Ibland räcker det med att man gör det där man trodde man inte skulle klara för att allt ska kännas bättre. Resultatet behöver inte ens bli det man hade hoppats eller kanske förväntat sig, utan själva handlingen är nog.

Det är rätt otroligt hur mycket tröst man kan finna i så lite. En liten känsla, ett svagt ljus i tunneln kan få en att fortsätta frammåt i dagar, i år. En hand att hålla i kan förhindra det där fallet... den där undergången som vi trodde var nära. Ett litet ord kan innehålla mer kraft än en jordbävning och tala klarare än en handling eller ett helt tal.

Man behöver ibland någon annan för att inte tappa bort sig själv. Någon som kan påminna en om vart man är påväg, varför man inte bara ger upp och låter timmar, dagar, år... livet, flyta förbi likt en flod av tårar på din kind.

Himlen faller över oss, din himmel, min himmel - vår himmel. Kanske har vi skapat vår himmel kanske har vi skapat en hel värld runt omkring oss men det gör ingenting. Den finns där och den försvinner inte så länge vi tror på den... vi får aldrig glömma... aldrig sluta tro.

Våra drömmars pärlor trär vi på tråd och halsbandet glittrar i sol och stjärnregn tills dess varma sken är allt vi ser, allt vi vet. Tråden är skör, likaså livet och med hjärtan av glas kan vi när som helst krossas...

...men vi glömmer aldrig.

Vissa saker vet jag alltid. Jag vet hur det doftade, jag vet om det var varmt eller kallt. Jag lever stundvis i minnets fångenskap. Men vill jag släppas fri?

Riding high on love's true blue light