Ibland faller man bort. Man faller, rasar slar sig hart. Allting ar gratt och luddigt, inget leende och inga skratt nar ogon, kanns i magen och loser upp knutarna. Alla rum vaxer mindre, alla horn ar skarpare och det ar tryggare att lasa dorren och stanga hela varlden ute. I manader sag jag mig sjalv som utifran. Jag sag mig sjalv andas genom varje dag, horde hjartat sla i mitt brost genom varje natt.

Haromdagen hande nagot stort. Airlines-Leo twittrade mig. Att vi diskuterade Legoland (av allting man kan diskutera) var ju bara ren bonus!

Om nagon inte minns Leo (sadar spontant) sa ar det alltsa den har agande killen fran EasyJet, fran Luton.

 

Idag ar det min namnsdag. Vi har alltid varit ganska bra pa att fira namnsdagar hemma hos oss, alla anledningar till nagot slags fireri (inte att blandas ihop med frieri, aven om det skulle firas ocksa kanske) uppmuntras och utnyttjas liksom. Jag har inte varit hemma pa nagon av mina tva namnsdagar pa flera ar nu, men nu sa. Mamma undrade om jag skulle stalla till med kalas (hon var lite sarkastisk, riktigt sa trevligt ska vi inte ha det) men bestalla middag och efterratt far jag gora i alla fall. Det blir nog polkagris-milkshakes!

Annars ar jag bara trott idag. Pontus och jag var uppe halva natten och tittade pa nya Doctor Who och sen tittade vi pa 3000 olika sma klipp med McFly. Sen somnade jag, och sov hela natten pa soffan! Den ar skon att sova i, helt okej, men man blir anda lite vimmelkantig dagen efter.

Det gar egentligen inte en dag utan att jag tanker, funderar, vrider och vander pa hur jag ska gora med mitt och C's anniversary senare i host. Jag har lagt undan pengar for det - ifall det kanske skulle bli en resa eller nagot annat, men jag blir sa osaker pa vad som skulle bli bast. Jag hatar att kanna mig osaker. Jag far fundera vidare.

Hur som helst onskar jag mig i namnsdagspresent att blogg.se fixar sa att man kan blogga i Chrome. Det funkade bra att onska forra gangen, sa hoppas pa repris.

Den kommer och gar, besattheten av The Sims. For mig har det alltid varit nagot jag spelat i intensiva perioder, nastan varje dag, timmar i streck, for att sedan inte rora pa manader igen, innan jag borjar igen. Oftast sa spelar jag i samband med att jag ar i Sverige och halsar pa och alltsa blir lite uttrakad. Jag har haft TS3 sedan det slapptes men fastnade aldrig for det. Tyckte inte om hur simmarna sag ut och alskade TS2 lite for mycket for att vilja byta helt enkelt, sa medan jag spelade TS2 precis som vanligt sa lag trean dar, orord. Tills nu, da jag gav det ett andra forsok och nu tvivlar jag pa att jag nagonsin kommer ga tillbaka och spela tvan!

Ofta tycker man kanske att det ar roligare att bygga, eller roligare att spela med simmarna, men jag ar en sadan dar total nord som tycker att bade och ar kul! Tycker helt enkelt om alla aspekter.

Annars har jag bara lagat kalops idag som mamma bestallt till middag, och eftersom det tar sin lilla tid sa fick jag gora den medan hon var pa jobbet. Det var ett intressant aventyr men med den Stora rutiga kokboken som hjalp sa lyckades jag!

14 09 83 - 23 07 11

Självklart glömde jag något när jag klockan sju i tisdags morse lämnade lägenheten i London och tog tåget till Gatwick för att flyga till Arlanda. Hur jag lyckades är lite av en gåta för man kan ju tycka att netbooken och alla dess delar borde vara det första man packar när man lever så pass mycket av sitt liv på nätet som jag ända gör - med C i en annan ände av Europa. Men hur som helst gjorde jag det, igen. Jag glömde strömsladden till min netbook (som heter Boris för övrigt. Efter en DJ i Frankfurt...) precis som jag gjorde sommaren innan den förra! Som tur är får jag 12-13 timmar ur mitt netbookbatteri nar jag drar ner ljusstyrkan i skärmen lite så det har funkat, och Sandra har ju nyckel så hon postade sladden till mig redan på tisdagskvällen så den borde dyka upp snart. Vi har också, precis som i ganska många svenska hushåll, fler datorer än familjemedlemmar här hemma så nu får jag låna en annan laptop och kämpar på med den svenska tangentbordet som är annorlunda än mitt brittiska. Fingrarna har svårt att hitta till de nya tangenterna - å, ä, ö och det är lite problematiskt att hitta symbolerna utan att tjuvkika ibland, och då är jag van vid att dundra på utan att ens fundera på att titta efter var tangenterna faktiskt sitter. Det sitter ju i fingrarna liksom.

Jag har redan hunnit komma ikapp mig lite med vänner jag tappat längst vägen och gjort lite mindre utflykter med familjen. Det är skönt att vara lite upptagen, att ha lite att distrahera mig med, medan det samtidigt att skönt att ha undervåningen för mig själv på kvällen, titta pa tv, läsa en bok och säga godnatt till C i lugn och ro, precis som hemma.

Harom dagen kopte jag lakrits inne pa Mr Simms Olde Sweet Shoppe, enda stallet man kan fa tag pa saltlakrits haromkring om man inte vill aka in the Totally Swedish i Marylebone eller till IKEA i Croydon (dar utbudet ar ganska sa precis begransat till Malacco's Salta fiskar). Sa nu sitter jag, i leggings och hoodie under ett molnigt himlavalv, ater lakrits och klurar pa min blogg-design medan C gor gud vet vad. Tidigt var hon uppe i morse i alla fall, sa pass tidigt att jag undrade om hon ens gatt och lagt sig. Designen har ju varit densamma har inne sedan tidigt 2007 i alla fall, och samtidigt som jag blir sugen pa att fornya sa skulle det kanns lite konstigt ocksa. Alternativet jag har i huvudet just nu behalla Tom i min header, men pa ett helt annat satt, men kanske vore det kul att satta sig med Photoshop och snickra pa nagot helt nytt? Total forandring?

Forandringar ar ju sa skrammande. Bara den kommande, hogst tillfalliga vaxlingen England-Sverige kanns stor och jag oroar mig for hur bara det ska kannas. Jag ska ju bara pa semester men undrar anda - tank om jag missar nagot viktigt har hemma? Tank om jag blir jatteuttrakad, jattesnabbt?

Allra helst hade jag velat ha mina resultat fran arets exams innan jag aker, for tank om nagot inte gatt som det ska? Forra aret klarade sig inte ens halften av alla som satt Equity, sa tank om jag inte gjort det heller och maste tillbaka i Augusti for att sitta provet igen? C havdar att hon kommer ata en hatt om jag inte klarat mig, och det vore ju i och for sig intressant att se men jag hoppas nog i alla fall att hon slipper och att jag kan slappna av, aka hem till mamma ett tag och inte behova aka tillbaka hem igen forran i September nagon gang.

I morgon ska jag traffa Sam, som jag inte traffat pa flera manader trots att vi bor i samma stad. Det blir tyvarr latt sa nar man bor i en sa pass stor stad som London och man bor i olika delar. Man springer inte pa varandra och blir paminnd om hur tiden rusar ivag och "vi maste ses!" utan istallet maste man aktivt se till att man befinner sig pa samma stalle vid samma tillfalle. I samband med att fransmannen akte tillbaka till Frankrike sa missade jag hennes house warming party, sa nu nar jag vet att jag ska aka till Sverige i ett par manader sa kande jag att det var viktigt att vi fick ses i alla fall.

Sista veckan i England innan jag aker pa ovantad Sverigesemester. Ovantad for att jag inte trodde det skulle bli nagon Sverigetid alls i ar men harom dagen slog jag till pa en flygbiljett fran Gatwick till Arlanda. Nar solen spillde over horisonten, blek och vat, i morse lag jag vaken och sag den flyta ut over himlen. Jag maste dock ha somnat om for nar jag vaknade nasta gang hade den vaxt sig stark och citrongul pa himlen och det lag ett varmt band av sommarljus over mitt ansikte. Klockan var en bra bit over 12 och jag har forsokt jaga ifatt mig sjalv och tiden hela dagen. Jag springer cirklar kring mina tankar, som trasslar sig mer och mer samtidigt som jag forsoker hinna med sant dar smatt som jag maste gora innan jag aker.  Jag har betalt rakningar och hunnit med att kopa fodelsedagspresenter inne i stan.

Plotsligt ar det middag redan, Sandra tittar pa The Daily Show och jag lagar mat och packar redan - i huvudet, bockar av vad jag maste tvatta, vika, ta med. Det gar runt i huvudet, runt, runt och jag forsoker att inte erkanna for mig sjalv hur jag oroar mig redan, som vanligt, for hur det kommer att bli. Jag kanner mig alltid narmre C nar vi befinner oss i samma tidszon, men jag ar inte frammande for hur vi rent geografiskt inte kommer narmre varandra alls. Istallet stracker jag bara pa min langtan och saknad annu mer. Drar i den, tojer och sprider tills det gor ont i sommarna. Jag blir radd, livradd i hela kroppen att nagonting kommer ga sonder - och att det kanske ar jag.

Det ar okej, jag forstar.

Och sa behover inte du saga nagonting och jag behover inte lyssna pa det. For det har jag gjort anda, i mitt huvud. Och du rattar inte, sager inte emot, lagar inte vad som gatt sonder. Det behovs inte for din varld ar fortfarande hel.

Det finns sa mycket jag inte brukade vara, inte brukade saga. Men sa blev det naturligt, vardag och sjalvklart. Vad gor man da nar det plotsligt kanns malplacerat och klumpigt igen? Var tar man vagen med allt som ligger pa tungen, allt man vet finns dar men som plotsligt borde vara hemligt, eller kanske inte alls?

Man svaljer och stanger igen. Oppnar inte for nagon, det ar svaret. Nagon sa till mig haromdagen, men vantar du bara? Ja, jag vantar bara. Jag ifragasatter inte, kraver inte, skriker inte. Smartan har jag vant mig vid, hanterat lange nu. Nu far katastrofen intraffa nar den vill. Jag ar inte blind, jag forstar.

Det tog inte lang tid innan det varma vardret kolliderade med himlen i mullrande aska. Det lag ett citrongult dammigt morker sankt over varlden utanfor fonstret och jag och Sandra satt pa trappsteget ute pa terassen och tittade pa blixtarna som skjot over himlen. Tennisen pa Wimbledon fick ta paus och precis hela dagen forsvann utan dagsljus och under ett piskande regn.

Bade igar och idag har det varit varmare igen och jag tror till och med att vadret ska forbli varmt och fint nasta vecka ocksa om vi har tur. Vi har kopt vaniljglass och jordgubbar och ska steka pannkakor om en stund sa jag funderar pa att bara ut koksbordet sa att vi kan sitta ute, da det inte finns nagot bord dar ute.

Precis som jag hade borjat planera en spontan Sverigeresa senare i juli sa ringde det i morse en kvinna fran ett rekruteringsforetag. C vackte mig som vanligt i morse nar hon var pa vag till jobbet men jag hade somnat om igen sa blev jag vackt igen den har gangen av ett jobberbjuadande. Det ar en jatteintressant roll, men foretaget har sitt kontor i Ealing och fastan 1,5 timmes resvag till jobbet inte ar langt i London-tid matt (sa stor ar den har staden!) sa ar det fortfarande nagot som gor att jag tvekar lite. Vi far se hur det utvecklar sig!

Da det ar forsta juli idag sa ar det officiellt 24 dagar kvar till jag far mina exam results!

Har ett sadant trassel av tankar i huvudet och svidande ont i magen nar jag later mig sjalv borja dra i allting. Det ar en blandning av precis allt och ingenting - ska jag aka till Sverige en stund i augusti, hur gar det for min bror, varfor har jag sa ont i magen nu igen, var ar du, hinner jag bli frisk fran min forkylning till pa onsdag?

Efter tre dagar med oroninflammation verkar i alla fall den smartan ha lugnat ner sig lite, men resten av forkylningen biter sig kvar och det blir inte battre av att det ar 30 grader varmt. Inte ens pa natterna blir det svalare langre. Pa onsdag vill jag som sagt i alla fall ma battre - jag som verkligen sett fram emot mitt BPI (som star for The British Recorded Music Industry) Legal Seminar med tema 'Sampling Disputes – Indies & Injunctions'! Fokus kommer som jag forstatt ligga pa mindre och medium sized indie companies vilket ska bli jatteintressant, om jag nu orkar ta mig dit! Det ar chefen pa Lee & Thompson som haller i seminariet, och det ar verkligen inte varje dag man far chansen att lyssna pa honom - det ar en av de storsta music and media firms.

For att pigga upp mig sjalv lite igen sa tittar jag igenom bilderna fran det svenska midsommarfirandet i Hyde Park fran i lordags. Jag hade Sandra och Emma med mig och sen sprang vi aven in i andra svenskar vi kanner! Jattetrevligt och vadret var helt perfekt. Frammat kvallen var vi sakert ett tusental i alla fall som hade svensk picnick tillsammans!

Midsommar 2011, Hyde Park, London

Manga tror kanske att London bara ar gratt och bullrigt, men det finns sa manga sidor av denna stad. Idag, midsommarafton vill jag visa er mitt London, namligen south west. Det ar jattefint midsommarvader har idag, med sol och bla himmel men nagot firande har vi inte forran i morgon, i Hyde Park.

Jag hoppas ju i alla fall. Jag kan inte hjalpa det. Hur hart verkligheten an slar, hur hogt fallet an ar sa star jag dar pa kanten, med dig i ena handen och hjartat i den andra. Jag ar ju redo att hoppa, falla, ga sonder pa botten om det ar det som kravs. Jag kan lova mig om och om igen att det inte ar vart det men sa kommer ropet och jag minns ingenting. Jag minns inte mig, minns inte var jag skulle eller var jag var. Allt jag vet ar att om du ska ner i morkret sa maste jag med.

Val dar sa slapper jag taget, du glommer mig, och jag aldrig dig.

Det brusar och trycker i oronen, under vatten och hela varlden ser helt annorlunda ut. Ingenting ar som det jag flytt fran. Det forutsagbara ar ju sa bra ibland. Man vet vad man ska forvanta sig och vad som kommer handa, och man kan forbereda sig redan i forvag, inte bygga upp nagot hopp eller fantisera ihop nagot slut som vore fint. Sagan skriver sig aldrig. Ibland ar manniskor sa forutsagbara att jag kommer pa mig sjalv med att blockera ut delar av vad de ar redan fran borjan. Sen slapper jag langsamt in vad jag redan visste och sa forsvinner de bland vagorna medan solen fargar hela varlden orange.

Jag blundar, trycker fingrarna over ogonen, tills allting bloder ivag och min varld ar bla istallet.

Jag tanker pa hur jag, valjer kanske, att lita pa manniskor i skikt. Hur jag ofta inte vet vem jag ska vanda mig till med vad for att jag inte tycker om att ge nagon alla mina hemligheter, allt det som gor mig till just mig. Da ar det nastan skont nar tiden rinner ut och inga val kravs. Allting suddas ut igen och det spelar ingen roll vad jag ger och inte ger. Syret tar slut och det finns inga fler ord.

Dag ett utan exams. E ska hamta en uppsats pa campus och vi ska in till stan for att kopa fodelsedagspresent och avskedspresent. Leaving drinks for J ikvall pa en lokal pub och middag med en van i morgon kvall efter en voluntarinsats under dagen da vi ska hjalpa till att stada upp en strand. Det ar svart att forsta att vi ar klara for det har aret nu, med uni. Det kommer ta manga dagar for det att sjunka in.

Relationer ar svara. Speciellt nar nara ar langt borta och tankar och forklaringar faller bort i vinden och distansen nar beslut och agerande nar over hav och kontinenter och kommer fram, slar lite for hart, med horn lite for skarpa. Det ar svart nar vargaden kommer i mellan och det inte finns tid och rum for att fylla i luckorna. Allting ramlar ner i knat pa en i bitar och utan manual eller beskrivning far man i efterhand pussla ihop vad tanken var fran borjan och nar man lagger ihop bitarna fel, eller inte forstar vad de forestaller sa finns personen i fraga, den enda med det verkliga svaret, inte dar. Det ar da latt att tvivla, att komma pa losningar och svar som inte alls stammer overrens med vad som var tanken och tillslut litar man inte pa nagonting.

Jag litar pa dig, men inte pa mig. Jag litar inte pa att jag ar bra nog, pa att jag behovs. Jag intalar mig sjalv ofta att om det fanns plats for mig nara, varfor ar jag da langt borta jamt?