det fina, fina jag fatt och glomma det 2010 krossat.

Som tur ar ar det inte SJ som ansvarar for hemresan till London den 9 januari.

God Jul. Idag ska jag ga pa promenad, mysa med hela familjen - idag ar en sadan dar dag da inte ens pappa haller sig borta, ta revansch i Monopol och titta pa Kalle.

Tanker pa min C hela dagen.
Det gor sa ont att vara langt borta idag.

Det faller glitter fran himlen och jag tror aldrig varlden varit sa tyst som den ar just nu. Jag sitter i mammas fonster, och kanner hjartat vaxa lite varje gang det ljudlost faller sno ner over taket och blandas med de latta kristallerna i luften, utanfor. Jag ar nastan helt saker pa att det regnar ner i knat pa mig, om jag blundar, men varlden ar dar ute fortfarande, och jag har inne.

I morse nar jag vaknade ville jag riva hjartat ur brostet pa mig sjalv. Ta bort knuten och trasslet och langtan. Langsamt vaknade jag ur min egen ilska, arg pa mig sjalv, pa hur saker var och inte langre ar och jag pressade allting at sidan.

Dusch, klader, djupa andetag. Jag tanker att jag borde ga ut, men da bryter jag ju tystnaden. Det gar inte. Bakom fonstret ser varlden fortfarande mjuk och latt ut.

In truth the forest hears each sound
Each blade of grass as it lies down
The world requires no audience
No witnesses, no witnesses

Det ar fake Friday idag, i alla fall for C som jobbar sista dagen pa jobbet. Riktiga fredagar ar upptagna dagar, och jag vet ju att latsas-fredagar ar detsamma. Tiden star stilla, precis som varlden utanfor. Om jag visste att det hjalpte att ga ut och sparka, flytta, riva och rora till, om jag visste att nya virval i glittret skulle hjalpa - om jag kunde slita snon fran himlen och bada solen i nattsvart midnatt sa skulle jag.

Men tiden svavar pastellbla och citrongul over snodrivorna, och jag har ingen makt alls.

Istallet sitter jag kvar, vantar. Vantar pa att Deutsche Post ska dyka upp som utlovat, pa att nagot ska distrahera, att nagot ska spilla ut over den ljusa himlen och ge mig en ny dag. Kanske borde jag ga och lagga mig igen, se om jag kan vakna pa battre humor?

Jag ligger pa soffan och halvsover. Kanner mig lite skyldig och stressad da jag inte riktigt jobbat igenom de dokumet jag hade hoppats jag skulle vara klar med innan mandagsmorgonen men samtidigt ar huvudet sa fullt av annat. Av varlden, dess otroliga storlek och hur just jag far leva just har, och ingen annanstans, hur just du och jag far dela pa denna varld och finnas sa nara, men anda sa langt borta. Som om den ar var varsta fiende, men basta van anda.

Jag tanker pa alla delar av varlden jag annu inte sett, berest som jag ar har jag anda oandligt med luft kvar att andas, farger att se och platser att vakna pa.

Manga vakna svenska timmar har det blivit hittils den har julen. Jag sover illa, ofta, men det ar inte alltid vi ens refererar till det pa det viset. Daliga natter heter dem ibland men ofta ar det bara ett gratt skimmer av en natt som aldrig riktigt avslutades, morkret som aldrig kom, som ligger kvar over dagen och ibland gar vi igenom vad som hande, ibland inte. Jag har svart att plotsligt sova pa en ny plats, i en ny sang, och jag kanner mig otroligt trott just nu. Jag onskar att jag fick sova i en vecka, bara forsvinna, men samtidigt ar jag radd for att sova. Radd for att dromma igen.

I morgon ska jag forsoka igen.

Medan jag lekte kurragomma med resten av varlden hittade du mig, och jag dig.

Mamma såg nästan chockad ut när jag klev in genom dörren utan C, och "inte till nyår då?" frågade hon medan hon värmde en lussebulle och choklad. Nej inte till nyår, och jag skrattade åt henne. Det är ett fullständigt främmande koncept för min mamma att man skulle göra något annat än att hälsa på sin mamma under jul - och om inte sin egen, så kan man väl i alla fall hälsa på henne, tycker hon.

Och lika bra var nog det - för det var en minst sagt äventyrlig flygning mellan London och Stockholm den här gången. Med vädret i åtanke, både i England och här i Sverige så hade vi tur som ens kom iväg men det tog sin lilla tid! Vi fick boarda sent, för att sedan bli informerade om det faktum att det satt personer på planet som skulle någon helt annanstans, och att det fanns väskor på planet som tillhörde passagerare som aldrig kom till vår gate. Vilka väskor det var dock, ja det visste man inte. Så vi fick kliva av igen, radvis, och gå ut och identifiera vårt eget bagage.

Precis som kan misstänkas så fungerade detta inte superbra, och även efter detta äventyr hade vi väskor kvar som inte tillhörde någon.

Nu sitter jag hemma, har sovit på soffan med vår hund, pratat med C medan hon jobbat (fast hon åt mest choklad vad jag förstod) och lagat tacos med mina bröder. Det är svårt att falla in i vardagen här, speciellt då det inte finns någon. Finns inga tider, knappt något dagsljus, och ingen ork eller lust att gå ut i snön. Tiden står liksom stilla, men jag njuter av att vara i rätt tidszon. Jag måste inte lägga på en timme i huvudet hela tiden.

Fredagar är långa, men lördagar är längre.

Som nar hart, svart vatten rusat over huvudet, tryckt over lungor och lappar alldeles for lange, du bryter vattenytan och drar efter andan lite for hart. Hjartat gor ont och ogonen svider men allt du kan tanka ar luft, luft, luft. Vat, kladdig varme, fonster som inte gar att oppna och sa rasar taket in, himlen faller och stjarnorna tappar sitt grepp om natten likt du tappar forstandet.

I huvudet hander alldeles for mycket och i kroppen ingenting. Aven nar man tanker att nu, nu gar jag i tusen bitar, sa slar hjartat vidare. Tryggt, palitligt, lojalt. Jag lanar. Lanar tid av dig. Ger bort mig sjalv.

Tank sa lojligt att nagot litet, det minsta i varlden, kan fa dig att le storre an nagot annat. Det ar fel, sa, sa fel men plotsligt finns det hopp igen. Hopp om nagot som inte ar sa trasigt som varlden.

Snart har jag gatt veckor i dimma, som i ett vakum och jag drar efter andan, later den dar luften fylla mina lungor och kanske accepterar jag att detta tomrum ar allt jag har. Kanske kan jag fylla det med vad jag vill?

Bara med fint, ljust och mitt.

Det ar komplicerat, tungt och kallt i verkligheten. Precis som jag, precis som allt annat som bara ar vackert om man tror pa det.

Idag blir det research-dag pa the law library hela dagen. Skont for att minska stressnivaerna lite samt for att distrahera mig sjalv och fa dagen att ga fortare. Dagarna blir sa langa nar C ar upptagen med precis hela livet, och jag bara gar och vantar.

En av mina absoluta favoritpersoner har i varlden ar Cheryl Cole. Medan vissa svenska kompisar inte alls forstar varfor sa skulle ingen har ifragasatta mig och det fenomen Cheryl ar. Katy Perry och jag har uppenbarligen samma smak!

Och det ar sa uppenbart fel. Allting. Fel, borta och krossat. Gick och la mig med stress och osakerhet tryckandes over magen och i halsen och det slet i hjarat hela natten. Idag vill jag inte ga upp, vill inte ga ut. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Jag undrar nar det blev sa tomt. Mina natter och dina dagar. Nar foll de isar? Ingeting sitter ihop langre. Jag spenderar dagarna at att samla ihop trasiga smabitar av nagot jag tror kanske borde sitta ihop. Jag ar trott nu, orkar inte mer. Havet av skarvor framfor mig ar for stort of for djupt nu. Jag orkar inte laga langre. Det far vara nog nu.

Jag ar vilsen, vet inte langre var jag ar. Minns inte var jag skulle.

Jag smafryser och smatanker. Flingor och tradtrassel av tankekraft som virvlar i runt i mitt sovrum. Hinner jag hem till julafton, har jag valt ratt uppsatsamne, hur lang tid tar det for haret att torka om jag tvattar det nu?

Jag drommer ofta och mycket, och det gramer mig att jag inte kan placera ansiktet jag dromde om harom natten. Hon tog pa din arm, din rygg och jag kande ilska som aldrig forr rusa genom mitt hjarta. Allting fros i en sekund innan dimman tog over. Hogt, morkt gras som aldrig slutar vaxa, vind som aldrig slutar slita. Jag forsoker komma pa vem det var, vem du var som inte var en framling och som jag inte ville skulle bli var.

Jag mar lite illa, tanker att jag borde ata eller kanske hjalper varmvatten?

Idag undrar jag om nagon saknar mig, sa som jag saknar alla er jag onskar behovde mig lika mycket som jag behover er. Nobody likes to but I really like to cry.

Min gamla engelsklarare har precis skickat en julhalsning till mig som jag suttit och fnittrat at ett bra tag nu. Jag har henne att tacka (?) for min charmiga (?!) Irish accent och hon har mig att tacka for underhallande post i massor och bevis pa att hennes, in her own words, plan of world domination based teaching faktiskt har precis den effekt den borde.

Idag ar en Tegan & Sara-dag och jag ler at allt det som ni inte visste, allt det bara jag vet. Hela morgonen har jag myst i sangen med varma luvan, fina nallen och filten. Det gar bra att inte ga sonder idag, det gar, det gar.

I have to go
Yes I know the feeling,
Know you're leaving
Calm down, I'm calling you to say
I'm capsized, staring on the edge of safe

Vi dansade over himlen i morse da den speglade sig, rullade och trillade ner for kullar och asfaltspromenader av blankande vinteris. Vi hoppade over moln och gjorde piruetter i himmelsbla decemberatmosfar. Jag ar glad at mitt sallskap, for det blir ju lattare sa. Och nar luften ar full av frost och latt att andas, sa kanns varlden inte sa tung. Fast vinden sliter i mina sommar och skelett sa star jag stadigt bara nar jag vill.

Vaknade med handen sluten kring din handled och din puls mot mina fingertoppar. Du ar precis lika levande som du var nar jag somnade och jag skrattar at dig, dig och dig, alla andra som inte fattar och som aldrig kommer forsta. Jag sparar mitt forsta leende till dig, och mitt sista med. Jag hoppar hogre och jag och Emma skrattar at allting vi inte kan na. Jag langtar tills jag kan stracka mig ut och na dig. Jag skulle hoppa hogre an stjarnorna.

Jag ar glad for att du ar glad. Jag ar glad for att du haller mig varm.

En dag ska jag visa dig natthimlens ovansida, och tanda stjarnorna med ditt skratt. En dag ska jag visa dig allt i varlden jag sett och sparat at dig.

Nagonstans pa mitten gick dagen fel, och fastan ett par timmars somn pa eftermiddagen och en varm smorgas reparerade nagra av de svarta halen sa forsvann mycket av min glimmrande atmosfar under en rymdstorm jag inte kunde gomma mig fran.

Jag krop langt under tacket, sa langt att ingen kunde hitta mig, blundade och minndes glitter i luften och snokristaller i ogonfransarna. Jag somnade med dig i min hand.

Snow day - alla campus ar stangda pa grund av snon. Allt jag trodde att jag behovde gora idag foll isar och ivag, plostligt fanns ingenting. Det blev mer mys i sangen, under stjarnor och tacket och filt. Jag och Emma satt en stund i fonstret och tittade pa snon nar den foll i morse, pa grannbarnen som kastade snobollar pa sin stackars pappa och pa gronsakshandlaren downstairs som lonlost forsokte skydda purjolok och nektariner fran snon.

Som svensk ar det svart att forsta varfor hela London stannar upp for ynka 2cm sno och nagon enstaka minusgrad men har tas vintervadret pa storsta allvar. Frammat eftermiddagen hade jag fatt nog av sangen och tog en promenad till affaren och tillbaka. Darefter blev det valfortjanta rostmackor med nutella och varm choklad.

Kan inte bestamma mig for om det kanns bra eller om det bara gor ont att du inte kommer. Sa lange du vill stanna sa glads jag med dig, stottar dig i alla vader.

Our cheeks are nice and rosy, and comfy cosy are we.

Att vara fel ar svart. Snon faller, pa tvaren, skar genom mossa, vantar och kappa och himlen ar svart och marken ar vit. Allting slar och attackerar fran ovantad vinkel. Tillslut ar bara rakt fram tryggt. Titta inte upp, se dig inte om, bara andas och fortsatt frammat. Nagonstans finns en kant, tanker jag. Nagot att falla over. Att ha fel, ar latt. Men att vara fel, ar varre. Att vrida och vanda, kanske ut och in, kanske upp och ner, kanske slita sonder allt som syns och finns, det hjalper inte.

Det ar latt att vara sarad i sangen. Dar allting har en definition och granser. I sangen ar varlden 120 cm bred. Den har ett tak som vilar latt pa tankar och ord, kuddar som inte gar nagonstans nar tararna blir for manga. Ibland luktar till och med sangen ratt. Ibland drommer jag att den aldrig mer ska bli varm igen, men sa kryper du upp for min hoft och rygg och varme jag bara lanar drar mig ur nattsvart jord, grus och blodig asfalt. Den ar alltid min, min att lana, men jag glommer ibland. Tvivlar ocksa.

Men du gar ju ingenstans. Och jag maste aldrig bevisa nagot for dig. Jag maste aldrig forsvara den jag ar. Jag stannar i sangen, lamnar den bara for att hamta ett par till sockor, senare for en varm dusch och balanserar forsiktigt pa trottoarkanten hela vagen till campus for ett par timmar i vart Law library tillsammans med Emma och fransman i basker och med blackhorn. Tillbaka i sangen, med kalla makaroner och halsont. Tankarna gar runt, runt, och magen vrider sig i oro for de kommande veckorna. Det som gar langsamt gar aldrig tillrackligt fort, och det som rusar forbi hinner jag aldrig ikapp. Jag ar radd, men intalar mig sjalv att det gar.

Snart knyter sig december, och med det, aret, kring handleden pa forra aret, forra vintern och forra cirkeln. Det blir en lank, en kedja och vi borjar om men sitter fast, det gar att i morkret och under juleljus folja kedjan bakat men framfor oss finns bara det vi redan visste. Jag hoppas pa ett tryggare ar, med mer varme och mindre osakerhet.

Jag onskar mig fler av dina ord, och mer av dina hander i mina.

Jag har last i forvag och arbetat mig igenom Technical assault och Battery samt Defences - for att jag behover vara helt och hallet in control de kommande veckorna. Jag vet att kapitlet efter detta kommer vara det jag fasat for, det jag inte riktigt kan hantera, och tvingar mig sjalv att springa i forvag sa att jag kan vara helt medveten om vad det ar jag kommer tvingas lyssna pa i lectures och tutorials. C haller i handen, det vet jag, haller fingrar och axlar och lungor och hjartan - haller varlden och livet pa plats.

Ser fram emot att fa tillbaka min Tort-inlamning da jag ar mycket nyfiken pa min prestation och hoppas saklart att jag ska vara nojd med mig sjalv och min insats. Kan dock handa att jag inte far veta forran efter jul. I ovrigt maste jag nu ta tag i min Comparative Legal Systems-uppsats och kanner mig inspirerad efter de senaste timmarna i biblioteket.

Upp tidigt i morgon ar planen sa fastan jag spenderat storsta delen av idag at att sova, sa ska jag ga och lagga mig. Skont att bli av med ytterligare en dag - for i morgon ar det ju en helt ny.

Loud and clear above the noise

Stormen sliter stjärnorna från himlavalvet. De faller som regn från den mörka skyn och reflekteras som glitter i vattenpölarna. Marken vi står pa sprakar till och sträcker sig efter den svarta natthimlen. Jag undrar vad som skulle hända om jag bara satt här, med din hand i min, for alltid. Med stjärnor och månar i min famn och svävande över fingrar och tankar - skulle tiden sträcka sig tillbaka efter oss eller skulle vi få vår egen?

Jag undrar ibland om alla söker större, varmare, tryggare?

Betyder det att vi springer från någonting kallt och skrämmande? Är vi konstant jagade av tanken på att inte kunna nå ut? I've got nowhere left to run.

Jag anklagar så ofta mig själv för saker som absolut inte är mitt fel. Ibland blir det upp och ner. Som när man pratar om något med någon, och de säger en sak - och man inser en helt annan. Någon annans förvirring kan ge svar man inte visste man väntade på.

Nu äter jag kladdkaka till middag, jag har bokat klipptid till i morgon förmiddag och minns hur vi som vanligt dog tillsammans i natt. Blodigt och dramatiskt, för att till sist, i lila dimma och citrongult damm falla tillbaka i tomhet. Du stannade fast jag bad dig gå och gjorde det bara jag vet att du skulle göra för mig utan att blinka. När jag vaknar rusar hjärtat fort fort i mina öron och i tinningen och som ett spöke kanner jag dig mot min sida.

Dagen är här och vi börjar om igen.

Har varit på uppdrag idag, lite sneaky och lite fnittrigt. Vissa dagar är det så lätt.

Kanske glömmer jag ibland hur det alltid finns någon där som faktiskt känner hela mig, som känner till även det jag aldrig säger högt.

Jag kräver inte att någon annan ska hålla med, eller försöka förstå något som inte verkar logiskt för just dig, men vissa val är mina. Vissa saker kommer jag aldrig kunna förklara.

 Jag ar sa trott. Pa precis hela varlden, och pa precis allting jag ar och har blivit. Jag onskar att nagon, en enda person kunde forsta och lyssna. Allt jag behover ar en person. Nagon som inte blir arg, nagon som inte vagrar forsta, nagon som inte ar sa upptagen att resten av varlden inte finns mer.

Jag ar trott pa att kanna mig sa otroligt ensam.

Jag onskar att jag kunde fa splittras i tusen bitar. Jag vill aldrig mer le nar jag ar ledsen, be om ursakt nar jag ar arg. Jag forsoker att gora mig sjalv sa osynlig jag bara kan, och anda kanner jag mig standigt i vagen.

Jag har gatt i en stor cirkel. Nu ar jag tillbaka dar jag borjade.