Det har ar inte forsta gangen de senaste aren, aren da man helt och hallet ar sig sjalv for forsta gangen, som jag star infor nagot jag inte forvantat mig, nagot som inte var del av planen. Men vad kan man planera? Fastan mycket just nu gor mig ledsen, arg och forvirrad, fastan jag kanner mig mer vilsen och sarad an nagonsin forut sa ar det fascinerande hur andra manniskor, med sina ageranden, asikter, personligheter och ord kan paverka sa mycket av mitt liv. Det kanns stort att tanka att jag, precis som dem, aven kan satta min egen pragel pa varlden och paverka manniskor i min omgivning.

Jag fick en varm kram av en orolig mamma som nervost suttit brevid mig i the public gallery i court 9 pa Kingston Crown Court i onsdags. Hon hade svart att sitta still, svart att halla sig fran att komma till sin unga sons undsattning medan han stod som vittne efter att han hade slagit ner sin kusin for att forsvara dennes yngre syster. Nar juryn hade fatt sina directions vande jag mig till henne och tipsade om att det nog skulle ga bra i alla fall, for bevisningen var sa svag att jag som law student inte kunde se hur de skulle kunna doma honom for mer an ett s18 offence da de i sa fall var tvungna att vara 100% sakra, och att det var i princip omojligt att de skulle kunna vara det. Jag hade ratt och det blev ett tarfyllt firande och aterseende nar domen fallit - hon tog sig tid att tacka mig for min kommentar och det kandes i hela kroppen att trots att det inte var jag som gjorde jobbet den har gangen sa ar det precis det har jag vill gora for manniskor.

Lika bra kandes det i hela kroppen idag nar allting jobbigt i huvudet fick ge plats at min fransman som kan tva svenska ord nu, krig och hundar (jag har en tendens att lasa DN online i lectures nar de blir lite val langtrakiga och han laser glatt med).