Jag hoppas ju i alla fall. Jag kan inte hjalpa det. Hur hart verkligheten an slar, hur hogt fallet an ar sa star jag dar pa kanten, med dig i ena handen och hjartat i den andra. Jag ar ju redo att hoppa, falla, ga sonder pa botten om det ar det som kravs. Jag kan lova mig om och om igen att det inte ar vart det men sa kommer ropet och jag minns ingenting. Jag minns inte mig, minns inte var jag skulle eller var jag var. Allt jag vet ar att om du ska ner i morkret sa maste jag med.

Val dar sa slapper jag taget, du glommer mig, och jag aldrig dig.