Jag ar sa trott. Pa precis hela varlden, och pa precis allting jag ar och har blivit. Jag onskar att nagon, en enda person kunde forsta och lyssna. Allt jag behover ar en person. Nagon som inte blir arg, nagon som inte vagrar forsta, nagon som inte ar sa upptagen att resten av varlden inte finns mer.

Jag ar trott pa att kanna mig sa otroligt ensam.

Jag onskar att jag kunde fa splittras i tusen bitar. Jag vill aldrig mer le nar jag ar ledsen, be om ursakt nar jag ar arg. Jag forsoker att gora mig sjalv sa osynlig jag bara kan, och anda kanner jag mig standigt i vagen.

Jag har gatt i en stor cirkel. Nu ar jag tillbaka dar jag borjade.

 Hotell ar bokat, tagbiljetter kopta, minuter och timmar ar uppradade i fina, raka linjer. Vissa minuter ar viktigare an andra. Vissa minuter ar livsviktiga och livet ar vart, tillsammans. Jag kan kanna hur tiden drar under fotterna, som nar man smaspringer genom en flygplats for att hinna fore klockan, hinna med, och hinna ivag. Bokstavligt talat ska en verklighet lamnas bakom och du ska landa rakt ner i en annan. En helt alternativ vag. Kanske har du valt den, kanske ska du bara doppa tarna, fylla lugnorna med ny luft innan du beger dig vidare... kanske ar det helt ovantat. Kanske fanns det helt enkelt ingenting kvar bakom dig att stanna kvar for?

Veckan ligger framfor mig, strackt som en katt i hostsolen och kanske inbillar jag mig, men jag tror att det ar den langsta veckan i varlden.

Egentligen har jag massor av Equity & Trusts att lasa till i morgon, egentligen borde jag springa ner pa stan nu och kopa ett par kangor, egentligen borde jag ha joggat en mil i morse men jag hinner inte just nu. Kan inte. Friskt gront blir sprakande orange i alla horn och vrar. Jag haller andan och maste koncentrera mig sa att jag inte missar nagot. Varje minut ar viktig nar det kittlar i hela kroppen och jag ar glad. Ett sant litet ord som rymmer sa mycket. Som dig och mig. Som oss. Runt, mjukt, litet. Nastan som hemligt.

Saklart ar jag radd ocksa. Jag drommer om det, jag petar artor, runt runt pa tallriken och hor inte alls vad Emma sager och tanker istallet att det kan ga fel. Men ibland maste man chansa. Vara modig och lita pa dem som litar pa mig.

Idag landar Maggie och i morgon Sandra. Pa tisdag lyser hela varlden upp. Da borjar det.

Det regnar. I hela varlden regnar det, i hela kroppen och bakom ogonlocken. Det smattrar mot alla ben i hela kroppen och nagon har spillt black over horisonten. Det flyter ut over himlen och droppar ner over de gula tradtopparna. Jag huttrar och kanner det kalla vattnet klibba fast over mina axlar och armar. Det kanns som att jag aldrig mer kommer bli torr och varm. I den varma duschen finns det ingen luft att andas, bara varm anga som slar som aska mot min iskalla hud.

Sangen ar for stor. Det finns plats for tankar och mardrommar. Overallt finns det plats och jag tanker ofta att jag ar halv.

Eftersom det ar sondag ar det tomt och tyst i hela biblioteket. Regnet haller mig sallskap - och Charlotte Carpenters helt otroliga nya EP.

 

I morse sa jag hej da till Isabell pa Earls Court, som var nere och halsade pa fran Derby. Efter Frankie & Benny's, glass, Brixton Jamm och mitt i natten-aventyr ar det dags att aterga till vardagen. Inga tutorials den har veckan heller - bara lectures sa var slow start fortsatter. Jag maste fortfarande klicka hem bockerna som jag behover till mina moduler det har aret och kanslan av att jag vill ut och resa, bort, sa nagot nytt vaxer sa det knakar i mig.

Kanske vill jag till Grekland och bestiga dess hogsta punkt i alla fall. For att vi lovade.