Sitter i köket och äter hallonpaj med Pontus. Allting känns lite konstigt just nu. Det har hänt så otroligt mycket skumt de senaste dagarna. Har varit hemma hos Philip idag med mamma. Hans mamma och pappa ville att jag skulle förklara för honom hur pass borta och svag han faktiskt var i torsdags efter att han hade stoppat i sig den där hjärtmedicinen. Han tog tre - fyra hade stannat hans hjärta och han hade dött uppe i mitt badrum eller i Andreas säng och jag hade aldrig kunnat förlåta mig själv. Jag hade inte ansvaret för honom, det var inte mina tabletter och han åt dem inte ens hemma hos oss men jag kan inte sluta tänka på hur nära det faktiskt var att han dog under min tillsyn i alla fall. Vi skulle ha ringt en ambulans... vi skulle ha ringt hans mamma så mycket tidigare och värst av allt är att jag är rädd att han ska känna att jag skvallrat. För det var verkligen inte så... jag är bara rädd att Bodén ska lura i honom någonting annat nästa gång och då hade jag suttit där med vetskapen om dessa tabletter och hur nära det var den här gången och då hade jag dött. Då hade jag aldrig kunna sluta tänka på att jag visste, att jag hade kunnat sagt något. Jag gav Andreas chansen att berätta istället. Han tog den inte. Jag får väl ta på mig det här då... förhoppningsvis kan Philip också förstå hur pass nära ögat det var.

Andreas får inte gå tillbaka till skolan nu. Han ska få hemundervisning de kvarvarande veckorna och Pontus ska inte få gå kvar han heller. Nu bryter mamma totalt med den skola som jag hatade och älskade på samma gång. Lärarna på det där stället borde bli anmälda till alla möjliga instanser.

Samma piller som togs på eftermiddagen innan Philip och Bodén kom hem till oss togs även i skolan tidigare den dagen... vilken jävla soppa.

Folk ger liksom upp runt omkring mig. Jag orkar inte ens ge upp. Jag har inte mindre att leva för än andra och jag kan inte döjla att det faktiskt räcker med vetskapen att jag ska få se mitt favoritband i december tillsammans med några av mina bästa kompisar i världen för att jag ska orka lite till och för att jag ska fortsätta kämpa och stå ut. Kan låta hur dumt som helst men jag kan leva för musik som gör mig glad. Jag kan leva för fyra personer som påminner mig om att vissa saker i världen är underbara rakt igenom. Jag kan leva för och på känslan man får av deras musik.

Vi spenderade helgen i Göteborg på Rädda Barnens Undomsförsbunds förbundsårsmöte. Det var... en upplevelse. GG har nytt vokabulär så nu orkar ingen spendera mer än en halvtimme med oss i taget. Vi tvingades sova i samma klassrum som Karlstads största horor i årskurs 1 på gymnasiet. För de första var det esteter utan morrhår och kattöron vilket vi på Eskil aldrig sett förut och för det andra strippade de till Sex Bomb av Tom Jones mest hela tiden. Ni skulle ha varit där... om ni tänder på fjortisjävlar med irri dialekt. Det gjorde inte vi, och vi önskade att vi inte var där.

Jag och Cajsa har kommit fram till att Little Joanna gör en helt sjukt glad. Cajsa är btw tillbaka i Sverige igen nu vet jag. Har saknat dig like crazy hun.

~*~

218 dagar kvar.