Jag ar sa trott. Pa precis hela varlden, och pa precis allting jag ar och har blivit. Jag onskar att nagon, en enda person kunde forsta och lyssna. Allt jag behover ar en person. Nagon som inte blir arg, nagon som inte vagrar forsta, nagon som inte ar sa upptagen att resten av varlden inte finns mer.

Jag ar trott pa att kanna mig sa otroligt ensam.

Jag onskar att jag kunde fa splittras i tusen bitar. Jag vill aldrig mer le nar jag ar ledsen, be om ursakt nar jag ar arg. Jag forsoker att gora mig sjalv sa osynlig jag bara kan, och anda kanner jag mig standigt i vagen.

Jag har gatt i en stor cirkel. Nu ar jag tillbaka dar jag borjade.