Som nar hart, svart vatten rusat over huvudet, tryckt over lungor och lappar alldeles for lange, du bryter vattenytan och drar efter andan lite for hart. Hjartat gor ont och ogonen svider men allt du kan tanka ar luft, luft, luft. Vat, kladdig varme, fonster som inte gar att oppna och sa rasar taket in, himlen faller och stjarnorna tappar sitt grepp om natten likt du tappar forstandet.

I huvudet hander alldeles for mycket och i kroppen ingenting. Aven nar man tanker att nu, nu gar jag i tusen bitar, sa slar hjartat vidare. Tryggt, palitligt, lojalt. Jag lanar. Lanar tid av dig. Ger bort mig sjalv.

Tank sa lojligt att nagot litet, det minsta i varlden, kan fa dig att le storre an nagot annat. Det ar fel, sa, sa fel men plotsligt finns det hopp igen. Hopp om nagot som inte ar sa trasigt som varlden.

Snart har jag gatt veckor i dimma, som i ett vakum och jag drar efter andan, later den dar luften fylla mina lungor och kanske accepterar jag att detta tomrum ar allt jag har. Kanske kan jag fylla det med vad jag vill?

Bara med fint, ljust och mitt.

Det ar komplicerat, tungt och kallt i verkligheten. Precis som jag, precis som allt annat som bara ar vackert om man tror pa det.

Idag blir det research-dag pa the law library hela dagen. Skont for att minska stressnivaerna lite samt for att distrahera mig sjalv och fa dagen att ga fortare. Dagarna blir sa langa nar C ar upptagen med precis hela livet, och jag bara gar och vantar.