Hotell ar bokat, tagbiljetter kopta, minuter och timmar ar uppradade i fina, raka linjer. Vissa minuter ar viktigare an andra. Vissa minuter ar livsviktiga och livet ar vart, tillsammans. Jag kan kanna hur tiden drar under fotterna, som nar man smaspringer genom en flygplats for att hinna fore klockan, hinna med, och hinna ivag. Bokstavligt talat ska en verklighet lamnas bakom och du ska landa rakt ner i en annan. En helt alternativ vag. Kanske har du valt den, kanske ska du bara doppa tarna, fylla lugnorna med ny luft innan du beger dig vidare... kanske ar det helt ovantat. Kanske fanns det helt enkelt ingenting kvar bakom dig att stanna kvar for?

Veckan ligger framfor mig, strackt som en katt i hostsolen och kanske inbillar jag mig, men jag tror att det ar den langsta veckan i varlden.

Egentligen har jag massor av Equity & Trusts att lasa till i morgon, egentligen borde jag springa ner pa stan nu och kopa ett par kangor, egentligen borde jag ha joggat en mil i morse men jag hinner inte just nu. Kan inte. Friskt gront blir sprakande orange i alla horn och vrar. Jag haller andan och maste koncentrera mig sa att jag inte missar nagot. Varje minut ar viktig nar det kittlar i hela kroppen och jag ar glad. Ett sant litet ord som rymmer sa mycket. Som dig och mig. Som oss. Runt, mjukt, litet. Nastan som hemligt.

Saklart ar jag radd ocksa. Jag drommer om det, jag petar artor, runt runt pa tallriken och hor inte alls vad Emma sager och tanker istallet att det kan ga fel. Men ibland maste man chansa. Vara modig och lita pa dem som litar pa mig.

Idag landar Maggie och i morgon Sandra. Pa tisdag lyser hela varlden upp. Da borjar det.