Har hunnit med mycket de senaste dagarna fastän det känns som att allt går i slow motion in the ocean när delar av Glada Gänget är borta. Att få dagarna att gå när Stina nu är i USA är att gå omkring i vaniljkräm ungefär. Det går frammåt men det går trögt och jag funderar ständigt på at bara ge upp och acceptera att jag sitter fast i smeten... nu har någon hällt cemenet i vaniljkrämen. Nu känns fötterna ett ton tunga och varje minut verkar ha samma problem. Timmarna och dagarna sitter fast i vaniljkrämen...

Jag såg Music & Lyrics i går natt... morse... ja vad man nu ska kalla det och jag tycker den var bra. Men min smak är väl kanske inte alltid någonting allmänheten ska och kan lyssna så där fantastiskt mycket på. Har den på DVD hur som helst så jag kan ta med den hem till L på måndag om någon skulle vilja se den. Soundtracket måste vara det roligaste jag varit med om på länge.

För mycket ledighet ska inte jag ha för då funderar jag alldeles för mycket. Det tror både jag och min omgivining redan kommit på för länge sedan. Hur som helst har jag kommit på att det nog är okej att hoppas i alla fall. Jag har alltid haft drömmar och förhoppningar men jag har alltid ansett mig själv vara en idiot för det, för desto fler drömmar man har och desto mer man förväntar sig, desto mer besviken blir man... men ibland måste man nog våga leva lite mer än så... våga chansa och tro sig själv och det stöd man faktiskt har om man bara bryr sig om att leta.

If we go to a place we know,
I can show how good life could go
If you take a chance leave all you know

Jag tror inte att det handlar om att man inte ska låta sig själv hoppas ifall man blir besviken, istället handlar det om att inte acceptera att bli besviken. James tror på "I guess it wasn't meant to be"-grejen men jag kan inte påstå att rikrtigt håller med om det heller för jag skulle aldrig kunna utlämna mig själv till ödet men om jag själv tar steget ut i något jag hoppas på, men inte är säker på så är det jag som tagit det beslutet, inte ödet. Jag har chansat men hur ska man kunna vinna något om man aldrig riskerar någonting?

Would you hate me if I don't believe you?
It's hard to love you from the signs I get from you.
Could you trust me if I said that I love you?

If you take a chance leave all you know...


Firade Sara i fredags och jag tror inte att jag, Jennie och Erika var roligaste party-gästerna men jag tror att jag kan tala för alla tre när jag säger att jag hade kunnat somna när som helst, och det var såklart inte Saras fel på något vis, det är bara det att det var en fredagskväll som sagt och sömn prioriteras ju inte direkt under veckorna på IB.

Firade pappa som fyllde 50 igår på eftermiddagen. Faster och Lukas, min kusin var där också. De bor i Göteborg så jag träffar dem inte så ofta. Är definitivt ett av Lukas stora fans, och han behöver fans. Han kommer bli någonting stort den där killen. Inte för att han är så liten nu precis, han är jämngammal med Tobias. Det skiljer två veckor mellan dem men de har aldrig umgåtts. Nu ska pappa och Anki till Paris i ett par dagar. Anki berättade att förra gången hon var i Paris så gifte hon sig. Mamma skämtade och sa att hon kanske skulle vara det den här gången också och Anki såg inte så glad ut. Vem som ägde vem är svårt att säga.

Fred var där också, pappas tenniselev från USA som målar tavlor och grejer. Han har bott i Sverige hur länge som helst men pratar ändå engelska när man tilltalar honom och Pontus och Tobias fattade inte alls varför han inte bara kunde prata svenska när han ändå bodde här och förstod. Jag förstår honom å andra sidan. Vana, bekvämlighet och det finns ju ingen anledning att prata svenska när alla förstår engelska.

Mamma satt å fnittrade åt alla farbröder, som hon kallade dem, som hon senast träffade när hon var 20 och de var 25. Pappa pekade ut "snittarna" och mamma sa "ja, gurkrutorna med prickigkorv var riktigt goda". Pappa blängde lite på henne, tills faster kallade dem "småplock" och det var hennes tur att bli blängd på. Pappa smakade en själv och blev sedan stillastående en lång stund, uppenbarligen förvirrad och vilsen. Han visste inte var han skulle göra av tandpetaren och mamma föreslog att "den stoppar man ner i en blomkruka lite diskret... men du bor ju här så du kanske inte vill göra det" sa mamma och stoppade sin tandpetare i en kruka.

Självklart bjöds det på tårta med sån här glaserad frukt uppepå. Det är pappas favorittårta och mamma brukade baka dem åt honom. Den här gången var det ett kondetori som gjort den så frukten var placerad var för sig på något korkat vis. För syns skull så klart men vem gör en tårta utan att fundera över hur den ska ätas? Man vill ju inte ha en bit med bara bananer! ("They're yellow. Not that there's anything wrong with the colour yellow but on a fruit?! And I've heard that the black stuff in the middle is poisonous, why would you want to eat something like that?!" - Tom Fletcher) Nej jag ville ha en bit med bara jordgubbar, bara för att jävlas. Jordgubbarna fanns liksom i mitten en bit in. Mamma fnittrade lite igen och skar ut jordgubbsbiten i mitten så att det blev ett stort hål i tårtan. Sen ville Pontus ha alla hallonen så då skar vi ut en ruta med dem också och tillslut fanns det långa gångar och hål i hela tårtan och varenda jordgubbe och hallon saknades.

Lukas och faster gick fram till tårtan och grenade av gången mitt i tårtan för att Lukas skulle få all passionsfrukt. Rätt åt den dumma tårtan. God var den, dock inte alls lika god som mammas. Vi hann åka innan Ankis äldsta son, Karlsson på taket hann dyka upp. Får kolla in hans propeller någon annan gång. Har bara träffat Danne, sonen som är jämngammal med mig och som saknar propeller.