Idag (fortfarande mandag har i England i en havltimme till) tog jag en paus. Jag brot mig ur mitt tillfalligt intensiva, men fortfarande inrutade monster av revision, revision, revision och gav mig ut i regnet. Det ar rod dag har idag, en bank holiday, sa Bradley, som de flesta andra, var ledig fran jobbet. Det kandes lyxigt att kunna strosa runt i Notting Hill tillsammans en helt vanlig vardag och vi hamnade pa Portobello Road tillslut dar det blev kaffe och latt lunch pa Starbucks innan vi gick vidare helt utan tidsram eller nagon egentlig riktning. Vi bara gick och efter en tur ner langs Kensington High Street - dar det pirrade lite extra i magen pa grund av det dar jobbet jag sa garna vill ha, sa gick vi vidare under en nastan bla himmel, antligen, och plotsligt hade vi gatt ner till Shepherds Bush.
Vi vilade fotterna inne pa Bradleys favoritpub, han var sa nojd och glad sa, och sen blev det spontanmiddag - japanskt, pa Wagamama's. Solen tittade modigt fram nar vi gick ner mot restaurangen och fastan han kande sig lite skyldig som distraherat mig fran pluggandet i manga fler timmar an vi tankt sa var jag glad att jag slapp aterga till verkligheten i en stund till.
Putney Bridge underground station, bild fran igar visserligen, men sag likadant ut idag forstas, bara mer gratt och regnigt.
Vi ar sa bra pa att helt tappa tidsuppfattningen tillsammans och det var inte forran ett tredje sallskap betalat och gatt vid bordet brevid som vi insag att vi suttit dar inne i timmar! Det ar sa skont att fa skratta tills kinderna och magen riktigt ommar och bara fa vara ibland. Att fa dromma om hus i Richmond tillsammans, prata om allt och ingenting och inte tanka pa final exams, elaka flatmates och brutna loften.
Det regnade igen nar vi kom ut och jag bestamde mig for att ta bussen hem. Det ar mysigt pa nagot satt och Emma smsade och bad mig kopa med choklad hem sa jag gick in pa Waitrose innan jag och min iPod tog bussen hem med regnet smattrande mot bussens fonster och tak. Alla Londons nattljus liksom skar sig i regndropparna och jag var sa hypnotiserad av stadsglittret att jag nastan missade min hallplats.
Nu sitter jag och Emma i min sang, under filtar och tacken, dricker te och ater choklad. Vi pratar om flytten i sommar, hur vi ska fira sedan, med obligatorisk pizza pa golvet, bland flyttkartonger och forvantan, skala i champagne och hur allting kommer ordna sig. Hon soker jobb och jag tittar pa lagenhetsannonser. I morgon atergar vi till verkligheten, vardagen tar vid igen, och skolbockerna ska fram. Vi ska in till Starbucks och plugga hela dagen och fastan vi bada tva ar riktigt trotta sa vill ingen av oss ga och lagga oss. Det har varit en sadan dar riktigt konstig dag, som hanger kvar i luften, och aldrig riktigt vill fly undan nar morkret kommer. Regnet fortsatter att falla utanfor, ljusen brinner ut ett efter ett och jag ser redan fram emot en joggingtur i Richmond Park i morgon bitti. Ogonlocken ar tunga, och jag onskar jag fick stanna i det har ogonblicket foralltid men samtidigt rusa vidare, till allt det dar vi vantar pa och langtar efter.
