Nothing's gonna tear us apart
Det är inte min mening att skrämma er mina kära fellow popprinsessor, jag älskar er och det hoppas jag att ni vet vid det här laget... och du Erika, här kommer bordet..!
Tiden flyger förbi och en tredjedel av IB är över. Vi känner oss alldeles varma och glada av just den anledningen ungefär en gång om dagen ända tills vi inser att vi nu har de två svåra tredjedelarna kvar. Då känner man sig sådär lite halvt deppig och värdelös igen och man sneglar lite mot den 700 sidor långa David Copperfield på nattduksbordet (nu ljög jag den ligger kvar i min väska). Den ska vara läst när vi återvänder med brunbrända ben, solblekt hår och myggbett någon gång långt fram i tiden.
Men jag vet att ’långt’ snart kommer visa sig vara ’kort’ och den 21 augusti närmar sig med stormsteg innan jag ens genomfört den smått knepiga proceduren även kallad skolavslutning.
Sommaren är en konstig tid då hemma inte längre är hemma då man spenderar mer tid borta och allt verkar röra sig i slow-motion. När september sen närmar sig är det som om man snubblar till och inser att det bara varit en själv som rört sig i slow-motion. Resten av världen har snurrat på som vanligt och jag tycker alltid att jag hunnit med alldeles för lite av det där som hör sommarlovet till. Som att sova till halv tre på eftermiddagen eller spendera en hel dag och en halv natt på gräsmattan på baksidan med en tidning och ett glas saft. Att jag inte kunnat dricka tillräckligt med saft på gräsmattan kan jag alltid i efterhand skylla på de där förbaskade getingarna som jag varje år vid den här tiden får för mig är det farligaste som finns näst efter att ta ett bad tillsammans med hårtorken.
We were strangers, startin' out on a journey
Never dreamin' what we'd have to go through
Now here we are, and Im suddenly standin'
At the beginning with you
Susanne fyller 25 och vi yrar omkring som stolta föräldrar och mumlar något om att vår lilla språkreseledare håller på att bli stor. Själv fnissar hon att hon alltid kommer vara en liten flicka och tycker att det här med fest ska bli riktigt kul. Det där med 25 ignorerar hon bestämt.
Att Susse fyller 25 betyder att jag om ett par månader ska fylla 18. Det blir bara värre och värre det här. ”Det är ju bara 5 år mellan dig och James, gumman” ler hon och jag vet vad hon tänker. Jag skrattar och tänker att vi är galna hela bunten och kanske är det vi pysslar med lite halvt olagligt? Samtidigt vet jag att vi båda är redo att gråta igen över vår godisråtta på andra sidan Nordsjön och det gisslandrama som pågår.
When I lost hope, you were there to remind me
This is the start
And life is a road
And I wanna keep going
Åren går, födelsedagar kommer och går och vi sluter vår cirkel. Vi kommer allt närmre varandra och jag vet att det inte längre går att bryta våra band till varandra. Vi är fast i varandras liv och vad jag än gör så har jag dem med mig, mina knasbollar, teaterapor, beskyddare och vänner.
Life is a road now and forever a
Wonderful journey.
I'll be there when the world stops turning
I'll be there when the storys through
In the end I wanna be standin'
At the beginning with you.
Innan denna sommar är slut ska jag och Grillen hinna med ett par dagar i Göteborg. Vi kommer äga hela stan och jag tror aldrig Kristdemokraternas Riksting sett en person med limegrönt hår förut. Det kommer slå saftdrickande på gräsmattan med hästlängder. David Copperfield får ligga kvar i min väska ett tag till tillsammans med kalendern som tycks påminna mig om att Stina snart är långt borta varje gång jag tittar på den. Om de som ska vara hemma plötsligt är borta, är jag hemma då? Finns hemma kvar?
Jag hade samma dilemma det första året efter mina veckor i England. Jag känner mig fortfarande vilsen utan Gillian, Felicity, Hannah, Keon, hans Hannah, Nicole, Judith, Victoria, James och de andra och jag tvivlar på att det kommer bli bättre inom någon snar framtid men jag vänjer mig vid att längta, längta tills mitt hjärta blöder. Det blir lättare men inte mindre smärtsamt.
Stina får skynda sig tillbaka helt enkelt och tokigheter som att Cajsa också ska vara borta (vilket inte är hemma, people!) i ett år ignorerar jag så gott det går. Vem ska jag byta en sko eller två med nästa år? Och vems tic tac’s ska jag sno på Biologin? Vem ska jag utbyta McFlurry-ätartekniker (stavnigskontrollen protesterar högljutt och bestämt men det skiter jag i, det är ett ord damn it) med nästa år? Har du svaret kan du väl maila mig.
We were strangers on a crazy adventure...
Knew there was somebody somewhere
To help me alone in the dark
Jag har vant mig vid att vara vilsen och kanske spelar det ingen roll var på jorden man är eller vem man har vid sin sida? Kanske är dessa människor mitt ”hemma” utan att de är med mig? På så sätt är jag ju faktiskt alltid hemma och aldrig vilsen.
Home, is where the heart is…
Tiden flyger förbi och en tredjedel av IB är över. Vi känner oss alldeles varma och glada av just den anledningen ungefär en gång om dagen ända tills vi inser att vi nu har de två svåra tredjedelarna kvar. Då känner man sig sådär lite halvt deppig och värdelös igen och man sneglar lite mot den 700 sidor långa David Copperfield på nattduksbordet (nu ljög jag den ligger kvar i min väska). Den ska vara läst när vi återvänder med brunbrända ben, solblekt hår och myggbett någon gång långt fram i tiden.
Men jag vet att ’långt’ snart kommer visa sig vara ’kort’ och den 21 augusti närmar sig med stormsteg innan jag ens genomfört den smått knepiga proceduren även kallad skolavslutning.
Sommaren är en konstig tid då hemma inte längre är hemma då man spenderar mer tid borta och allt verkar röra sig i slow-motion. När september sen närmar sig är det som om man snubblar till och inser att det bara varit en själv som rört sig i slow-motion. Resten av världen har snurrat på som vanligt och jag tycker alltid att jag hunnit med alldeles för lite av det där som hör sommarlovet till. Som att sova till halv tre på eftermiddagen eller spendera en hel dag och en halv natt på gräsmattan på baksidan med en tidning och ett glas saft. Att jag inte kunnat dricka tillräckligt med saft på gräsmattan kan jag alltid i efterhand skylla på de där förbaskade getingarna som jag varje år vid den här tiden får för mig är det farligaste som finns näst efter att ta ett bad tillsammans med hårtorken.
We were strangers, startin' out on a journey
Never dreamin' what we'd have to go through
Now here we are, and Im suddenly standin'
At the beginning with you
Susanne fyller 25 och vi yrar omkring som stolta föräldrar och mumlar något om att vår lilla språkreseledare håller på att bli stor. Själv fnissar hon att hon alltid kommer vara en liten flicka och tycker att det här med fest ska bli riktigt kul. Det där med 25 ignorerar hon bestämt.
Att Susse fyller 25 betyder att jag om ett par månader ska fylla 18. Det blir bara värre och värre det här. ”Det är ju bara 5 år mellan dig och James, gumman” ler hon och jag vet vad hon tänker. Jag skrattar och tänker att vi är galna hela bunten och kanske är det vi pysslar med lite halvt olagligt? Samtidigt vet jag att vi båda är redo att gråta igen över vår godisråtta på andra sidan Nordsjön och det gisslandrama som pågår.
When I lost hope, you were there to remind me
This is the start
And life is a road
And I wanna keep going
Åren går, födelsedagar kommer och går och vi sluter vår cirkel. Vi kommer allt närmre varandra och jag vet att det inte längre går att bryta våra band till varandra. Vi är fast i varandras liv och vad jag än gör så har jag dem med mig, mina knasbollar, teaterapor, beskyddare och vänner.
Life is a road now and forever a
Wonderful journey.
I'll be there when the world stops turning
I'll be there when the storys through
In the end I wanna be standin'
At the beginning with you.
Innan denna sommar är slut ska jag och Grillen hinna med ett par dagar i Göteborg. Vi kommer äga hela stan och jag tror aldrig Kristdemokraternas Riksting sett en person med limegrönt hår förut. Det kommer slå saftdrickande på gräsmattan med hästlängder. David Copperfield får ligga kvar i min väska ett tag till tillsammans med kalendern som tycks påminna mig om att Stina snart är långt borta varje gång jag tittar på den. Om de som ska vara hemma plötsligt är borta, är jag hemma då? Finns hemma kvar?
Jag hade samma dilemma det första året efter mina veckor i England. Jag känner mig fortfarande vilsen utan Gillian, Felicity, Hannah, Keon, hans Hannah, Nicole, Judith, Victoria, James och de andra och jag tvivlar på att det kommer bli bättre inom någon snar framtid men jag vänjer mig vid att längta, längta tills mitt hjärta blöder. Det blir lättare men inte mindre smärtsamt.
Stina får skynda sig tillbaka helt enkelt och tokigheter som att Cajsa också ska vara borta (vilket inte är hemma, people!) i ett år ignorerar jag så gott det går. Vem ska jag byta en sko eller två med nästa år? Och vems tic tac’s ska jag sno på Biologin? Vem ska jag utbyta McFlurry-ätartekniker (stavnigskontrollen protesterar högljutt och bestämt men det skiter jag i, det är ett ord damn it) med nästa år? Har du svaret kan du väl maila mig.
We were strangers on a crazy adventure...
Knew there was somebody somewhere
To help me alone in the dark
Home, is where the heart is…
Kommentarer
Postat av: Cajsa
:)
Postat av: Stajna
jagälskar dig malin. Oerhört fint. Fäller nästan en tår.. eller två.
Postat av: Josefin
hmm..det blir jag säkert, ungefär som choklad då^^
Trackback