Flyttar till England om två dagar och funderar mest på min livejournal layout. Det känns ganska illa men samtidigt mycket mer hanterbart. Jag kan sitta här och knepa och knåpa, fundera på om jag vill, och vad jag vill och kanske ska jag ändra fonten, och vad ska det stå? Tiden glider sakta förbi och det blir varken mer eller mindre bråttom, samtidigt som solen på väggen sträckers sig ner över golvet för att till sist rinna ut under dörrar och fönster och lämna ett orangefärgat samvete i hela mitt rum. En dag till och ingenting blev klarare.

Även på nätterna, när värmen doppas i Mälaren nedanför balkongen för att sedan välta tillbaka över kanten igen i morgon, måste balkongdörren stå öppen för jag är som upplöst i damm redan och måste sväva inne, ute och överallt innan det är försent.

Go, you don't have to feel alone
Time, does not have to be on your side
When you know home, is not very far away

Mysigt att se Elin igen igår och det är konstigt hur tiden tar skutt och hur kanter och dagar suddas samman. Plötsligt var det kanske förra sommaren och kanske hade hon aldrig varit långt, långt borta alls? Kanske var det, bara för en kväll, nästa sommar på samma gång. Konturerna försvagas när någonting man vet vad det är, hur det känns på lång håll plötsligt är nära och man blinkar envist och frågar sig själv, vem det är som flyttat närmre... eller är det bara min dag och din dag som krockat?

Och jag kan inte hjälpa till, kan inte reda ut tiden, men jag förstår.

Jag är evigt tacksam att krocken inte bara var min, inte alls. Jag lånade känslan en stund - och lämnar tillbaka den när färgerna som är i morgon flyter in i färgerna som skulle bli igår, men som vi håller så kär, att de aldrig släpptes i det förgångna.

Jag bar med mig någonting så förvillande lika att jag sedan dess insett att smärtan var halv. Och du bar på den andra halvan.

I'm not very far, not very far from here

~*~

3 dagar kvar.