Det ar den 21 juli idag, jag ar inte langre pa plats i London, och har inte varit det pa mer an tva veckor, anda kranglar det fortfarande med lagenheten. Jag kanner mig arg och besviken over hur nagonting som detta, dar vi anda ar kunderna, gar fatt paverka min var och sommar. Detta har legat i bakgrunden, och ibland aven i fokus, genom exams och genom de lediga veckorna i London som skulle bli lugn och planerad flytt och just ledighet. Istallet blev det kaos och katastrof och nu, nar vi antligen trodde vi kunde slappna av sa staller the agency till det igen. Det var skont att lyfta pa luren och faktiskt prata med Emma om det igar kvall. For en stund glomde jag nastan bort att vi sitter i tva olika lander, pa semester pa tva olika orter som ingen utav dem ar i narheten av London. Nu lagger sig alltsa samma gamla stress som ett tungt tacke aven over den har manaden och det ar med pulsen bankande anda ut i fingertopparna jag forestaller mig scenerion som att jag kommer behova flyga tillbaka, akut och med minsta mojliga varsel for att flytta ut igen, knappt en manad efter att jag flyttat in.

Jag kanner aterigen, eller kanske fortfarande, for pausen jag fick fran den har stressen raknas knappt, sa kort har den varit, att jag inte har tid till detta. Det ar inget huskop vi gett oss in pa - vi vill hyra en hyresratt och har gatt med pa att gora det. Sa enkelt ar det. Jag ska ha energi over till familjen, och att ta mig ivag och se vanner jag inte sett pa lange, jag ska fixa med CSN och titta pa kursliteratur till nasta ar... och vanta pa resultaten! Snart, snart kommer dem i alla fall. Eftersom de kommer den 27 juli sa borde bada dessa orosmoln forsvinna ungefar samtidigt om allt gar som det ska. Det ser jag fram emot.

Men plotsligt kanns det lite val optimistiskt att som forut, se fram emot dagar, veckor frammat da allting ar lost. For sa fungerar det uppenbarligen inte. Det kanns som att vi har med barn att gora, trotsiga ouppfostrade, skrikiga barn som inte alls vet hur man ar varken artig eller professionell!

Efter det arbete vi la ner for att verkligen hitta nagonstans vi ville bo kanns det fruktansvart att detta fortfarande ar ett problem. Jag kanner mig inte alls gammal nog for att hantera det.

Jag vet inte alls hur jag kommer se tillbaka pa allt detta. Kanske kommer jag vara glad att vi haft is i magen och att vi metodiskt anda rattade ut och fixade till... kanske kommer jag kanna mig naiv och dum som sa lange holl fast vid tanken att det skulle fungera till slut? Hur som helst kanns det som att vi inte tagit oss langt fran var vi stod for en manad sedan, och jag ar grymt besviken.