"Ah vilket roligt jobb du har," mailade nagon till mig harom dagen och samma person hade precis ocksa meddelat att hon antligen kande att hon hade nagonting att se fram emot. Just da kan jag ju inte annat an att tanka att, ja, det ar otroligt roligt att uppfylla nagon annans drommar. Det ar roligt att se folk rakna ner dagarna och planera vad dem ska ha pa sig och vad dem ska fraga nu nar dem har chansen, antligen, att traffa sin favoritskadespelare. Det ar ett sant dar pirr som man antingen forstar, eller sa gor man det inte... men jag tror att dem flesta har nagon artist eller skadespelare eller annan forebild som man riktigt garna skulle vilja traffa om man fick.

 

Den 9 och 10 maj i ar far jag uppfylla 53 personers drom om att fa traffa James Scott. Jag som ju har kramat pa honom ett antal ganger och pratar med honom regelbundet vet att det absolut ar vart resan, var ifran man an kommer. Vissa av gasterna kommer till Kopenhamn anda fran Kanada och USA, andra anda fran Indien och Japan. Huvudtanken var att europeiska fans skulle fa chansen att for en gangs skull traffa nagon som i vanliga fall inte bara ar upptagen saklart, men bosatt i USA och darfor ar det svart for manga att ta sig over.

 

Manga ar spanda och forvantansfulla. Dem undrar om han kramas eller tar i hand? Far man ta bilder med honom? Ja det far man.

 

Ibland kommer jag pa mig sjalv med att jaga framtiden och vara irriterad pa att jag inte ver precis, exakt vad jag gor om fem ar. Da far jag ta nagra djupa andetag och komma ihag vad jag gor precis, precis nu istallet. Jag staller till med pirr i magen och uppfyller drommar. Det ar inte fy skam. Det ar stressande och frustrerande pa vagen ibland, men det ar vart det pa slutet.