Det krop en fjarilslarv i sakta mak over mitt skrivbord. Han bar pa ett litet blomblad jag maste fatt med mig in tidigare idag - och kanske fick jag aven med mig honom. Jag var sa nara sa nara att doda honom innan det slog mig att jag inte visste varfor det kandes tvunget. Nagon var sa nara att krossa mig, och det har varken jag eller C aterhamtat oss fran an. Jag tittade pa honom dar han slapade och drog och tankte pa vad han skulle med bladet till.

Vad det an var sa far han nu gora sig till godo sitt blad utomhus, pa fonsterkarmen, alive and well och jag hoppas han uppskattar sina aterigen vidgade vyer. Jag tanker att ingen vill sitta fast har inne i dunkel sommarkvall som bara speglas genom det stangda fonstret, kanns inte, finns inte... inte pa riktigt.

Hogen med textbooks ser sa fanigt stor ut nu nar proven sakta men sakert har blivit skrivna och inlamnade. Jag bladdrade i mina sma buntar av post-it's i morse pa bussen till Chessington (dar vi skrev) och konstaterade tillsammans med Emma att nu kandes det inte som en school trip langre. Vi fnissade och skojade som vanligt, men allvaret lag som ett tjockt vintertacker over oss i den kvava varmen, och vi vande och vred pa oss. Jag kande hur magen bestamt sa ifran och forsokte paminna om panik och nerver som jag ignorerat hela morgonen.

Pa nagot satt ar det anda underbart befriande nar vi antligen far klartecken, "open the examination paper" och huvudet stanger av precis allting som inte stavar "jag kan!" Ogonen letar, undermedvetet, efter termer och fragor som matchar svaren, fallen, principerna som flyger runt i huvudet och det sager klick, klick, klick nar de ratta fragorna ar hittade. Sen aker pennan fram och i diagram och mindmaps sa placeras svaren ut i kartor och monster och jag far nastan for mig att jag trivs - att det har skulle jag kunna gora hela dagarna om jag fick.

Det ar saklart inte riktigt sant, och det enda jag skulle kunna gora hela dagarna egentligen ar att titta och lyssna pa Claire nar hon full eller bara sa nykter som bara hon kan vara (alltid antingen eller, alltid helhjartat, passionerat och allt eller ingenting) dansar over parkettgolv och skrattar at hela varlden. Fram och tillbaka och magiskt som ingenting annat. Kanske for att hon skrattar, kanske for att hela varlden ar glad nar hon ar glad (jag kanner ingen annan med hela varlden i sin hand).

Men med stor risk for att lata otroligt tontig nu, och jag kommer sakert ta tillbaka allt det har senare, sa ar det skont att fa visa vad man kan. Inte bara for universitetet saklart, men for mig ocksa. Jag tycker om att bevisa for mig sjalv att det jag hort under aret betyder nagonting, det kan sattas i ett sammanhang och sammanhanget ar mitt. Det ar mitt val, mitt framtida liv och mitt intresse. Jag ar otroligt tacksam att jag vet vad jag vill, jag vet var jag ska... och da ar det lattare att se mening i varje steg pa vagen.

Meningen i fortsatt, vad jag bara, i brist pa annat, kan forklara som den dar trotta, omma smartan i alla hjartats vrar och horn efter en natt och en dag med panikangest - pulsen som rusar och rasar i fingertoppar och i halsen, for fort, alldeles for fort och det gor ont, alldeles for ont - ar fortfarande oklar. Jag ar inte religios och har svart att anamma konceptet, "it wasn't meant to be" medan jag samtidigt ser tecken i det mesta omkring mig och ofta kanner igen C i vinden som blaser i traden over mitt huvud eller den dar varmen som sprider sig over ryggslutet precis innan jag somnar. Pa sa vis har jag kanske mitt eget andra plan, kanske delar jag det med henne och om vi kunnat gora det i ett ar, sa ar det klart vi kan gora det i ett ar till. Eller tva. Eller sa manga som det behovs.

Jag inser idag att eftersom jag varit sa fokuserad pa att ta mig igenom mina exams (med allt annat som hant vid sidan om, saker som jag kanske talar om nagon dag, saker som kanske kommer blekna i solen i sommar) sa har jag helt ignorerat att efter att de ar over sa borjar den nervosa vantan infor resultaten. Jag vet att manga, ca 25% av de som sitter proven blir underkanda och att de ar svara, ofta mycket svarare an vad de ser ut i forsta anblick, men jag hoppas och vill sa garna!

Det dricks enbart vatten i natt nere i Tyskland och kanner mig nastan lite galen som funderar pa att uppmuntra annan konsumtion via sms da det faktiskt ar fredag, och jag vet att hon vill.

Det ar tur det att ni tycker min accent ar sa fin, annars hade jag val behovt halla tyst in public, log jag idag. Igen. Som vanligt.