Kande mig sa skyldig anda in i benen i morse, och jag vet inte riktigt varfor. Kanske for hur kvallen slutade igar, och hur jag lat det krypa in i huvudet, i fingrar och tar. Kanske var det for att jag foll anda ner till botten av det dar halet dar fornuft inte existerar mer. Nar jag val kom hem till Lisa igen, till Dougie och paskagg - ja da var det forsent. Jag vet inte vem jag ar mest besviken pa (igen), mig sjalv eller varlden men det gor inte sa stor skillnad.

Jag ar livradd for vad som kommer handa i host, och inte minst var det kommer handa. Jag vet vad jag vill. Som vanligt. Jag vet att jag alltid velat det och kanske ar det annu mer dags att ta tag i detta an vad jag trodde nar jag sokte. Har hort fran Plymouth ocksa (condition: send copy of IB diploma. wtf) men hela kroppen sager nej. For langt fran alla de som haller ihop mig i sommarna, alla som plockar upp mig och pusslar ihop mig igen nar jag ar borttappad och sonderslagen. Jag onskar att jag hade tid att besoka de olika universiteten men jag ska turnera med McFly istallet sa jag borde inte klaga (detta varslar ju om en stadig och bra framtid, McFly > Uni).

Jag har varit sjuk i veckan, Lisa's njurar mar fortfarande inte som de ska stackarn och nu nar killarna antligen ar hemma igen fran Mexico (Crazy mexican person #1: "How are you feeling Mexico?" Harry: "...yes.") sa ar Tom, Danny och Dougie sjuka. Vi kraver battring till om 11 dagar nar det bar av till Amsterdam for oss allihopa.

Plutten min. Flumpy. Tomalom. Krya pa dig gubben.

Ska forsoka ga och se The Boat That Rocked pa bio i veckan eller under paskhelgen om inte annat, kan vara ett bra satt att fa tiden att ga och man maste ju vara lite lojal och stotta Giovanna och hennes skadespelarkarriar. Har sett fram emot premiaren sa lange och sen lyckades jag helt tappa bort motivationen. och sallskapet. Men nu spelar det ingen roll. Galaxy Minstrels och en mysig troja.

Jag har i vanliga fall ingenting emot manniskor fran olika varldar men det har blivit for mycket nu. Jag trillar dit och hjalper och stottar utan att fa nagonting tillbaka och jag ar trott pa att vanda ryggen mot min egen varld och sta och kika in pa nagon annans - och jag som trott att jag inte varit modig nog att kliva in forstar nu att sa ar det inte alls.

Tog en promenad i solen och at Bran Flakes och hallon med mjolk till lunch och till middag blir det Girls Aloud live at Wembley, Tikkakyckling, brie och pasta. Nasta vecka ar kort pa jobbet och livet flyr vidare, gommer sig i solskuggor och bland blomstrande appeltrad.