"Don't forget your raincoat today," sager Siri aka min iPhone (fast har i England ar rosten en man, inte en kvinna sa vi brukar kalla honom Steve istallet) och jag som hade tankt ga till tagstationen senare i eftermiddag for att mota upp Sandra som kommer pa besok fran Sverige for
McFly's andra Londongig den har turnen far antingen lyda eller tanka om, for har oser regnet ner idag och det ser inte ut att latta upp heller. Det kanns lite trist, men framfor allt kanns det dumt da jag verkligen ville ut och springa idag. Visst kan jag springa i regn ocksa, men jag tar det lite som ett tecken pa att ta en vilodag da jag fick kampa mig igenom min powerwalk igar pa grund av vad jag antar maste vara en strackning i vristen eller foten. Jag kanner av den aven nu nar jag bara sitter eller gar omkring hemma sa for att inte forvarra den borde jag kanske ta det lugnt i alla fall.
Trots regnet finns det mycket som inte alls kanns gratt och trist just nu - den dar McFly-spelningen pa fredag kommer bli grym, for finns det ett band i varlden som vet hur man spelar live sa ar det just McFly. Jag ska traffa killarna innan det ar dags for dem att inta scenen och det ska bli mysigt ocksa da det var ett tag sedan nu sist. Harry har varit sa upptagen under vintern och varen med Strictly Come Dancing (som han ju vann sen tillslut!) sa fastan han bor ett par minuter bort sa har jag inte sprungit in i ens honom pa sista tiden. Langt nere i magen gor det lite ont att veta att det har blir annu en turne, och annu en eftermiddag spenderad med killarna utan C, och det kanns fel, men samtidigt ar det inte mitt fel alls. Det ar inte det och det maste jag paminna mig sjalv om och halla fast vid.
Fredagen innebar ocksa ett helt gang med andra aterseenden da det finns manga av fansen jag inte traffat pa lange. Redan idag far jag ju som sagt en Sandra-reunion da hon ska bo hos mig den har veckan!
Jag vaknade ocksa fortfarande alldeles varm och glad over det fina, fina - och langa som alltid, telefonsamtal med Mays igar natt. Hur vi lyckas hitta saker att prata om i timmar mitt i natten det vet jag inte men jag ar sa tacksam for att det helt enkelt ar sa och vill inte overanalysera. Vi pratade mycket om tillit och att vaga chansa pa manniskor ibland, att ta sig tillbaka upp nar man kanner sig nere och besviken och att man annars kan missa de manniskor som faktiskt kommer visa sig vara varda den dar skrammande chansningen. Jag tror hon har ratt forstas, och det ar nyttigt att tanka pa.
