Sitter i solen på balkongen, äter chokladpudding som mamma och killarna gjort medan jag var i skolan och bloggar idag. Riktigt mysigt (hör nu Erika i huvudet som kör sin "Mmm mysigt!") och nu känns det som att det kanske kan bli vår i alla fall. Mamma nöjer sig dock inte riktigt med det här med svensk vår utan vill antingen tillbaka till New York eller till Torquay en vända i vår... vi får väl se hur det blir med den saken. Jag ska ut och resa i sommar i alla fall så jag är nöjd och glad.

Appropå glad så är jag fortfarande löjligt lycklig över den kommande Motion In The Ocean Tour 2006 DVD som släpps nu against all odds! Jag lyssnar på Memory Lane med McFly och kan inte låta bli att tänka på hur skumt bra allting blivit i alla fall. Pratade med Stina på msn hela natten och fick nästan för mig att hon satt hemma i Kjula i sin källare och att vi kunde åka över dit och studsa på hennes studsmatta och äta glass precis som vanligt... känns helt grymt sorgligt och dumt att hon faktiskt är a million miles away (Ha! Star Girl quote!) men tänk om Glada Gänget aldrig träffats? Då skulle jag nog sakna Stina i alla fall tror jag. Jag skulle ha ett stort svart hål i magen och jag skulle veta att någonstans fanns det någon som kunde fylla hålet... men jag skulle inte alls veta var eller vem.

Memory Lane,
We're here again,
Back to the days,
And I'll remember you always,
So much has changed,
Now it feels like yesterday I went away

Nu vet jag vem... och jag vet vilka och tur är väl det, för gud så irri det vore om alla vi träliga tjejer sprang omkring på olika håll i Sverige och inte hade en aning om att vi kunde förena oss och faktiskt hinna med att harassa så otroligt många fler i någon slags joint effort. Jag tror vi behöver varandra och jag vet att vi finns där för varandra. Kan i efterhand, när jag går down memory lane, inte alls förstå hur jag kunde överleva innan jag hade Glada Gänget...

Precis som att jag inte alls kan förstå hur någon kan leva utan McFly men det är bara jag det... och Cajsa... och L... träligare fanatiker får man ju leta efter. Sa jag btw att MITO släpps på DVD? Jag gjorde det va... sorry. Blir alldeles glad och varm inombords när jag tänker på det.

På onsdag åker Cajsa till USA och det är som att världen nästan retas med oss. Solen skiner på oss och värmer våra ansikten och ryggar för att bilda någon sjuk kontrast till att Cajsa ska lämna oss i vad som känns som en evighet. Känslan av att ytterligare en av oss ska vara långt borta förföljer mig.

The words around, that she's moved town
About a thousand miles away from here.
And I found something she wrote, a long time ago
And it reminds me of a place I know called
Memory Lane

Jag har skrivit om saknad och längtan många gånger och ska inte tråka ut er med mina lite halvt skumma och udda metaforer och liknelser den här gången... ibland kan det bara vara svårt att förklara en så pass stark känsla bara... och det ska det nog vara. Jag har försökt och jag tror att en och annan förstått vad jag jiddrat om. Om inte så har jag i alla fall tvingat mig själv att gå till botten med det.

Cajsa och L har bett mig berätta mer på djupet om J ett par gånger och jag tror att det är ytterligare en sådan där sak som man måste tvinga sig själv att se först... erkänna för sig själv vad som faktiskt finns där och stirrar en rakt i ansiktet, sätta ord på det... se det i stjärnor och månar... känna det i färger och melodier. Nu tycker ni att jag har trasslat till det här med sinnena men det har jag inte alls för just så är det att sakna och älska någon så mycket. Du känner trätopparna viska och du ser glädje i luften. Dansande löv och en melodi av regndroppar mot ett fönster... allt är samma sak. En känsla, ett ljud, en smak, en värld med bara en mening.

Jag känner i mig när han är glad och när han är ledsen... mer än så är det inte. Okomplicerat, rent och med en kraft att kontrollera alla mina tankar och sinnen i timmar och dagar.

Jag vet inte vad djupet är än... varför och hur... men när jag vet så kommer jag berätta och ni får alltid fråga.

Snart är det lov.