Det faller glitter fran himlen och jag tror aldrig varlden varit sa tyst som den ar just nu. Jag sitter i mammas fonster, och kanner hjartat vaxa lite varje gang det ljudlost faller sno ner over taket och blandas med de latta kristallerna i luften, utanfor. Jag ar nastan helt saker pa att det regnar ner i knat pa mig, om jag blundar, men varlden ar dar ute fortfarande, och jag har inne.

I morse nar jag vaknade ville jag riva hjartat ur brostet pa mig sjalv. Ta bort knuten och trasslet och langtan. Langsamt vaknade jag ur min egen ilska, arg pa mig sjalv, pa hur saker var och inte langre ar och jag pressade allting at sidan.

Dusch, klader, djupa andetag. Jag tanker att jag borde ga ut, men da bryter jag ju tystnaden. Det gar inte. Bakom fonstret ser varlden fortfarande mjuk och latt ut.

In truth the forest hears each sound
Each blade of grass as it lies down
The world requires no audience
No witnesses, no witnesses

Det ar fake Friday idag, i alla fall for C som jobbar sista dagen pa jobbet. Riktiga fredagar ar upptagna dagar, och jag vet ju att latsas-fredagar ar detsamma. Tiden star stilla, precis som varlden utanfor. Om jag visste att det hjalpte att ga ut och sparka, flytta, riva och rora till, om jag visste att nya virval i glittret skulle hjalpa - om jag kunde slita snon fran himlen och bada solen i nattsvart midnatt sa skulle jag.

Men tiden svavar pastellbla och citrongul over snodrivorna, och jag har ingen makt alls.

Istallet sitter jag kvar, vantar. Vantar pa att Deutsche Post ska dyka upp som utlovat, pa att nagot ska distrahera, att nagot ska spilla ut over den ljusa himlen och ge mig en ny dag. Kanske borde jag ga och lagga mig igen, se om jag kan vakna pa battre humor?