Sitter pa bussen pa vag hem fran Heathrow dar jag lamnat av mamma och min yngsta bror som strax ska flyga till Stockholm igen. Tar man expressbussen blir det inte sa manga stopp och i och med att jag kan ta helt vanliga lokalbussen sa kande jag att det vore trevligt att aka ut och saga hej da pa terminalen istallet for hemma i hallen. Sedan i torsdags har de varit har pa besok och eftersom de bada varit i London forut sa gjorde vi inga klassiska turistgrejer egentligen utan annat mysigt.

Pask ar det ju inte forran nasta helg men det kanns som att dessa dagar varit mitt pasklov. Nu ar det full fart mot exams sa det kommer bara bli revision och uppladdning nu. Med lite mer an en manad kvar innan forsta provet sa kanns det riktigt kittlande nara nu. Sen gar det annu fortare nar man val ar mitt uppe i dem ocksa, veckorna riktigt rusar ivag och vips sa har man sommarlov och behover inte komma tillbaka forran forsta veckan i oktober!

Nar jag kommer hem ska jag skriva ett schema for hur jag ska lagga upp pluggandet och sen ar det bara att satta igang!

Pa en rutig filt i Richmond Park pratas det bara franska under molnfritt turkost himlavalv och i 22 gradig forsommarvarme. Blombladen faller fran skyn som sommarsno fran osynliga moln och just han och hans, i mina oron, obegripliga lata franska flyr landet med ett leende. "Jag ska tanka pa dig hela tiden," och jag himlar med ogonen, retas och suckar att det tror jag da inte.

Hela dagen har mitt fonster statt oppet och in faller nu natt, Londontrafik och det gyllende skenet fran gatlyktan utanfor. I samma natt, i ett dunk av en helt annan storstad balanserar du, min allra basta du, pa gatstenar och trappsteg i dorroppningen till en dunkel pub. Det ringlar cigarettrok kring dina handleder och du tar ett sista djupt andetag innan du med skratt i halsen och alkohol i blodet faller in genom dorren med en ny strom manniskor.

Jag sitter i mitt fonster, i det oppna, i det stora. Jag ser varmen sjunka over asfalten nedan, ser den lilla gatubutiken stanga och Londons puls dunkar vidare i samma takt. Jag hor ditt hjarta sla till musiken, jag kanner ditt blod forsa genom mig.

Tidigt i morgon kommer varmen ater, den som trycker mot golvet nu. Tidigt i morgon kommer varen blomma igen.

You felt as if you'd just woke up
And you said “this is the first day of my life
I’m glad I didn’t die before I met you
But now I don’t care I could go anywhere with you
And I’d probably be happy”

Det har ar inte forsta gangen de senaste aren, aren da man helt och hallet ar sig sjalv for forsta gangen, som jag star infor nagot jag inte forvantat mig, nagot som inte var del av planen. Men vad kan man planera? Fastan mycket just nu gor mig ledsen, arg och forvirrad, fastan jag kanner mig mer vilsen och sarad an nagonsin forut sa ar det fascinerande hur andra manniskor, med sina ageranden, asikter, personligheter och ord kan paverka sa mycket av mitt liv. Det kanns stort att tanka att jag, precis som dem, aven kan satta min egen pragel pa varlden och paverka manniskor i min omgivning.

Jag fick en varm kram av en orolig mamma som nervost suttit brevid mig i the public gallery i court 9 pa Kingston Crown Court i onsdags. Hon hade svart att sitta still, svart att halla sig fran att komma till sin unga sons undsattning medan han stod som vittne efter att han hade slagit ner sin kusin for att forsvara dennes yngre syster. Nar juryn hade fatt sina directions vande jag mig till henne och tipsade om att det nog skulle ga bra i alla fall, for bevisningen var sa svag att jag som law student inte kunde se hur de skulle kunna doma honom for mer an ett s18 offence da de i sa fall var tvungna att vara 100% sakra, och att det var i princip omojligt att de skulle kunna vara det. Jag hade ratt och det blev ett tarfyllt firande och aterseende nar domen fallit - hon tog sig tid att tacka mig for min kommentar och det kandes i hela kroppen att trots att det inte var jag som gjorde jobbet den har gangen sa ar det precis det har jag vill gora for manniskor.

Lika bra kandes det i hela kroppen idag nar allting jobbigt i huvudet fick ge plats at min fransman som kan tva svenska ord nu, krig och hundar (jag har en tendens att lasa DN online i lectures nar de blir lite val langtrakiga och han laser glatt med).

Harry Judd, Tom Fletcher, Dougie "Butty" Poynter, Danny Jones,

Hur nagon tror att de behover lyssna pa nagot annat band i varlden nar McFly finns ar bara helt otroligt.

Idag ar det Alla Hjartans dag, dagen da jag mest kommer se till att jag inte funderar for mycket pa vad jag gjorde forra aret just idag. Dagen da jag ska forsoka att inte oroa mig for mycket for vad nasta 12 manader kommer innebara och fora med sig. Dagen da jag gar pa tva lectures, betalar telefon- och internetrakningen och gar pa langpromenad. Dagen da jag med barnsligt pirr i magen langtar till pa fredag.

Idag har snurrat pa i en hiskelig fart. C vackte mig i morse for att tala om att hon mar bra, medan jag fortfarande hade mardrommar brannande bakom ogonlocken och jag halvsov i en timme till. Drog mig ur sangen nar Royal Mail levererade mina nya skor vid halv 10, at frukost medan jag pratade vidare med C och pluggade Criminal law. Tegan & Sara, Katherine Jenkins, Jessie J. Hann med ett kokt agg och kalla kottbullar till lunch innan jag slet mig genom den harda vinden upp for kingston Hill. I huvudet snurrade ditt "det ar inte mitt" och mitt "du ljuger", runt runt, och blasten rev tararna ur ogonen pa mig.

Genom tva lectures och en tutorial lag det ett hart slag bakom ogonen, och jag angrade att jag inte tagit med mig Ipren i alla fall. Huvudvarken vagrade att slappa aven nar jag kom hem och nar C gick fran jobbet gick jag och la mig igen.

En evighetslang dag som nu brusar i bakgrunden medan jag ater kyckling och artor, dricker vatten och riskakor med marmite till middag.

En av mina favoritpersoner i varlden, en av de absolut vackraste och underbara, talangfulla pa jorden ar Katherine Jenkins och med rytmisk Londontrafik pulserande utanfor, lugnt nattmorker och tanda later jag henne osa gashud over mig. Jag och C sag just den har konserten da den filmades pa the o2 Arena har hemma i London i maj forra aret - en helt otrolig upplevelse och underhallande show. Bland det absolut basta jag nagonsin sett och DVDn ett otroligt roligt satt att kunna ateruppleva konserten om och om igen.

Grattis till din forlovning i veckan Katherine!

Ligger i sangen i vad som finns kvar kring kroppen och huvudet av dagens vakum. Hela varlden skakade mot ryggraden pa mig under natten och jag vaknade alldeles for tidigt, med hela varldens regnmoln samlade i sangen. Frukost, dusch och klader och en installd formiddags seminar i Equity and Trusts och jag kunde inte rikrigt skaka av mig de tunga molnen. Krop tillbaka ner i sangen med min iPod tills Emma och jag gick upp till campus for arets forsta lectures i The Internal Market of the European Union och Equity. Det var extra skont att de bara ar en timme var, idag, for efter ett sa langt uppehall och en trasslig natt ville jag bara hem och ga och lagga mig igen.

Sov ikapp tva timmar under kvallen efter en total blodsocker krash med tillhorande gratattack under tacket innan C vackte mig. At nachos med kyckling till middag, drack ett glas cola och vet nu inte riktigt var dagen tog vagen. Som ett brus av vatten i oronen som plotsligt slappt. Det biter kallt i fingertopparna, temperaturen utanfor sjunker nu, hogre upp pa Kingston Hill skar ambulanssirener genom natten och klockan slar 00.01 och varlden vander blad.

Snabb paus pa Starbucks efter en spontan tur till H&M och Topshop. Bara ett par dagar och en helg kvar till allvaret borjar igen, eller i alla fall lectures och seminars och jag forsoker hela tiden stoppa mig sjalv fran att kanna mig uttrakad. Jag vet ju att jag borde njuta av ledigheten. Nu nar den har veckan lider mot sitt slut har jag verkligen tomt alla mina "saker jag kan gora for att underhalla mig sjalv"-forrad. Jag har gatt pa langa promenader i Richmond Park, jag har haft Outnumbered-maraton. Jag har varit pa IKEA, jag har varit pa banken (tva ganger!), jag har betalat rakningar, jag har sorterat uni-anteckningar, jag har paborjat coursework som inte ska in forran i mars! Jag har storhandlat mat, jag har planerat (sent) fodelsedagsfirande och jag har shoppat.

Allt annat an att tvatta har jag gjort, sa det ska jag gora i eftermiddag innan jag gar ut och ater middag med Eratela.

Hela dagen har legat insvept i tjock dimma. Jag sov illa i natt, efter att tankarna trasslat till sig igar kvall och jag gav upp redan vid 10-tiden och gick och la mig. Det var stokigt utanfor huset vid 3 i morse och jag lyckades aldrig riktigt komma tillratta med varken somnen eller kanslorna. Allting hakade upp sig, jag at inte frukost som jag skulle, utan akte in till stan for att ga till banken och Boots.

Dimman lattade lite nar jag sprang in i Kevin pa Asda, och fick prata med honom i en timme mellan kryddorna och paserade tomater men nu kanner jag mig tappa bort mig i det graa luddiga igen. Det ar tungt, tungt att tanka och allra helst vill jag ga och lagga mig.

Jag hade hoppats kanske att kvallen skulle bli battre an igar kvall men jag har lart mig att inte overanalysera varfor jag kanner sahar. Det ar bara att andas, att distrahera mig sjalv och vanta pa att humor och blodsocker ska ga upp.

Mitt i dimman lyckades jag i alla fall fa mobilt bredband fran t-mobile i 24 manader som tack for min lojalitet och att jag betalar mina rakningar i tid. Jag misstanker starkt att det ocksa har med det faktum att jag ringer till utlandet for £60+ i manaden da och da ocksa att gora, men det sa geordie boy ingenting om... I morgon anlander sim-kortet som jag kan stoppa i min netbook och alltsa slippa anvanda min mobil som modem i fortsattningen nar jag ar on the go. Kopte aven ett par nya ogonskuggor idag och med inhandlingen av mat sa kanns det nastan som att det var vart att stiga ur sangen i morse i alla fall.

Nu haller jag hoppet uppe, tanker att blir det ensamt ikvall ocksa sa ar val det ingen katastrof men jag vill sa garna. Det ar svart att inte veta. Om du anda visste vilket onaturligt tomrum du lamnar efter dig, nar du inte ar har. Pa tungan ligger allting jag vill, som av en reflex, dela med dig, sa far jag svalja ner det igen.

Jag sov i tre febriga timmar igar kvall innan jag med frost i lungorna drog pa mig strumpbyxorna under tacket igen. Jag sminkade om mig och tog bussen in till Kingston for att distrahera mig sjalv med bio. Jag sag Love and Other Drugs, ocksa kand som Anne Hathaway's Nipples, men kunde knappt koncentrera mig. I huvudet snurrade intrycken fran dagen, blodet som spred sig over det vita, polerade stengolvet och i magen vaxte oro for C. Det blev en hard knut av tankar och jag vred mig i stolen, kollade telefonen i morkret och tankte att nu maste val filmen vara slut snart, snart maste jag val kunna andas igen?

Det var skont att ga ut i morka januarinatten efterat. Det regnade och det samlades en djup pol av smutsligt storstadsvatten kring mina skor nar jag stod och vantade pa bussen mellan tva fnittriga tjejer och ett par poliskonstaplar i reflexvast och hoga hattar.

Solen trangnde in i min varld tidigt i morse. Solen som jag inte tror jag sett pa veckor. Jag vande ryggen till ljuset och gomde mig langt ner under tacket igen, forsokte na C ytterligare en gang och blinkade bort nervosa tarar och magont tills jag tillslut fick tag pa min skatt, min lilla vampyr.

Lagsamt har dagen tagit form idag. Jag somnade om och nar jag vaknade igen fanns bara energi for en lang dusch. IKEA far vanta tills i morgon, kanske t.o.m till nasta vecka. Jag ska ju faktiskt bara ha ramar. Istallet tog jag en promenad till Asda, kopte ost och naturell yoghurt forsokte koncentrera mig pa Cheryl Cole pa iPoden.

Dag tva av min tva veckor langa ledighet och redan nu finns det for mycket tid till tankar och saknad efter de som ar langt borta. Emma sa igar kvall, nar hon sag mig nervost vantande pa soffan, att det maste vara varst anda, nar man kanner att man behovs nagonstans, men man vet inte var.

Men nog vet vi nog alltid var vi har varann, du och jag. Precis har.

Jag hade sa mycket i huvudet jag skulle gora. Jag visste precis. Sa blir sovrummet, gratt, ljust, vitt och blendande, som ett skarande skrik i mitt eget huvud. Ett namn. Ditt namn, och du ar inte dar. Med orden i meddelandet som bryter genom ljuset lagger sig brus och ovasen pa golvet, sjunker till parketten med endast ett damm av oro kvar. I huvudet finns bara du kvar. Ingenting ska goras, ingenting.

No matter how many deaths that I die, I will never forget
No matter how many lives I live, I will never regret

Jag vill skydda, gomma, lyfta och de grona papegojorna ar tillbaka i parken utanfor fonstret. Det vita skenet lagger sig aldrig. Jag diskar, duschar, sminkar mig, valkomnar Emma tillbaka hem med ditt brustna hjarta i min hand. Jag kan inte laga det, inte nu. Just nu kan jag bara hjalpa till att bara.

Av ren frustration har jag i dagar skrubbat, tvattat, stadat allt som gar. Allt i min vag. Nu finns det ingenting kvar och istallet gar jag. Gar och gar, sex kilometer, atta, tio, tolv... jag slapper aldrig taget. Jag tappar dig aldrig.

Tva trojor som ska tillbaka till Topshop, ny haftapparat och nytt block till uni, Accessorize, Wilkinsons och IKEA... langsamt smyger mina masten tillbaka och jag tar dig med mig. Precis som vanligt.

Precis som alla andra dagar.

Sa jag ar tillbaka i London och ar inne pa vaken timme nummer 36. Det ar idag 22 ar sedan jag foddes. I Lund, 9 veckor for tidigt och inte helt saker pa hur man andas sjalv.

Jag ar ensam hemma i en vecka i alla fall innan Emma kommer tillbaka till London sa fodelsedagen borjade med en promenad till campus klockan 6 for att lamna in en uppsats. Efter det handlade jag lite fodelsedagspresenter till mig sjalv, handlade mat och landade pa soffan med C email, forsta sasongen av L Word, Juno och en sasong av Outnumbered.

Snart ar fodelsedagen over och i morgon ska jag aterga till pluggandet.